Poddavsnitt 108. Kulturen berättar om hur det är att vara människa. Ett samtal med Jonas Jansson

I avsnitt 108 av Drömmen om Målajord möter du Jonas Jansson, initiativtagare till och verksamhetsledare för föreningen Teater16 som driver kulturhuset Lokal16 i Ljungby. Här samlas ungdomar och unga vuxna för olika kulturprojekt, med utgångspunkt i mötet mellan prestigelöshet lekfullhet och att verkligen ta det man gör på allvar. Vårt samtal handlar bland annat om glädjen i att få bidra till ungas kreativa uttryck och utveckling, om att hålla fast vid sin inre kompass även när det blåser omkring en, om hur ett kulturhus på en liten ort kan erbjuda ett spännande alternativ för unga som inte riktigt passar in i den etablerade normen och om att alla stora spännande projekt och verksamheter har börjat som ett litet, litet tankefrö. Teater16 och Lokal16 hittar du på webben och på Instagram.

Förundran och mental miljövård

Häromdagen släppte jag ett poddavsnitt med Växjö stifts biskop, Fredrik Modéus. Vi kom att prata en hel del om hållbarhet, och bland annat om kyrkans roll i omställningen till en mer hållbar värld. Något som Fredrik då nämnde var begreppet förundran, ett ord som jag tycker är så vackert rent språkligt, men som också står för något väldigt fint. Så här sa Fredrik:

”Förundran inför allt som finns: livet, naturen djuren, skapelsen – eller vilka ord man nu vill använda. Förundran är en väldigt fin startpunkt, både för en hållbar framtid och för öppenheten för det andliga.”

Ja, det är ju just så. Just det som Joanna Macy och Chris Johnstone skriver om i boken Aktivt hopp, som jag ständigt återkommer till. Att det är när vi hittar tillbaka till vår samhörighet med, kärlek till och förundran inför den här vackra planeten och hela dess livsväv, som vi också hittar den kraft inom oss som gör att vi vill göra allt som står i vår makt för att bevara den.

Biskop Fredriks ord påminde mig om en av mina favoritböcker i bokhyllan, Förundran av Stefan Edman, som bland mycket annat varit min kollega under tiden som lärare på St Sigfrids folkhögskola. Jag hittade tillbaka till tankar kring det temat på min förra blogg, Livstid, där jag skriver:

För att vår planet ska överleva behöver vi förändra vår västerländska livsstil ganska radikalt. Jag försöker så gått jag kan dra mitt stå till stacken. Men vid sidan av “yttre miljövård”, såsom att handla ekologiskt och undvika att ta flyget kan man också tänka sig en sorts “inre” eller “mental” miljövård. Om detta skriver en av mina husgudar Stefan Edman i sin bok Förundran.

Det handlar om att få fler att utvecklas från att vara missnöjda “nappsugare” som tröstar sig med materiell konsumtion till att sätta “sociala och andliga världen i fokus för välfärden”. Att i stället för att handla prylar ägna oss mer åt sådant som musik, litteratur, naturupplevelser och nära gemenskap för att bearbeta sorg, besvikelser och rädsla.

Ja, visst finns det mycket att förundras över och njuta av som inte skapar en massa ekologiska fotavtryck. Jag tycker att jag har ganska gott om sådana exempel i mitt liv. Bokcirklandet som ger så många fina upplevelser – ensam när jag läser böckerna och tillsammans när vi träffas och diskuterar våra läsupplevelser. Samtalscirklarna där jag får reflektera i grupp och lyssna på andras reflektioner. Poddandet där jag inspireras i samtal med intressanta gäster. Bloggandet och tankefröna där jag får vända och vrida på mina egna tankar. Musiken – att lyssna på och stundtals själv ägna mig åt. Och så förstås: odlandet, där jag varje år förundras över att det lilla frö jag planterar kan ge mat på våra tallrikar.

Min vän Sara beskrev en gång bloggande som en ”konsumtionshämmande företeelse” och det tycker jag stämmer in på en massa saker. Det är helt enkelt roligare att blogga, podda, samtala, läsa böcker, sjunga och odla än att shoppa. Mental miljövård känns inte ett dugg betungande, när det finns så mycket att glädjas åt och förundras över.

Vad förundras du över just nu? Vilka sätt har du att bedriva mental miljövård – att skapa glädje och förundran utan stora ekologiska fotavtryck?

Maria

Tillbakablick: Med ett välfyllt bagage

Den förra tillbakablicken handlade om unga framtidsbyggare. Jag blir också väldigt inspirerad av att träffa personer som har levt lite längre, upplevt mycket och lärt sig en massa längs vägen.

Här är några sådana personer, som jag har haft förmånen att möta i samtal:

Sokol Demaku flydde från krigets Kosovo, där han hade jobbat som journalist och lärare. År 2000 kom Sokol till Sverige, och här har han byggt upp ett nytt rikt liv – som lärare, översättare och författare. Vårt samtal handlar om hans spännande livsresa, om mer eller mindre lyckad integration, om att brinna för två olika kulturer och om betydelsen av att hitta meningsfull sysselsättning.

Ann-Christine Ruuth levde under många år som man, pappa och präst i Svenska Kyrkan. För sex år sedan tog hon steget att kliva fram och påbörja processen att bli sig själv. Om den resan – som inneburit både en stor befrielse och stor smärta – handlar vårt samtal, liksom om egen och andras rädslor, om tro och religion, om att avvika från normer av olika slag, och om det viktiga arbete Ann-Christine gör idag, som föreläsare och utbildare med fokus på normkritik och könsidentitet.

I ett av mina poddsamtal fick jag träffa författaren och lyckliga pensionären Birgitta Backlund, som upplevt saker som de allra flesta av oss bara har läst om i deckare. Det blev ett samtal om skrivglädje, om att ta revansch på livet och om livskvalitet och passion på äldre dar.

Ellika Lindén och hennes make, Medicine Story, har inspirerat mig mycket, både privat och professionellt, genom den livsfilosofi – The Circle Way – som de lever efter, i harmoni med såväl jorden som andra människor, och med cirkelsamtal och lyssnande som en viktig grundbult. Ellika har levt ett innehållsrikt liv, där hon gjort allt från barn-TV med Staffan Westerberg till samtalscirklar i amerikanska fängelser. Vi pratar om barndomsmagi, om att ha ett hem på flera platser i världen, om roten till onda handlingar, om kärleken till naturen – bland mycket annat. Snart kommer boken Lek och lyssna – att möta barn med värme och respekt, som Ellikas man har skrivit och jag och min dotter Sanna har översatt.

Dagny Carlsson låter inte det faktum att hon är över hundra år hindra henne från att leva ett så roligt och utvecklande liv som det bara är möjligt. Genom tekniken – inte minst den blogg hon startade för några år sedan – har en ny värld öppnat sig för denna härliga inspirationskälla som blev vald till Årets Senior 2015. Samma kväll som det här avsnittet publicerades gjorde Dagny succé hos Skavlan.

Maria

Poddavsnitt 48. Man ska nypa sig i armen ibland, när man är på Kafé de luxe. Ett samtal med Nils Hector

Nu ska du få möta Nils Hector, en del av en stor familj där frihet att gå sin egen väg och testa det till synes omöjliga alltid har varit en självklarhet. Idag driver familjen Hector bland annat Kafé de luxe i Växjö, en restaurang utöver det vanliga, där Nils är verksamhetsansvarig, eller rock-vaktmästare, som han kallar sig.

Förutom att vara ett matställe som sticker ut genom att servera ekologiskt och närproducerat, är Kafé de luxe också en spännande mötesplats för den som gillar musik, dans, litteratur, vetenskap, hantverk eller att prata med människor från olika kulturer. Här finns helt enkelt något för alla!

Maria

Ett tal till Elin Wägner!

Igår var jag en av sex Växjöbor som bjudits in till en talstafett för att uttrycka sina åsikter under invigningen av det mycket omdebatterade konstverket Pissed Elin, kanske det mest diskuterade i Sverige just nu. Utöver oss deltog diverse kulturella potentater liksom kloka historikern Marie Eriksson som höll ett mycket fint tal på temat kvinnors vrede.

Såväl konstverket som namnet har fått mycket kritik på insändarsidan i Smålandsposten, av skäl jag inte tänker gå in på här. Däremot tänkte jag dela med mig av mina tre minuter. Här är mitt tal till Elin Wägner!

Jag tänker ställa mig utanför debatten, inte presentera några synpunkter över huvud taget, vare sig på själva konstverket eller på dess namn. Som före detta språkforskare har jag däremot fascinerat och på avstånd följt debatten kring namnet Pissed Elin.

Tänk att språk kan väcka så mycket känslor! Egentligen handlar det ju bara om ljud som vi producerar med våra kroppar, eller om bokstäver på ett papper eller en skärm.

Att det är så blev väldigt tydligt för mig under mina år som lingvist, inte minst när jag studerade engelska svordomar. Ordet pissed fanns med i min undersökning, och medan jag analyserade texterna, tappade svordomarna jag utforskade alltmer sin känslovalör. De blev bara forskningsobjekt, som jag klassificerade – utifrån ordklass och satsdel, betydelsefunktion och könsperspektiv. Pissed: adjektiv eller passivt verb, attributiv eller predikativ?

Men på något sätt känns det helt rätt att namnet Pissed Elin väcker så mycket känslor. Diskussionen är lite som en reflektion av Elin Wägners eget liv. Ett liv som på många sätt kännetecknades av hennes förmåga att just väcka känslor – genom de bokstäver, ord och meningar hon använde i sina många texter.

Debatten reflekterar också Elins starka känsloengagemang – för jämställdhet mellan könen, för barnen, för freden, för miljön. 

Elin Wägner stred under många år för en bättre värld. Och hennes långa kamp får mig att tänka på begreppet “aktivt hopp”, myntat av den amerikanska författaren, ekologen och miljöaktivisten Joanna Macy. Macy menar att vår kamp för en bättre värld ofta hämmas, genom att vi bara orkar kämpa när vi känner oss hoppfulla. När vi tror på att det som vi hoppas på verkligen kommer att lyckas.

Aktivt hopp däremot handlar om att fokusera på vad vi verkligen vill ska hända, oavsett hur sannolikt det är att det kommer att lyckas. Och att agera i den riktningen, att fortsätta kämpa, även när det ser alldeles hopplöst ut.

Det var säkert mycket som såg ganska hopplöst ut i Elin Wägners värld, precis som i den värld vi lever i nu, där vi ständigt matas med skrämmande rapporter om klimathot, flyktingkatastrofer och orättvisor av olika slag.

Men precis som Elin Wägner måste vi fortsätta kämpa, oavsett hur hoppfullt eller hopplöst det känns. Vi kan alla bidra med små pusselbitar. Vi kan alla ta små steg. Vi kan välja att hoppas. På en grönare, skönare, mänskligare värld.

Maria

Poddavsnitt 42: Vattnet som inte rinner kan man inte dricka. Ett samtal med Sokol Demaku

Äntligen poddags igen! I det fyrtioandra avsnittet bjuder jag in till ett samtal med Sokol Demaku, som tillsammans med sin familj flydde från krigets Kosovo, där han hade jobbat som journalist och lärare. År 2000 kom Sokol till Sverige, och här har han byggt upp ett nytt rikt liv – som lärare, översättare och författare.

Vårt samtal handlar om hans spännande livsresa, om mer eller mindre lyckad integration, om att brinna för två olika kulturer och om betydelsen av att hitta meningsfull sysselsättning. I poddavsnittet nämner jag Soran Ismails Sommarprat, som du hittar här.