Poddavsnitt 40: Att ta små steg och ha roligt under tiden. Ett samtal med Amanda Martling

Här kommer min dan-före-dopparedan-klapp! Drömmen om Målajords fyrtionde avsnittet är också årets sista, och det bjuder på ett samtal med Amanda Martling. Amanda jobbar med miljöfrågor inom Västra Götalandsregionen, är aktiv i Omställningsrörelsen och har varit redaktör för boken Sånger från jorden.

Vi pratar om skillnaden mellan hoppfullhet och aktivt hopp, om att jobba för en bättre värld och få högre livskvalitet på köpet, om plus och minus med att bo i kollektiv och mycket annat. Välkommen att lyssna!

Maria

Flow i den öländska höstskrivbubblan

Inlägg från min författarblogg Skrivluft

Så är jag här igen, på norra Öland, för att tillsammans med sju andra skrivglada kliva in i en skön bubbla för en helg. Det är fjärde gången gillt och första besöket på andra sidan sommaren, mitt i oktoberhöst, med gråmulen himmel och vinden som viner runt knutarna och blåser in i mina öron under promenaden ut till “min” fyr, den som inspirerade mig till min första novell, ni vet. Den där novellen som fortfarande ligger i byrålådan.

14686107_10208762241306762_193269063_n

I den lådan ligger däremot inte längre mitt romanmanus. Efter ett och ett halvt år och ett tiotal refuseringar – vilket ledde till att romanskrivarluften fullkomligt gick ur mig – har jag äntligen vågat mig på att plocka upp det igen. Och för första gången på denna långa tid känner jag massor av glädje, hopp och tillförsikt.

14699812_10208762229506467_1372686008_n

Egentligen hände det redan i somras, när jag en dag rymt hemifrån för att caféjobba med min dotter Sanna. Hon hade precis fixat till hemsidan till sitt nystartade Vide Förlag, där hon publicerar översatt engelskspråkig skönlitteratur av hög kvalitet, och jag insåg hur otroligt bra det kan bli när man ger ut böcker även utan ett stort förlag i ryggen. Det var där och då jag bestämde mig för att strunta i den andra förlagsrunda jag hade tänkt inleda. Göra det själv i stället. Styra hela processen.

14694810_10208762242866801_183536555_nSedan dess har det hänt så otroligt mycket annat, utgivning av vår gemensamma barnbok om Lovis Ansjovis, arbetet med min podcast, Drömmen om Målajord och webbkursen Den inre kompassen, som förhoppningsvis kommer att släppas i början av nästa år, för att bara nämna några av alla projekt. (Med sig till Öland hade förresten en av mina skrivkompisar senaste numret tidskriften Yoga World, där de tipsat om min podd!) Romanen har fått ligga kvar bland sockarna i lådan sedan den där dagen på caféet.

Samtidigt har jag hela tiden vetat att det var här, på Öland i oktober, som jag skulle sätta igång. Och precis som alla andra gånger jag åkt hit har mitt flow kommit som på beställning. Jag skulle alltså gå igenom hela manuset ännu en gång (efter alla miljoner rundor med texten innan jag skickade till förlag). De första sidorna gick trögt, tog flera timmar, men sen gick proppen ur.

14717072_10208749423826333_4197276244420812533_n

Nu har jag varit här i ett och ett halvt dygn, druckit löjligt många koppar te, redigerat snart en tredjedel av boken och planerat omslag tillsammans med Sanna som hjälper mig med formgivningen – det kommer att bli sååå fint! I takt med att jag blir färdig med kapitel efter kapitel skickar jag dem till min snälla språklärarmake som omedelbart hörsammade mitt hjälpbehov och korrekturläser en sista gång. Nu händer det. ÄNTLIGEN!

Maria

Poddavsnitt 35: I kontakt med naturen. Ett samtal med Kim Falck

Avsnitt 35 bjuder på ett möte med bergsguiden Kim Falck. På nittiotalet hamnade Kim i södra Frankrike, där han spelade rugby och jobbade med lite av varje, tills han för ett antal år sedan utbildade sig för att kunna ta med människor på guidade vandringar i Pyrenéerna.

Idag lever han i bergen med sin franska fru och deras barn, ständigt nära naturen, och med vandringen som såväl sitt arbete (www.propy.se) som – vid sidan av andra friluftsaktiviteter – sitt största fritidsintresse.

Vårt samtal handlar, förutom om vandring förstås, om röda trådar i livet, om närvaro i nuet, om skillnader mellan Sverige och Frankrike och om att ha ett jobb som man inte skulle vilja byta ut mot någonting annat. Välkommen att lyssna!

Maria

Titta på himlen

Idag har jag tittat på himlen. Under shavasana, vilan efter yogan på altanen denna ljumma sent-i-september-eftermiddag. Jag ligger där på rygg och betraktar de nästan obefintliga molnskyarna. En vit flygplansröksrand. Höstlöv som träden ännu inte släppt taget om, flertalet fortfarande gröna.

14445705_10208601067597520_1879926097_n

Under dagarna på fjället hittade jag fram till en oväntat stark kärlek till naturen, den jag inte visste fanns där inuti. En kärlek till utomhusluften. Jag skrev upp tre huvudpunkter på min mentala önskelista:

Jag vill ligga mer på marken och titta upp i himlen. (Soliga dagar som idag, men också regniga dagar som på myren under vandringen.)

Jag vill äta fler måltider utomhus. (Och då menar jag inte bara i trädgården, utan ute-ute, i en skog, på ett berg, på en äng, vid en sjö, vid ett hav …)

Jag vill klättra upp på fler berg. (Små eller stora spelar ingen roll, men jag vill upp på höjderna och se ut över vidderna.)

dsc_0041

Och jag vill paddla, springa, vandra, åka skidor. Men för att inte fastna i stora planer som blir måsten och dåliga samveten tänker jag också ta tillvara de där små pyttiga möjligheterna. Som idag, när jag valde att sitta ute i stället för inne i bussväntsalen, och att yoga på altanen i stället för i vardagsrummet.

Maria

När mörkret blev min vän – på riktigt

Maria sjön 1
Foto: Maya Vannestål

Mitt blogginlägg häromveckan – Hello darkness, my old friend, där jag berättade om en psykiskt ganska påfrestande sommar – fick mer spridning och respons än något jag tidigare skrivit på webben. I sommar har jag gjort allt det där som jag såväl vet, i synnerhet efter min utbildning i ACT (Acceptance and Commitment Training), inte fungerar nåt vidare: förtvivlat, kämpat emot, flytt, tappat hoppet. Ibland behöver vi påminnas om att vi inte är ensamma om att reagera så, att vi alla är människor. Och det är gott att veta. Tack alla som läst, delat och kommenterat i olika sammanhang!

Så, är bluesen över för den här gången? Både ja och nej. Den senaste veckan har det hänt så mycket – såväl utanför som inuti mig – att jag skulle vilja dela med mig till dig, med förhoppningen att det, liksom det förra inlägget, kan ge en smula tröst och hopp.

****

DSC_0039 kopia

På ett yttre plan inträffade fyra händelser:

(1) Jag hade ett långt och djupt samtal med min man, som jag inte riktigt har klarat av att kommunicera med under sommaren, eftersom delar av det jag känt legat så nära oss och vår familj att det blivit för smärtsamt. Under det samtalet förstod jag vidden av hans kärlek – och min – trots våra många olikheter.

(2) Min äldsta dotter kom hem från Mundekulla Retreatcentrum, där hon volontärjobbat under sommaren. Det blev fler långa djupa samtal, vi mediterade och lade Tarotkort tillsammans (ja, ja, du som tycker att allt sånt luktar spåtant och hokus pokus får ha överseende – för mig är korten intressanta verktyg precis som reflektionsfrågor och annat som hjälper mig att tänja på mina tankegränser).

DSC_0071

(3) Jag lyssnade på en poddintervju i Värvet med Miriam Bryant, vilket gav mig ett nytt perspektiv på att “må dåligt”. Att acceptera att det händer i våra liv emellanåt är en sak. Att som denna härliga unga människa (i min dotters ålder) på allvar omfamna det dåliga måendet och tycka att det är fantastiskt, det är något helt annat. Plötsligt kunde jag känna att, ja, så är det ju. Lite som de alltför ofta citerade orden i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas (jag har hört dem i mer än ett Sommar-prat det här året):

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

Skillnaden är bara att den där kontakten i det här sammanhanget är den med mig själv, inte med någon annan. Det handlar om att verkligen LEVA och känna. Med allt vad det innebär.

IMG_0778

(4) Och så kom det ett nyhetsbrev från min stora inspirationskälla, Kajsa Ingemarsson (poddavsnitt 17), som jag ska fjällvandra med i nästa vecka. Orden som gick rakt in i hjärtat. Som hjälpte mig att förstå mer av vad det är som pågår i mig än vad jag själv kunnat sätta ord på. Som både förtydligade och gav hopp.

Jag inser att jag precis som Kajsa beskrev i sitt nyhetsbrev har levlat upp nu, tagit ett nytt steg i mitt medvetande. Under en massa år har jag jobbat med min personliga utveckling, där fokus varit på att jag ska trivas så bra som möjligt. Det kan stundtals vara smärtsamt, men gör ofta inte lika ont, eftersom man ändå så tydligt kan se hur det liksom blir roligare att leva när man blir bättre på att lyssna på sig själv. Och det är ett viktigt steg, för utan att ha gått igenom det tror jag att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att överhuvudtaget kunna lyfta blicken och se bortom egot.

DSC_0016Det jag nu håller på med handlar om expansion, ett expanderat medvetande, där det inte längre bara är fråga om mig och mitt välmående utan också om min plats i världen – och mitt bidrag till den. Hur vill jag leva för att verkligen komma till min rätt, på alla plan? I det finns inte bara välmående. Att ha ett expanderat medvetande innebär också att jag inte längre – som väldigt många av oss – stänger av det som händer i världen för att jag inte orkar ta in det. Jag tillåter mig att på allvar sörja och förtvivla, att som Anna Lovind (poddavsnitt 5) skrev i sitt nyhetsbrev, låta hjärtat gå sönder. Men jag stannar inte där och låter känslan av uppgivenhet få bo kvar i bröstet för evigt. Framförallt bor den där inte ensam. Där finns plats för solglitter också.

DSC_0003

Kajsa beskriver den här expansionsprocessen i ett antal steg, som förstås också kan appliceras på den lite mer “lighta” version av utveckling jag gått igenom tidigare:

rädsla -> motstånd -> uppgivenhet -> neutralt betraktande -> nyfikenhet -> glädje -> hänförelse

När jag plockar fram hjärnan en stund och analyserar, konstaterar jag att jag för ungefär en vecka sedan började förflytta mig från uppgivenhet till neutralt betraktande, men redan nu kan jag börja känna av den där nyfikenheten och till och med glimtar av glädje och hänförelse. Samtidigt som mörkret och förtvivlan finns kvar och gör mig till en hel människa. Precis det vi pratar om i ACT.

IMG_0807En annan insikt är att under mina riktigt tunga perioder tidigare i livet har mörkret i mig alltid haft en tydlig yttre orsak: otrivsel på jobbet, min vidbrändhet, min hudcancer, oro när min äldsta dotter mådde fruktansvärt dåligt, min mammas demens. Den här gången tog mörkret mig på sängen, mitt i en sommar jag trodde skulle bli sådär ljuvlig som mina somrar faktiskt har varit de senaste åren. Det tycker jag är intressant. Förmodligen var jag väl helt enkelt redo nu. Någon har sagt till mig att “vi får så mycket som vi klarar av att hantera”.

Det mörka är alltså inte på något sätt över. Maria 2.0 har nog ett lite tydligare sorgestråk i sig än den tidigare versionen. Men jag förstår att det var det här jag behövde just nu. Det jag har upplevt kommer att få resultat, på olika sätt. Bland annat tar jag med mig tankarna in i den webbkurs som jag jobbar med för fullt, ska provköra i höst och – om allt går som det ska – lansera i början av 2017.

Och vet ni något riktigt intressant? Min häl – som har bråkat med mig så länge och blivit lite av en symbol för värken i själen – är visserligen på bättringsvägen, men på något underligt sätt stör den mig inte ens när den krånglar längre. Min naprapat har gett mig grönt ljus att vandra om en vecka. Hans inställning speglar den själsliga förändring jag upplever också: nu är det färdigt med att fly (vila) och kämpa emot (bli frustrerad över smärtan). Nu tänker jag i stället, varje gång det hugger till (och jag ber om ursäkt om det låter skruvat eller klämkäckt, men det är faktiskt alldeles på riktigt): Tack hälen för att du på ett så konkret sätt påminner mig om att livet faktiskt blir mer färgstarkt när vi tar in alla dess färger – också de riktigt mörka.

DSC_0051

Tack för att du orkade ta dig igenom allt detta! Det betyder mycket för mig – hoppas det kan betyda något litet för dig också.

Kärlek!

Maria

 

Poddavsnitt 32: Vi vill mer än bara överleva, vi vill leva hela vägen. Ett samtal med Linda Asplund

För fem år sedan var Linda Asplund en sån där typisk “duktig flicka”, som ville lite för mycket och inte lyssnade när kroppen, själen och omgivningen försökte säga ifrån.

Efter några tuffa år och kringelikrokiga vägar har hon hittat hem, tillsammans med sin familj, på en bondgård utanför Höör i Skåne. Där håller Linda och hennes man Jens på att bygga upp sin verksamhet, Trulstorp Upplevelser, med ljusstöpning och andra aktiviteter, djur och odling.

Vårt samtal i poddavsnitt 32 handlar om att tappa fotfästet och hitta ny mening, om att uppleva med alla sinnen, om mentorskap och möten över generationsgränser, mikropauser i tillvaron, glada grisar och mycket annat.

Maria

Ett bokskafferi för insikt och utsikt

En av de saker jag lovat att bjuda på här är inspirerande boktips. Några böcker som jag har haft glädje av har redan dykt upp i podden eller bloggen:

DSC_0003I sommar har jag läst Elisabeth Jönssons Mer människa – tankar om livet och den tid vi lever iJag delar många av hennes tankar, bland annat om en längtan efter något bortom statusjakt och materiell tillfredsställelse, och som vi kan behöva sakta ner livstempot emellanåt för att fånga upp och få syn på. Elisabeth beskriver detta så fint i följande rader (som jag läste högt under min morgonsamling på lägergården i förra veckan):

Våra tidningar är fyllda med reportage om hur vi förändrar vårt sätt att leva och se på livet efter att vi har gått igenom en svår sjukdom och livskris. Först när livet ställs på sin spets inser vi dess värde. Men ska det behöva gå så långt innan vi kommer till insikt? Vilken betydelse har livstakten och styrfarten för att vi ska bli synliga för oss själva och för varandra? 

Jag tror att en bra och viktig jordmån för själslig odling och personligheters utveckling är en, för kropp och sinne, harmonisk livstakt. En harmonisk takt skapar utrymme för pauser i tillvaron som gör det möjligt att hitta tillbaks till oss själva. Det handlar mycket om att hitta sin egen styrfart i livet. För mig personligen är styrfarten den rätta, när jag sitter vid rodret och styr mot mina mål och visioner samtidigt som jag njuter av färden. 

“Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet” är ett känt citat av Stig Johansson, och visst är det så att varje stund är ett nu av det liv jag lever. Livet blir rikare om jag lever i en livstakt som gör att jag kan ta in och reflektera över livets olika intryck. Jag behöver tid att tänka och tankar tar tid. Att leva tar tid och ska så få göra. 

DSC_0004En annan av sommarens böcker är Kajsa Ingemarssons senaste, Isobels vandring. Det är hennes första roman efter de fyra icke-skönlitterära böcker hon skrivit de senaste åren (se ovan), och den liknar inte på något sätt de romaner hon skrev innan dess. Det här är en magisk saga, ganska lik Paolo Coelhos Alkemisten, som jag minns den när jag läste för många år sedan, med ett poetiskt språk, vackra illustrationer av Saga Mariah Sandberg och ett tydligt budskap om att våga följa sitt hjärta. Ett av mina favoritcitat ur Isobels vandring anknyter till det som Elisabeth Jönsson skriver om vårt behov av stillhet. En fiskare säger:

Att jaga sin fångst med brådska är lika lönlöst som att försöka springa ifatt vinden. Fisken kommer till den som väntar med sitt nät på rätta stället. 

DSC_0012 2

Och jag tänker på mitt favoritmantra, som jag försöker leva efter så gott det går, och lyckas med ibland men långt ifrån alltid:

Allt jag behöver kommer till mig – när jag är redo.

13892248_10208187381735632_227434740683981707_nOm mindre än en månad ska jag vandra i Jämtlandsfjällen med Kajsa och Isobel. Det kan ju inte bli annat än magiskt!

Inför planeringen av de där morgonsamlingarna jag nämnde ovan fick jag anledning att plocka upp en gammal favorit, Stefan Edmans Förundran, som kombinerar tankar om hur vi kan ta bättre hand om vår planet med små observationer från ögonblick av närvaro – och till det många vackra foton. Här ett par citat som jag bär med mig:

Vår bästa kompass är gyllene regeln, med ett tillägg, som borde kunna vinna acceptans i de flesta av världens religiösa traditioner: “Allt vad vi vill att människorna och naturen skall göra mot oss, det måste vi också göra mot dem.” (s. 23)

DSC_0005En väg till hopp är att själv medverka till positiva förändringar, snarare än att vara en del av problemen. Det kräver kunskaper , intellektuell förståelse, men också en ständig övning i försoning och förnöjsamhet. Att vara försonad med sig själv, sin omgivning och själva existensen förlöser energi som annars binds upp i dåligt samvete, skuldkänslor och frustration över egna tillkortakommanden. Genom att aktivt försöka odla förnöjsamhet, undviker vi att slösa energi på att blåsa upp oss, jaga status, feta plånböcker och yttre bekräftelse på vår värdighet som människor. (s. 16-17)

DSC_0160Här kommer ytterligare några böcker som tidigare i livet har inspirerat mig till nya insikter eller bekräftat sådana som jag skaffat mig på egen hand:

Jag passar på att plocka med några favoritromaner också när jag ändå är igång med tipslådan:

Vad läser du själv och inspireras av denna sommar?

Maria

Poddavsnitt 29: Kärlek och lek. Ett samtal med Pia och Dennis Kammeborn

Mitt i den svenska sommaren kommer här mitt poddsamtal med Pia och Dennis Kammeborn, drottning och kung i kungariket Kammebornia, vars valspråk är Love and Play.

Om hur det tar sig uttryck i deras dagliga liv, om magi och skönhet mitt i vardagen, om att våga prata om det svåra även om vi fokuserar på det goda i livet – och så lite stickning och mycket annat – samtalar vi i detta det hittills längsta avsnittet i Drömmen om Målajords historia.

Maria

Dan före dan i Målajord

Dan före dan i Målajord. I morgon är det årets kanske bästa dag här i vårt paradis, åtminstone om du frågar våra barn. Jag plockar in grönsaker från mitt eget trädgårdsland. I köket bakas det tårta och hackas ägg, lök, äpplen och sill till gubbröran. Den här gången testar vi också att göra inlagd aubergine som veggoalternativ till sillen.

DSC_0048

Det är full aktivitet i hus och trädgård, men vi tar oss även tid att cykla ner till sjön (lillebror för första gången hela vägen på egen tvåhjuling – vilken frihet!) för ett bad i ljummen sommarsjö.

DSC_0030

På vägen hem hinner vi stanna en stund och titta på en humla på besök i en av de stora blåklockorna vid vägkanten. Plocka några blommor till morgondagens stång.

DSC_0043 DSC_0047

Jag vet inte hur många år vi har hållit på, men bebisar har blivit tonåringar och småbarnsföräldrar har blivit medelålders. År efter år kommer vänfamiljerna till oss, de flesta varje år, några bara ibland. En familj har sagt att om vi kommer på tanken att sluta med våra Målajordsmidsomrar måste vi meddela dem senast vid jul, så att deras barn ska få chans att vänja sig vid tanken långsamt och inte bli alltför traumatiserade.

Upplägget är ungefär detsamma vartenda år – och verkar uppskattas av alla. En Stockholmsfamilj kommer några dagar i förväg för att hinna med lite extra lantismys. Vi kör sillknytis till lunch och grillknytis till kvällen. Det blir hembakt fika producerat av oss Målajordingar. Kransbindning och midsommarstång förstås.

IMG_9379 IMG_9376

Då och då blir vi lite wild and crazy. Som förra året, när vi gjorde en midsommarstång i form av en feministsymbol i stället för den traditionella fallosvarianten på initiativ av våra medvetna tonåringar. Och överraskade gästerna med att förnya våra bröllopslöften. I år ryktas det om både öppen scen och allsång.

Nästan alla sover över, så varenda säng och de flesta golv blir proppfulla; somliga år tältas det i trädgården också. Och så äter vi en riktigt lång midsommarfrukost tillsammans allihop – ofta med regnet strilande utanför.

DSC_0021Kanske är det som jag bloggade om på Livstid för ett antal år sedan, att jag uppskattar våra midsomrar en lite extra mycket på grund av att jag inte hade så många kompisar och periodvis var mobbad som barn. Den här fantastiska gemenskapen är liksom ingenting jag tar för givet, jag är så oändligt tacksam. Namaste och GLAD MIDSOMMAR, kära bloggläsare och poddlyssnare!

Maria

Poddavsnitt 28: Att våga ifrågasätta normer. Ett samtal med Fredrik Warberg

I det sista poddavsnittet den här sidan Sommarsolståndet får du möta Fredrik Warberg, en av initiativtagarna till Tidsverkstaden, som sedan millenieskiftet arbetat med att inspirera människor till att reflektera över hållbarhet – för såväl individen om för samhället i stort – utifrån ett livskvalitetsperspektiv.

Vad händer om vi vågar gå emot samhällets normer om vad som betraktas som framgång? Vad innebär det att vara rik på riktigtHär och här hittar du det omfattande samtalsmaterial (alltihop helt gratis) som Fredrik har varit med om att ta fram.

Maria