Ljusglimtar i decembermörkret

Det är så mörkt nu, på flera olika sätt. Decembermörkret ligger som en tung filt över vårt land, även om jag bor i söder, där vi har så mycket mer ljus varje dag än längre norrut. Men det är mörkt när jag åker med familjen de dagar jag jobbar i stan, och det är mörkt när jag kommer hem igen.

Samtidigt är hela världen full av adventsljusstakar, lysande stjärnor, julgranar och ljusslingor i var och varannan buske. Jag njuter så kolossalt av den där milda belysningen som är så vänlig och välkomnande. Jag anstränger mig också för att varje dag tanka lite dagsljus genom en promenad, gärna på morgonen om det är möjligt. Under mina promenader har jag gärna sällskap av något fint poddavsnitt som blir ett annan sorts litet ljus i mörkret.

Den här veckan har jag flera morgnar lyssnat på Närvaropodden, avsnitt 69, där en av mina stora inspirationskällor, Kajsa Ingemarsson, är gäst på temat mystik. Samtalet handlar bland annat om att lyssna inåt för att vakna upp, städa upp och växa upp och därmed bli en helare människa. Det avsnittet vill jag varmt rekommendera, liksom mitt eget poddsamtal här på Drömmen om Målajord med Kajsa för några år sedan – det är nummer 17. Inspirerande poddar – liksom vacker julmusik – hör definitivt till mina ljusglimtar i decembermörkret.

I år skapar förstås pandemin ett stort mörker för många människor, inte minst för de som har få tillfällen till social samvaro i vanliga fall och där dessa kanske har blivit ännu färre i dessa tider. Samtidigt har jag sett så många fina exempel på små lysande tomtebloss av medmänsklig värme och uppfinningsrikedom det här året – Facebookgrupper där människor hjälper varandra, restauranger som hittar smarta lösningar för att bjuda på goda matupplevelser på coronasäkra sätt, streamade livekonserter och körer som klipper ihop fantastiska arrangemang. Häromdagen fick jag tårar i ögonen av Mäster Olofskörens fina pandemiversion av Misty Mountains Cold. Leta gärna upp den på YouTube.

Foto: Ian Schneider, Unsplash

Jag sörjer den uteblivna Luciastunden med Katedralskolans musikelever i Växjö domkyrka, som jag deltagit i nästan varje år sedan jag själv gick med i tåget 1984, men lokaltidningen sänder en alldeles färsk inspelad version och jag ser fram emot att delta i en Lucia-sing-along på nätet i eftermiddag. Så Lucia får sprida sitt ljus även i coronamörkret.

Boken jag skriver om anhörigskap handlar mycket om alla tunga och mörka tankar och känslor man kan hamna i som anhörig, men också om de positiva, ljusa sidorna som det kan innebära att vårda eller stötta en närstående.

Jag tänker ofta på hur mycket gott som har kommit ur alla svåra utmaningar jag själv har ställts inför, som utmattning, egen sjukdom och ett flertal tuffa anhörigskap. Jag skulle inte vara den jag är eller göra det jag gör om det inte var för allt mörker jag kämpat mig igenom. Jag skulle inte vara så tacksam över allt som är bra i mitt liv om det inte också hade funnits en mörkare klangbotten.

I världen i stort finns det förstås också ett enormt stort mörker. Det är så mycket som oroar, som går åt fel håll – med klimatet och den biologiska mångfalden, med främlingsfientliga och antidemokratiska krafter, med krig och terrorhandlingar, med konsumtionshets och ökad psykisk ohälsa.

Och samtidigt så är det ju så mycket som går åt rätt håll. Boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar av Joanna Macy och Chris Johnstone, som jag och min dotter har översatt, handlar om just det. Att verkligen se och erkänna mörkret – känna vår smärta för världen – men att också kunna hitta ljus och hopp, ett aktivt hopp, det som vi själva skapar genom våra aktiva val och handlingar för en bättre värld.

För det är ju så det är med livet, i allt mörker finns också glimtar av ljus. Det gäller bara att öppna våra ögon och se dem. Och ibland behöver vi skapa dem själva.

Hur är det med balansen mellan ljus och mörker i ditt liv just nu? Vilka ljusglimtar lyser upp din december?

Maria