Jordbundenhet och himlasträvande – om den magiska kreativiteten

Det var länge sedan jag blev så knockad av en bok. Det handlar varken om litterära kvaliteter eller för att den vände upp och ner på min världsuppfattning, utan för att jag den fångar och sätter ord på min inställning till livet så på pricken. Senast detta hände var när jag läste Kajsa Ingemarssons Den magiska gnistan – vägen till ett kreativt liv, som när jag läste den kändes som en sorts “manual” till hur jag har förändrat mitt liv, och framförallt min livssyn, de senaste tio åren.

Den här gången handlar det om Elizabeth Gilbert (ja, författaren till Eat, Love, Pray, med den betydligt klyschigare svenska titeln Lyckan, kärleken och meningen med livet) och hennes bok Big Magic – Creative Living beyond Fear (på svenska Stor magi – leva kreativt utan rädsla, återigen en ganska dålig titelöversättning, eftersom det inte handlar om att leva utan rädsla, utom om att bejaka sin kreativitet trots den). 

Det finns så otroligt många kloka tankar i den här lilla boken jag skulle vilja dela med mig av till dig, men jag ska bara välja ut några få smakprov och i övrigt uppmana dig som vill skapa mer utrymme för kreativitet i ditt liv: läs, bara läs! 

I mitt poddsamtal med Kajsa Ingemarsson pratade vi om idéer som liksom verkar “trilla ner från Universum” (eller var de nu kommer ifrån) tills någon fångar upp dem. Jag har själv upplevt det här vid flera tillfällen, dels när titeln till min senaste roman bara “kom till mig” på ett mystiskt sätt, dels i fråga om mitt poddande, då jag efter något år med Drömmen om Målajord upptäckte att min podcast hade en “tvilling”:  Andra sätt. Den hade startat nästan exakt samtidigt som min, hade en nästan likadan bild på webbplatsen och Patrik som drev podden hade intervjuat liknande typer av gäster – vi hade till och med intervjuat varsin halva av ett kompispar!

Liz Gilbert beskriver det här fenomenet i ett otroligt häftigt exempel (en bok som ville bli skriven) och hon uttrycker det så här: “Jag tror att vår planet inte bara är bebodd av djur och växter och bakterier och virus [!] utan också av idéer. Idéer är en kroppslös, energisk livsform. De är helt skilda från oss men kan interagera med oss […] Och enda sättet för en idé att manifesteras i vår värld är att samarbeta med en mänsklig kompanjon. Det är bara genom en människas ansträngningar som en idé kan föras ut ur etern och in i den faktiska världen.” Intressant nog finns detta fenomen även i vetenskapliga sammanhang – när olika forskare helt oberoende av varandra gör samma upptäckt.

I boken beskrivs också det som jag har bloggat om flera gånger tidigare, nämligen det här med synkroniciteter, ledtrådar eller vad vi nu vill kalla det (författaren använder till och med ordet “skattjakt” som jag brukar prata om): “För att hålla dig intresserad ordnar idén så att sammanträffanden och tecken dyker upp på din väg. Du börjar lätta märke till alla möjliga vägvisare som pekar mot idén.” Och samtidigt som Liz Gilbert pratar om mystik och magi är hon så härligt jordnära i sina resonemang, exempelvis vis om att det – vid sidan av det “magiska” – också kan handla precis lika mycket om hårt slit för att förverkliga en idé (“att sitta ner på arslet och skriva”, som Kajsa Ingemarsson uttryckte det i vårt poddsamtal). Det är just den där kombinationen – av “jordbundenhet och himlasträvan” som författaren Elin Wägner så vackert uttryckt det – som jag känner är en viktig nyckel i mitt eget kreativa liv (och som jag bloggade om för många år sedan: “Med fötterna på vedbacken och blicken mot Universum“.

Foto: Roman Kraft, Unsplash

Hela boken handlar egentligen om att utforska men sedan släppa taget om allt det som hindrar oss från att leva ett kreativt liv (i vid bemärkelse): rädsla för att misslyckas, rädsla för andras åsikter, rädsla för att inte ha tillräckligt med tid, pengar, talang, originalitet, ork eller envishet … Att låta jobbiga tankar och känslor få finnas där (“Jag förstod att jag måste bygga upp ett inre liv som var så rymligt att rädslan och kreativiteten kunde leva i fred varandra …”), att inte försöka trycka undan dem, men inte heller fastna i dem (ACT!). Att i stället låta nyfikenheten vara vår största drivkraft, att våga säga ja, att våga ha tillit till att vi får hjälp längs vägen, att våga släppa värderande och perfektion, att våga tänka att processen är (minst) lika viktig som resultatet – att våga leka, njuta och ha roligt!

En annan otroligt fin och givande bok om kreativitet, The Creative Doer, är skriven av min poddgäst Anna Lovind (“Det är när man följer hjärtslagen som det händer”). Här finns också mängder av kloka tankar och användbara verktyg med fokus på kvinnlig kreativitet: “What if we stopped trying to follow in the footsteps of the Male Genius?”, “What would happen if we granted ourselves the permission we’re waiting for and started doing our work, our way?”

Och så finns förstås klassikern The Artist’s Way – a Spiritual Path to Higher Creativity av Julia Cameron (på svenska Lev kreativt – hur du utvecklar ditt skapande jag i tolv steg). Är du det minsta sugen på att boosta din kreativitet är den full av praktiska övningar (utöver många kloka reflektioner) för att göra just detta. Det är bland annat här jag har hittat verktyg som att skriva morgonsidor och att gå på kreativa dejter med mig själv emellanåt.

Till sist, här på Drömmen om Målajord finns gott om poddavsnitt där vi pratar om olika perspektiv på kreativitet (liksom några tidigare blogginlägg). Botanisera gärna där, exempelvis genom att använda taggen “kreativitet”. Och kom ihåg att detta med att leva ett kreativt liv inte på något sätt behöver innebära att man blir författare, konstnär eller musiker. Det kan precis lika gärna handla om att hitta kreativiteten i sitt sätt att laga mat, odla sin trädgård, organisera sin arbetsplats eller inreda sin bostad, i en rolig hobby eller i umgänget med andra människor. Men jag tror att vi människor mår väl av att ta vara på den där kreativa kraften som vi alla bär inom oss, av att våga börja skruva på den där “kreativa kranen”.

Foto: Jonathan Larson, Unsplash

Som Elizabeth Gilbert uttrycker det:

Universum gömmer märkliga juveler djupt inne i oss alla och väntar sedan på att få se om vi kan hitta dem. Att försöka hitta och ta fram de där juvelerna – det är att leva kreativt. […] Och även om olika människor går helt olika vägar och får helt olika resultat av att leva kreativt, så kan jag garantera en sak: Man får en existens med något extra. Ett större liv, ett lyckligare liv, ett utvidgat liv och ett fan så mycket intressantare liv. Att leva så – att ständigt och envist gräva fram de juveler som ligger gömda inom en – är en skön konst i sig. För det är i den sortens liv som den stora magin alltid finns. 

Vilka tankar väcks hos dig när du läser? Hur tar sig kreativiteten uttryck i ditt liv? Får den det utrymme du skulle önska och om inte – finns det något du skulle kunna göra för att ändra på det? Skriv gärna och berätta, här på bloggen eller på Drömmen om Målajords Facebooksida.

Maria

PS. Liz Gilbert skapade under en tid också en podcast, Magic Lessons, som jag bara har lyssnat på något enstaka avsnitt av – den tänker jag grotta ner mig mer i medan jag odlar min trädgård i sommar.

Med Universum på min sida

Ja ja, jag vet att många (inklusive flera av mina familjemedlemmar) tycker att jag är superflummig, en extremt otrovärdig akademiker och eventuellt också aningen korkad när jag börjar prata om Universum och synkroniciteter och sådant. Själv är jag glad och tacksam över att ha min övertygelse om att jag får stöd och hjälp på min livsväg, något som för många innebär en religiös tro, medan jag själv inte riktigt vill inordna mig i ledet utan väljer att se och göra det här på mitt eget sätt.

Jag har bloggat om liknande ämnen tidigare, exempelvis i inläggen Rätten till en tro,  Alla dessa slumpar och Magi mitt i vardagen, men jag kan inte låta bli att återvända, gång på gång. Det andliga perspektivet är en viktig del i min vardag. För mig blir det helt enkelt lättare att ha tillit till att saker och ting – om inte förr så i alla fall senare – blir som de ska, att jag är på rätt spår och att det finns en mening med det jag gör, utöver att jag själv trivs med livet.

Det är inte så att jag ständigt går och tänker i de här banorna, men ibland får jag som en liten knuff som påminner mig. Och nu har jag fått syn på dem igen, sådana där synkroniciteter som somliga bortförklarar som rena sammanträffande, medan jag ser dem som tecken på att jag gör det som jag har kommit hit för att göra.

Förra sommaren släppte jag min andra roman, Kantstötta porslinsugglors paradorkester (där skrivandet också omgärdats av en massa mystiska omständigheter), där depression och självmord fanns med som teman, eftersom de ligger nära mitt hjärta och mina erfarenheter. Inte långt efteråt fick jag mitt livs första egna översättningsuppdrag – en bok om depression. Och en tid efter det kom översättningsuppdrag nummer två – en bok om att vara anhörig till någon som har tagit sitt liv. Den här veckan fick jag så precis ytterligare två andra skrivuppdrag – om suicidprevention och funktionen Jourhavande präst, som hjälper till med samtal (som ju också är min grej!) när någon har det svårt. Det här hade inte behövt vara något märkvärdigt – om jag fått senare uppdrag på grund av de tidigare. Men ingen av uppdragsgivarna har känt till mina tidigare erfarenheter – det är inte därför jag har blivit tillfrågad.

(På tal om detta läser jag just nu om otroligt spännande synkroniciteter relaterade till kreativitet i Elizabeth Gilberts bok Big Magic – Creative Living Beyond Fear – den måste jag nog återkomma till här snart!)

Det där sista skrivuppdraget är förresten på sitt sätt också ett exempel på att jag verkar vara i bra synk med Universum för närvarande. Vid mitt årsskiftesbokslut bestämde jag mig för att det var dags att stänga ett antal dörrar i mitt liv, bland annat till ett tidskrävande ideellt uppdrag där jag upplevde att jag hade gjort mitt. Inkomsterna från “gamla synder” (d.v.s. mina läromedel från tiden som forskare och utbildare i engelska) minskar stadigt för varje år och jag behöver hitta nya inkomstkällor.

Bara en dryg vecka efter det att jag sagt tack och hej till det ideella uppdraget dök så det här nya återkommande skribentuppdraget – där jag har glädje av mina breda tidigare erfarenheter men också möjlighet att utvecklas och lära nytt- upp som ett brev på posten! Ännu ett exempel på att jag är i mitt Ikigai.

Så ärligt talat bryr jag mig inte så mycket om att en och annan kanske fnyser föraktfullt eller skakar på huvudet i tvivel över mitt förstånd när de får höra om mitt sätt att se på världen. Själv tycker jag mest att det är lite synd att de inte själva har fått (eller vågat?) uppleva det livets kreativa flöde som jag så stark känner att jag är en del av.

Maria

Magi mitt i vardagen

Igår skrev jag på Facebook om att jag känner mig som en brobyggare, som ofta trivs med att stå med mina två ben i olika läger, just nu i både sensommar och höst, på vedbacken och vid tangentbordet, i omställningskretsar och det vanliga Svenssonlivet och – inte minst – i vetenskap och andlighet.

Foto: Nick Grant

Jag har en extremt lång akademisk utbildning (sju års grundutbildning och fyra års forskarutbildning) och tycker att forskning och vetenskap i många fall är både intressant och viktigt (om än kanske inte min egen avhandling, som handlade om fyra engelska pronomen …). Men i hela mitt liv har jag också trott på att det finns mycket mer än det vi kan se, ta på och förklara. Att livet faktiskt är magiskt, om vi bara vågar tro på det. Det är väl inte för inte jag älskar böckerna om Harry Potter och nu har sträcklyssnat i ett halvår på podden som analyserar dem som en helig text, kapitel för kapitel.

Foto: Artem Maltsev

Jag gör mitt bästa för att bjuda in magin i mitt liv på olika sätt – i meditation, genom min andliga samtalscirkel där inga ämnen är för flummiga att mötas kring, i korten jag ibland lägger för att få hjälp med det som tankarna inte riktigt räcker till för att reda ut, vid enstaka tillfällen i kommunikation med människor som inte finns med oss på jorden längre, framförallt min pappa och mormor. Jag lägger märke till synkronicitet, det som de flesta kallar slumpar eller sammanträffanden, och använder dem ibland som vägledare eller inspirationskällor.

Det går lite i vågor hur stor plats den där magin och mystiken tar i mitt liv. I perioder ligger mitt fokus på mer jordnära ting, men så händer något och jag hittar tillbaka. Den senaste tiden har jag upplevt flera händelser som påmint mig och som jag skulle vilja dela med mig av – så får du tolka dem som du vill. Men kanske kan de inspirera dig att också vara mer öppen för det vi inte kan förklara?

Foto: Aron Visuals

Min älskade pappa Lars gick bort efter några års cancersjukdom för 22 år sedan, men då och då upplever jag att han finns med oss här i byn, där hans fyra äldsta syskon är födda (vilket vi inte hade en aning om när vi åkte ut för husvisning året efter pappas död – magiskt bara det och jag gissar att han hade ett finger med i spelet). Några gånger har jag fått riktigt tydlig kontakt med min pappa, vid ett besök hos ett medium och en gång då jag mediterade och kände hans hand rufsa om mig i nacken.

Häromveckan skulle min pappa ha fyllt 96 år. Dagarna runtomkring födelsedagen hände flera märkliga saker – vattenpumpen i källaren stängdes av flera gånger och radion i köket började spela av sig själv, inte en gång utan tre. Jag tror att det vara pappa som skickade en hälsning till oss – som förstås tog tillfället i akt och firade honom, med minnen och marängsviss.

Och så en annan sorts magi: för några veckor sedan fick jag tillbaka min mammas gamla bok, Rensa i röran med Feng Shui, som jag hade lånat ut till en vän. För skojs skull började jag läsa och kände att budskapet (som inte var nytt för mig) om att vi när vi rensar och röjer i våra hus skapar vi också energi och flöde i våra liv. Jag blev inspirerad att göra en ordentlig rensning i huset och har inte ens hunnit börja än, men sedan jag började läsa och tänka i de här banorna har det trillat in en hel rad oväntade och roliga jobbuppdrag.

Det passar så otroligt bra just nu, eftersom vi sparar till en familjetågluff nästa sommar, då min man och jag firar tjugoårig bröllopsdag. För även om jag trivs allra bäst hemma i Målajord vill jag så gärna låta mina yngsta barn få komma ut och se lite mer av världen än de har gjort hittills, innan de också blir för stora för att vilja resa tillsammans med oss vuxna. Och eftersom vi har slutat flyga blir det med tåg – som kostar en hel del pengar. Det ska bli spännande att se om energierna fortsätter att flöda ännu mer när jag kommer igång med röjandet på riktigt. Eller så är det färdigt för den här gången, och det handlade bara om att jag behövde ta beslutet. Oavsett vilket så är jag väldigt tacksam – både för inflödet av uppdrag och för inspirationen till att få lite mer ordning här hemma.

Foto: Jack Anstey

Kanske hittar du helt logiska förklaringar till det som hänt mig, men för mig är det viktigt att våga – och få lov att – tro på något annat. Jag känner mig tryggare av tanken på att mina föräldrar och min mormor, som inte finns hos oss fysiskt längre, ändå är med mig och stöttar mig på min livsresa. Och så blir ju livet så mycket mer spännande när jag tillåter mig själv att hitta magin där mitt i vardagen.

Maria

PS. Vill du ha tips på en väldigt saklig och nykter bok om magi och mystik i vår tid, rekommenderar jag dig att läsa min poddgäst Kajsa Ingemarssons bok Modern mystik, som är den andra boken i trilogin om att följa hjärtat. Läs också gärna de två andra böckerna, Den magiska gnistan och Hjärtats väg.