En stubbe i Jämtlandsskogen, en bänk i storstaden Berlin och ett klassrum på min gamla gymnasieskola i Växjö- vad i all sin dar kan de tänkas ha gemensamt? Jo, alla tre har utgjort platser för utforskande av total närvaro i nuet. Jag ska förklara.
Min poddgäst Markus Torgeby (avsnitt 123) bodde under nästan fem år ensam i en kåta i Jämtlandsskogen. För att råda bot på sin rastlöshet utmanade han sig själv genom att sitta i flera timmar på en stubbe i skogen – och hittade någon sorts acceptans och total närvaro där på stubben.
På samma sätt beskriver min gäst i nästa poddavsnitt (kommer inom kort!), Louise Halvardsson (avsnitt 125), de fyrtio dagar då hon satt på en bänk i Berlin i fyrtio minuter varje dag (i anslutning till sin fyrtioårsdag). Även hon hittade förmågan till närvaro där i stillheten och insåg hur mycket hon faktiskt upplevde när hon bestämde sig för att vara så totalt fokuserad på nuet, i stället för att sitta med en mobiltelefon eller bok.
Jag inspirerades av mina poddgäster till att reflektera över att jag väldigt sällan har den här typen av upplevelser; det händer nästan alltid något i mitt liv. Att det är på det viset innebär inte att jag ofta är stressad eller har alldeles för mycket att göra, utan det är mer det där att jag nästan aldrig utmanar mig själv att göra ingenting som jag funderar över.
Så igår tog jag tillfället i akt. Jag jobbade som provvakt på gymnasieskolan där min man är lärare och där jag själv gick under åttiotalet, vilket visade sig innebära fyra timmar med väldigt lite aktivitet (mer än att reda ut något enstaka tekniskt problem, hålla lite koll på att det inte fuskades och samla in provhäften). De fyra timmarna tillbringade jag mestadels genom att stå eller sitta stilla och vara helt närvarande, observera allt jag upplevde, hörde och såg, och så se vilka tankar och känslor det väckte.
Och precis som när jag för en tid sedan gjorde en skrivövning som gick ut på att under tio minuter vandra omkring i ett rum eller på en plats utomhus och notera allt jag upplevde med mina sinnen insåg jag hur otroligt många detaljer jag då lägger märke till – som jag aldrig är uppmärksam på annars. Ett utmärkt sätt att träna mitt författarjags observationsförmåga, men också en enkel och tydlig övning i medveten närvaro.
Här är några av mina observationer från klassrumsbesöket – som i flera fall även ledde till associationer och reflektioner:
* Hur upplevelsen av tid kan variera så stort. Den första timmen i klassrummet gick tiden OÄNDLIGT långsamt, men ju närmre slutet jag kom, desto fortare gick den. Där tänker jag på hur barn ofta upplever att tiden går mycket långsammare än vi vuxna gör. Jag funderar också på hur jag skulle uppleva tiden om jag exempelvis hamnade i fängelse eller blev tvångsinlagd och inte själv kunde påverka min aktivitetsnivå. Kanske är det i dessa miljöer våra mindfulnessexperter befinner sig, eller blir overksamheten bara en stressfaktor, en otålig väntan på att klockans visare ska röra sig framåt?
* Den stora kontrasten mellan elevernas intensiva och fokuserade aktivitet och min näst intill totala overksamhet. Jag kommer att tänka på min mamma och våra väldigt olika personligheter och livsrytmer– jag alltid i farten, medan hon ofta var långsam och hade svårt att få saker gjorda, i synnerhet på gamla dar och inte minst sedan hon drabbats av demens. Hur svårt vi hade att förstå varandra, och hur våra olikheter påverkade vår relation och mitt anhörigskap, eftersom jag hade svårt att förstå och acceptera hennes sätt att vara.
* En elevs mer eller mindre konstanta fotvickande under de fyra timmarnas provtid (eller i alla fall varje gång jag tittade på dem), vilket gav mig associationer till min son och de neuropsykiatriska diagnoser han fick i vuxen ålder, liksom på att jag numera har blivit lite arbetsskadad och i mitt huvud ser NPF-människor i alla möjliga sammanhang. I bokcirkeln har vi exempelvis just läst en bok där jag efter bara några sidor gav huvudpersonen en autismdiagnos. Om det är bra eller dåligt vet jag inte – det är ju inte så att jag går fram till folk jag möter och talar om vad jag tänker – men det har i alla fall vidgat mitt perspektiv på världen. Jag tror exempelvis att det har gjort mig mindre dömande, sedan jag insett hur olika vi människor och våra hjärnor kan fungera. Bilden nedan kommer från ett annat blogginlägg där jag reflekterade över just diagnoser. Du hittar det här, om du skulle vara intresserad.
* Hur tydliga alla ljudintryck blir när man är helt närvarande: fläktens susande, elevernas suckar, gäspningar, hostande och snörvlingar, klicken från tangentborden, en dörr som slår igen i korridoren utanför, klassrumsdörren som skallrar till gång på gång, förmodligen av något vinddrag. Allt det där jag normalt inte alls lägger märke till. Allt det där som jag vet gjorde ovan nämnda son oerhört frustrerad i sådana här sammanhang när han själv gick på gymnasiet. Och hur lite kunskap det finns i vårt samhälle om hur personer med överkänslighet för sinnesintryck (autister, högkänsliga etc.) fungerar och vad vi kan göra för att underlätta för dem.
* Tacksamheten för det lilla i livet. När tristessen emellanåt bryts av någon som vill skriva upp sig på min lista för att gå på toaletten och jag blir glad varje gång. Det är något jag har skrivit om i min bok Anhörig i ett hav av känslor och som jag brukar prata om när jag föreläser. Om hur mina anhörigskap exempelvis har gjort mig så mycket mer tacksam för de små sakerna som fungerar, när så mycket annat inte gör det. De där små sakerna som vi annars så lätt tar för givna.
* Den nästan overkliga känslan när ett intensivt tanke- och skrivarbete pågick där innanför väggarna samtidigt som världen utanför (som jag ibland betraktade genom klassrumsfönstret) bara rullade på. Jag fick associationer till timmarna precis efter mina fyra förlossningar och mina föräldrars bortgång, då jag minns att jag tänkte: “Hur kan folk bara hålla på som vanligt där ute, när det här stora just har skett i min värld?”.
* Hur ofantligt trött jag blev av stunden i klassrummet, trots att jag gjorde så lite, vilket får mig att tänka på att stress och trötthet inte bara kan uppstå hos den som har för mycket att göra utan också hos den som har för lite aktivitet i sitt liv, som kanske inte känner mening, som kanske inte upplever sig behövd eller önskad.
Ja, trots att skrivvaktsuppdraget var något av det tråkigaste jag gjort i hela mitt liv blev det faktiskt samtidigt ett riktigt spännande experiment. Så många reflektioner det väckte! Hon har nog rätt ändå, Alfons farmor, som påminner om att det är bra att ha lite tråkigt emellanåt. Nästnästa vecka är det dags för mig att provvakta igen. Undrar vad jag ska observera då, måntro? Har du provat att GÖRA INGENTING och se vad som händer?
