Sorgen i sommarnatten

Det här är förmodligen inte ett av de där blogginläggen du vill läsa. Om du brukar följa min blogg och podcast kanske du mest gör det för att bli upplyft och inspirerad, och i så fall lär du blir besviken den här gången. Jag vet också att jag blir en jobbig, provocerande, obekväm jävel för somliga. En sådan som skapar dålig stämning.

Kanske förlorar jag några bekanta, följare eller potentiella kunder längs vägen när jag skriver om sådana här saker (de riktiga vännerna tror jag ändå stannar kvar). Men jag känner att jag just nu måste använda mitt lilla space i cyberrymden till att prata om något väldigt, väldigt viktigt. Det handlar om vår vackra planet.

Ännu en stekhet dag har passerat. Tack och lov fick vi en regnskur i söndags och kunde fylla vår nyinrättade tusenliterstank så att jag kan ge mina stackars odlingar lite vätska. Herregud, som jag har kånkat på vattenkannor denna sommar.

På Facebook tar jag del av omväxlande suckar och stön över värmen och hur orkeslösa den gör oss, omväxlande hyllningar till den ständigt blåa himlen och den ljuvliga tropikvärmen. En och annan kommentar om skogsbränderna som rasar och katastrofläget för bönderna.

Men det verkar som om väldigt, väldigt många stoppar huvudet i sanden. Ganska få verkar koppla ihop rekordsommarvärmen med klimatförändringarna (och då har jag säkert ändå en ovanligt hög andel miljömedvetna människor i min bekantskapskrets). Man fortsätter glatt att flyga till Medelhavet och tokshoppa i Ullared utan antydan till dåligt samvete (eftersom man stolt lägger upp bilder på Facebook). Igår (den 1/8) var det världens Overshoot Day (vi lever alltså över våra tillgångar hela resten av året) och för Sveriges del nådde vi den punkten redan i april.

Kanske är det bara en slump, som någon skrev i en insändare i lokaltidningen häromdagen – om det är den varmaste sommaren på 260 år så har det ju uppenbarligen hänt tidigare, innan vi hade bilar och flyg och allt det där som förstör? Då kan väl inte sommarvärmen ha med klimatförändringarna att göra – det är ju bara propaganda från Miljöpartiet!

Jag är förstås ingen klimatexpert, men när jag hör personer som faktiskt är det, som meteorologen Martin Hedberg som jag poddintervjuade i vintras, uttrycka djup oro så tror jag på dem. Jag tror inte det här är normalt. Jag kan inte bara sola och bada och njuta och glädjas. Den senaste månaden har jag gått runt med en stor klump i magen, hur härliga dagar jag än har haft, både hemma i odlingarna och på tältsemestrar i Småland och Bergslagen.

Miljöfrågan är inte ett “intresse”, som någon uttryckte det, utan något mycket, mycket större. Jag tror aldrig jag har varit så rädd, orolig och sorgsen i hela mitt liv. Försöker hitta glada stunder också, framförallt för barnens skull, men så fort jag inte umgås med någon annan eller är riktigt inne i ett Sommarprogram är rädslan där och tar strupgrepp på mig igen. Det håller på att gå åt helvete och alldeles för många är för upptagna med att njuta av (eller sucka över) värmen för att fatta eller bry sig.

Om det tidigare har varit alldeles för lätt att känna att det där med klimatkrisen är något som händer långt borta, på andra sidan jordklotet, så har det nu krupit riktigt nära, in på skinnet. För det är allvar nu och det har varit det länge. Konsekvenserna av vårt kollektiva, egoistiska, ansvarslösa beteende har bara blivit lite tydligare denna sommar och jag önskar av hela mitt hjärta att det ska få fler att vakna till.

Det är så jag nästan önskar att vi får lite livsmedelskris här i höst. Kanske det kan göra att fler både tänker om, ställer om och säger ifrån, exempelvis till våra politiker: Nu får det vara nog!

Om bara en dryg månad är det val igen i Sverige. Alla andra politiska frågor blir oväsentliga om vi inte har en jord vi kan leva på längre. Det är ganska lätt att se vilka partier som tar klimathotet på allvar och vill göra något åt det genom sin politik. Det är också ganska lätt att se vilka partier som inte bara lovar utan också genomför sina löften. Framförallt är det väldigt lätt att se vilket parti du inte ska rösta på.

       

Källa: Naturskyddsföreningen

Så snälla läsare, se över dina fotavtryck, om du inte redan har gjort det. Finns det områden där du kan förändra din livsstil och sänka ditt koldioxidutsläpp (det finns mycket inspiration att hämta på nätet)? Och framförallt just nu: tänk efter vad du röstar på i september om du vill fortsätta hoppas att det ska finnas den minsta chans att dina barn och barnbarn ska kunna leva ett drägligt liv.

Tack för att du orkade läsa!

Maria

Ett torftigt liv?

Omställning till en enklare livsstil? Det måste vara ett torftigt liv de har, den där familjen Estling Vannestål. Inte har de råd att åka på solsemester, eftersom frun i huset har hoppat av sin trygga anställning för att bara göra sådant som hon tycker är kul (nu glunkas det om att maken ska downshifta också för att få mer tid att leva…). De har ju förresten bestämt sig för att sluta flyga, knäppgökarna. Stackars ungar som inte får uppleva världen som andra barn!

Dessutom handlar de en massa second-hand, så ungarna går i arvegods och begagnat, för att inte tala om frun och hennes gamla hippieklänningar från Erikshjälpen. Så omodernt! Till och med julklappar och födelsedagspresenter kommer ofta den vägen, och de vuxna ger visst varandra inga presenter alls. Ja, det måste vara bra synd om den här familjen.

Nu raljerar jag förstås, men jag tror att somliga tänker såhär om våra (och många andras) livsval. När vår trettonåring berättade för kompisarna om flygstoppet möttes hon av “Åh, stackars dig!”. Vi pratade om det under en sparkstöttingtur en gnistrande vinterkväll, och jag frågade henne vad hon själv tyckte. Jo, visst längtade hon till Grekland, men hon insåg att jordens överlevnad var viktigare. Lova, 13 år, är alltså klokare och mindre självisk än många vuxna jag känner. Framförallt konstaterade hon att hon inte alls höll med kompisarna om att det var synd om henne (vi lever ju inte precis som Amishfolket…).

Hur livet förändras när man försöker reducera sitt klimatavtryck en smula var ett av samtalsämnena i mitt senaste poddavsnitt (med Martin Hedberg), och vi var rörande överens om att det sällan är en uppoffring. Att det kan vara jätteroligt att resa på ett sätt som inte går fort. Att det är ganska oslagbart att dra upp egna rödbetor i trädgårdslandet eller hämta in en liten tjock gurka från växthuset. Att det är grymt kul att på på skattjakt i en mysig secondhandaffär, i synnerhet med vetskapen att pengarna vi handlar för gör nytta där de verkligen behövs, i stället för att hamna i någon miljardärsficka.

Javisst, det kräver lite mer planering att ha en (el)bil i stället för två fossilbränslebilar, men det funkar faktiskt väldigt bra nästan jämt. Och javisst, ekonomiskt kan det vara mer ansträngande ibland (KRAV-odlat är dyrare än besprutat, tåget är dyrare än flyget), men att hoppa över shopping och flygande kostar faktiskt inget alls! 🙂

En annan poddgäst, Rob Hopkins, en av världens mest inflytelserika miljöinspiratörer och grundaren av Omställningsnätverket, pratar mycket om att omställning till ett mer hållbart liv faktiskt kan skapa högre livskvalitet i stället för tvärtom. Att det finns så mycket roligt att göra som inte har dålig klimatpåverkan (nätverkets slogan är också “Mer fest än protest”). Om detta handlar flera av texterna i den fina antologin Sånger från jorden, som jag har bloggat om tidigare.

Mitt klimatavtryck just nu är (såvitt jag kan bedöma) mindre än på många år, men samtidigt har mitt liv aldrig varit bättre – för att jag har valt att ägna en så stor del av det åt sådant som är roligt, utvecklande och meningsfullt. Jag behöver inte tokshoppa eller flyga till Thailand en gång om året för att känna att jag lever livet.

Maria

Poddavsnitt 62. Att leva hållbart behöver inte vara en uppoffring. Ett samtal med Martin Hedberg

I poddens sextioandra avsnitt får du möta meteorologen Martin Hedberg, som brinner för att förklara och inspirera inom klimatområdet – alltifrån i skolor till hos Filip & Fredrik på tv och inom finansvärlden. Det blev ett intressant samtal om ohållbar tillväxt, varför vi har så svårt att förändra våra beteenden, om grejen med att ta cykeln till jobbet, om när vägen blir en del av reseupplevelsen, om tjusningen i kontraster, om poddsamtal och andra samtal – och en hel massa annat. Här är en länk till mitt blogginlägg om beslutet att sluta flyga.

Maria