Att odla squashen och själen

Just nu befinner jag mig på en plats som har blivit nästan som ett andra hem: vandrarhemmet på norra Öland där jag de senaste fem åren har ägnat några dagar varje år åt att boosta mitt skrivande.

Det är en ynnest att gång på gång få återvända till en plats där jag å ena sidan kan släppa alla vardagsmåsten – jag kan äta vad och när jag vill, jobba var och när jag vill, sova när jag känner för det – och samtidigt vara så trygg och invand att jag inte känner något större behov av att utforska omgivningarna. Jag kan bara gå ut i trädgården och lukta på äppelblommen, eller ta en promenad eller joggrunda på välbekanta stigar, när sittfläsket blir för tungt.

Detta innebär att jag kan fokusera på mina skrivprojekt, samtidigt som det runt omkring mig finns andra som gör likadant. Emellanåt samtalar vi – om skrivandet och livet – och ibland äter vi tillsammans. Men var och en sköter sitt. Jag behöver inte ta ansvar för någonting mer än att bjuda in till skrivdagarna.

I år tror jag att jag behövde min lilla miniretreat mer än på länge. Det har varit ganska tunga vinter- och vårmånader. Ett barn har det jobbigt och jag kämpar med mitt föräldraskap. Men samtidigt som det fortfarande finns mycket som tynger, känner jag också en enorm tacksamhet över det liv jag lever, och som jag på många sätt har skapat själv.

Jag får lov att ägna den här våren åt tre stora passioner:

Odlingarna, där jag i rask takt utökar mina domäner. Egentligen var det ett poddavsnitt om en dystopisk framtid som satte ordentlig fart på mitt intresse, men snart övergick den negativa drivkraften till lust och nyfikenhet att på ett allt bättre sätt utnyttja våra 3000 kvadratmeter tomt, i små steg. Året som gått har vi varit självförsörjande på morötter och vinbärssylt fram till mars, och i frysen ligger fortfarande burkar med svamp och spenat. I år har jag grävt nya land, bland annat för potatis, med målet att så småningom klara oss helt själva där också. Jag har blivit mer våghalsig och odlar inte bara sådant jag vet funkar, som squash och spenat, utan experimenterar i år även exempelvis med pumpor odlade i halmbäddar liksom vattenmeloner. Mitt sällskap i lurarna är just nu ofta odlardrottningen Sara Bäckmo, som jag ska poddintervjua om ett par veckor.

Jag odlar, alltså finns jag till. 

Kuddvirkandet, som tog fart sedan jag i sociala medier lagt ut en bild på en meditationskudde jag i julas virkade till mig själv av trasor och fyllde med gamla kläder och tygspill. Nu har jag virkat femton kuddar till och så fort jag tror att beställningslistan är på väg att vara avbetad kommer det in nya önskemål. Varje kudde är unik, med ett eget namn, och till hundra procent gjord av återvunnet material. Handarbetandet är en gammal tonårspassion som jag tappade bort för många år sedan, och jag mår gott av göra något så praktiskt, med mina händer, som motvikt till arbetet med hjärna och dator. Dessutom ger detta mig  ytterligare ett utlopp för min skaparlusta, vid sidan av skrivande, poddande, kursskapande och meditationer. Familjen delar dock inte min passion, och när jag och de minsta hälsade på storasyster på Gotland förra helgen gömde de min virkning och fick mig att känna mig nästan som en alkoholistmorsa …

Jag virkar, alltså finns jag till.

Och så romanenKantstötta porslinsugglors paradorkester, uppföljaren till debuten Lex Katarina. Jag påbörjade den här på Öland för nästan exakt ett år sedan och nu håller den på att få sin slutfinish. Den märkliga titeln kom till mig en kväll när jag höll på att somna, och den skapade först lika delar förundran och förvirring. Men det dröjde inte länge förrän jag tillsammans med min äldsta dotter hade löst mysteriet, och nu finns här alltså en trehundrasidorshistoria – om kantstötta människor, familjerelationer, psykisk ohälsa och samtalets läkande kraft – som jag tycker så mycket om att jag knappt kan bärga mig innan jag får släppa ut den till omvärlden.

Jag skriver, alltså finns jag till.

Allt detta, som gläder och utvecklar mig på så många sätt, får ta stor plats i mitt liv just nu. Jag måste nästan nypa mig lite ibland för att fatta att det är sant. Att det dessutom är jag själv som har skapat förutsättningarna. Så blev det när jag slutade leva efter andras förväntningar och i stället började följa mitt hjärta.

Hur odlar du din själ? Kommentera gärna!

Maria

En egen (helig) plats

I vårt hus har jag en egen liten plats, en hörna av sovrummet, som är extra viktig, faktiskt lite helig, för mig. Det är här jag tänder mitt ljus och sätter mig på min meditationskudde, med en mjuk kudde bakom ryggen, om kvällarna.

Det är här jag stannar upp en liten stund så gott som varje dag, på mitt eget sätt, utan några regler för hur jag “borde” meditera. Ibland lyssnar jag bara på mina egna andetag, ibland på musik, ibland på en guidad meditation. Ibland rusar tankarna, ibland är det mer stilla där uppe, men oavsett vad som händer så vet jag att den där lilla stunden är bra för mig.

Jag tror också att det är bra för mig att ha det där egna lilla spacet, även om det är litet och inte så privat (när nästa unge flyttat ut tänker jag helt fräckt knycka hans rum och göra om det till skriv-/yoga-/meditationsrum).

Har du också en alldeles egen plats i ditt hem, eller längtar du efter en? Skriv gärna en kommentar och berätta! <3

PS. Vill du läsa om gratismeditationerna jag lägger ut på Insight Timer och meditationskuddarna jag virkar på beställning, kika in här.

The Soundtrack of Our Lives

Är du en sådan som jag, som har vissa låtar som var och en är starkt förknippad med en viss händelse eller fas i ditt liv? Musiken har alltid funnits där som en betydelsefull strimma hos mig, ibland mer framträdande än annars, som när jag en kort period knäckte runt som gatumusikant, eller när jag tillbringade åtminstone en del av varje sommar i Roskilde eller Hultsfred.

Nuförtiden tar jag mig ytterst sällan tid att plocka fram gitarren, jag har alldeles för sällan tid och råd att gå på konsert, och den musik jag lyssnar till är oftast min meditationslista på Spotify. Den använder jag dels för jobbinspiration (i synnerhet när jag behöver stänga ute omvärlden på ett av mina cafékontor), dels på min meditationskudde.

Mina barn retar mig ibland för att jag snöar in på vissa av de här låtarna: “Asså mamma, måste du lyssna på Snatam Kaur när vi plockar vinbär till och med?!!!” Och så har det varit en tid nu. Att jag hittat något som just då har känts som det perfekta soundtracket. Det fångar upp en nyans av mitt känsloläge och förstärker det, inte minst när jag mediterar. Och då måste jag lyssna, om och om igen. Tills jag tröttnar och byter soundtrack.

Här är några låtar som har haft en viktig koppling till min livssituation de senaste åren:

  • Ek Ong Kaar (med Snatam Kaur) – som hjälpte mig att våga tro att allt var möjligt när jag hade tagit det stora klivet ut i det okända
  • Into the Sun (med Donna de Lory) – som hjälpte mig att gråta under sommaren då jag plötsligt ifrågasatte allt
  • Ra Ma Da Sa (med Mirabai Ceiba) – som läkte och tröstade mig när Donald Trump blivit vald till president och allt kändes hopplöst
  • Dekavinanda (med Sacred Earth) – som fick mig att släppa fram min inre vildkvinna och våga förverkliga drömmen om en andlig cirkel
  • Ancient Mother (med Sacred Earth) – som tröstar mig just nu när klimatsorgen hållit mig i ett hårt grepp igen ett tag

Häromdagen bestämde jag mig för att sätta ihop en riktig gråtlista. De där låtarna ni vet som går hela vägen in i hjärtat och vrider runt – ibland är det så skönt att bara frossa i Sinead O’Connors Nothing Compares to You, Eric Claptons Tears in Heaven, Celine Dions All by Myself och Lalehs En stund på jorden… Under mina fyrtionio år på jorden har jag samlat på mig en hel hög. Kanske du också behöver skaffa dig en gråtlista? Om du vill, klicka här nedan och inspireras av min! 🙂 Har du förresten några soundtracks i ditt liv? Berätta gärna i en kommentar!

Maria

 

 

Mer träd och plättar 2018, tack!

Jag tycker att det känns fint att göra ett litet bokslut vid årsskiftet – reflektera över det som varit och visionera inför det som komma ska. I fem års tid har jag gjort det med hjälp av en av mina husgudar Susannah Conways inspirationsguide Unravel Your Year, så även i år.

Den här gången tjuvstartade jag redan före jul. För första gången i mitt liv firade jag vintersolståndet – med en härligt sprakande, livgivande eld på en gammal offerplats mitt i stan, tillsammans med några kvinnor som står mig nära. Vi hade skrivit lappar – med vad vi ville släppa taget om och vad vi ville välkomna in i våra liv – som vi slängde i elden.

Jag har fortsatt att reflektera ända sedan dess, i samtal med familj och vänner, i arbetet med Unravelhäftet, i min nyligen införskaffade Bullet Journal för 2018 (en analog kalender i kombo med idésamlare), på min meditationskudde, under ensamma skogspromenader och i samtal med min nyfunna trädkompis.

Jag vill exempelvis …

… oroa mig, sura och irritera mig mindre – skratta, gråta, sjunga och kramas mer

… jobba mindre gratis – tjäna mer pengar på det jag älskar att göra

… äta mindre sötsaker och annat onyttigt – äta ännu mer vegetariskt och veganskt

… tillbringa mindre tid vid dator och mobil – vara mer i rörelse utomhus, framförallt i skogen, och på yogamattan

… umgås mindre med många – vara mer med få och nära

Jag vill fortsätta med mina dagliga meditationer (morgon och kväll), skriva klart min andra roman, krama fler träd, hitta tillbaka till en vikt jag trivs med, bygga hönshus och odla mer eget, rensa, fotografera, virka och sticka.

Men det jag kanske önskar allra mest är att dra ner på tempot så pass att jag oftare kan uppleva känslan jag fick när jag häromdagen valde att steka plättar i stället för pannkakor – bara för att det var kul. Lite mer mellanrum i livet, helt enkelt!

Vad är du redo att släppa taget om? Och vad vill du bjuda in till ditt 2018? Kommentera gärna!

Maria

 

Min enda hårda regel: lyssna!

Under ett antal år nu har jag mött så många människor som gått i rejäl närkamp med väggar av olika slag, eller – liksom jag – bara blivit vid- men inte utbrända. Jag klarade mig med en hårsmån och två månaders sjukskrivning den där gången för sjutton år sedan, och trots att jag varit väldigt nära vid ytterligare ett par tillfällen har jag stått på benen, inte trillat allra längst ner i det bottenlösa.

Det där att komma lagom nära, men inte falla till botten – som flera i min nära omgivningen gjort, och sedan haft väldigt svårt att återvända till ett funderade arbets- och vardagsliv från igen – det är kanske inte så dumt ändå. För jag brände aldrig ut mig på riktigt. Jag har kvar min höga arbetskapacitet, men jag har lärt känna mig själv så väl under resans gång. Jag vet precis när det är på väg att barka åt pipsvängen och jag måste dra i nödbromsen.

Även om jag idag har en arbetssituation där jag styr min egen tid och ganska sällan känner mig pressad, går det i mitt fall alldeles utmärkt att då och då jobba väldigt hårt. Det senaste året har det blivit så under inte mindre än tre olika perioder. Det blir lätt så när man brinner, när man har ett arbete som ger så mycket glädje och mening. Så hur bär jag mig då åt för att inte brinna ut?

Den enda regel jag MÅSTE följa är den som vi pratar om mot slutet av mitt långa, fina poddsamtal med Ulf Wallgren: att inte glömma bort att LYSSNA – på min kropp och på min själ. Mitt tydligaste tecken på överansträngning och stress är att jag börjar sova dåligt, antingen har svårt för att somna eller vaknar väldigt tidigt med hjärnan i spinn. Händer det så vet jag.

Jag har också lärt mig att jag efter en intensiv arbetsperiod måste ge mig själv återhämtning, en eller flera dagar med total vila, där kropp och själ får vad de just då behöver. Kanske en skogspromenad, kanske ett rejält yogapass eller en extra lång stund på meditationskudden, kanske en fika med en vän som jag känner mig trygg och avslappnad tillsammans med.

Undan för undan blir jag allt bättre på att stanna upp och lyssna på både min kropp (som att känna efter vilka yogaövningar den vill ha just idag) och min själ (som att sätta gränser eller välja bort ett uppdrag som inte leder mig i rätt riktning). Det är verkligen inte alltid lätt, och jag halkar tillbaka i gamla mönster då och då, men jag vet att den där inre rösten finns där hela tiden och leder mig rätt – om jag bara lyssnar. Som Ulf Wallgren uttryckte det i vårt samtal: “Alla svar du behöver har du inom dig.”

Känner du att du också skulle behöva träna lite mer fokuserat på att utforska och lyssna på din inre röst? Då kanske min webbaserade självreflektionskurs Den inre kompassen är något för dig. Du kan börja precis när du vill och läsa helt i din egen takt. Till din hjälp får du guidade meditationer, inspirationsföreläsningar, övningar och reflektionsfrågor. Varför inte köpa kursen som julklapp till dig själv – och/eller till någon du tycker om och som du tror skulle ha glädje av den? Fram till och med 24/12 får du dessutom julrabatt. Varmt välkommen!

Maria

Poddavsnitt 59. Alla svar du behöver har du inom dig. Ett samtal med Ulf Wallgren

Välkommen till Drömmen om Målajords avsnitt 59, där du får möta Ulf Wallgren, mannen vars ansikte vi har varit vana att se i teverutan i otaliga nyhetssändningar. För ett år sedan bytte han ut kostymen mot mjukare kläder, och idag jobbar han som yogainstruktör på Mediyogainstitutet i Stockholm – och som gästlärare och föreläsare runtom i landet. I samtalet får du ta del av Ulfs spännande livsresa från barndomens upptäckt av ordens magi till dagens arbete med att hjälpa andra att lära sig lyssna på såväl kropp som själ. Vi pratar bland mycket annat om den inre kritikern, vikten av långsiktighet, stress och återhämtning, tid och lyssnande.

Maria

Poddavsnitt 51: Att se att allting förändras. Ett samtal med Maria Ståhl

Den här gången är min gäst Maria Ståhl, som du hittar på Yogatalk.se. Vi pratar om Marias slingriga livsväg, där skrivandet funnits som en röd tråd, och där yoga och meditation kommit att ta allt större plats, både privat och professionellt.

Det blir ett samtal om frihet inom ramar, om känslor som kommer och går, om yoga och meditation som mycket mer än bara en praktik på yogamattan eller meditationskudden, om varför alla människor kanske borde gå en skrivkurs och om vad som kan hända när man är helt tyst i tio dagar.

Maria

Tempo OCH stillhet

Sedan några år tillbaka väljer jag, inspirerad av Susannah Conways arbetsmaterial Unravelling your Year vid varje årsskifte ett ord, som får bli mitt ledord för det kommande året, ett ord som påminner mig om vad som känns lite extra viktigt just nu. De ord jag har valt tidigare har varit frihet, lust och balans. I år tänkte jag länge att mitt ord för 2017 skulle bli stillhet; ordet reflekterade min längtan under en hektisk period.

Efter lite ytterligare funderande upptäckte jag att ordet ändå inte passade mig, i alla fall inte just nu. Jo, jag vill ha stillhet i mitt liv, allt mer av det ju äldre jag blir. Jag älskar stillsam yoga, meditation, tystnad. Men jag älskar också när tempot är högt, när det händer en massa spännande saker jobbmässigt, när barnen och jag vrider upp volymen hemma i köket och vrålar ut våra favoritlåtar i takt med pannkaksstekandet, i samtal med människor som lever lika intensivt som jag.

Jag vill ha båda: stillhet och tempo.

solnedga%cc%8ang-o%cc%88ver-sjo%cc%88n

Ordet jag valde blev i stället närvaro. Slitet och klyschigt, måhända, men det är precis det jag vill fokusera mer på det här året. Att vara så nära 100% närvarande jag kan, både när jag rusar fram i 180 och när jag sitter på min meditationskudde. Att när jag rusar inte tänka att jag borde sitta på kudden nu. Att när jag sitter där inte distraheras för mycket av det andra som rusar runt mig.

Stunderna av special time med barnen har påmint mig om hur mycket mer intressant livet blir när jag kan vara sådär riktigt, riktigt närvarande en stund. Jag strävar efter att den sortens närvaro ska breda ut sig ännu mer i mitt liv – att både ha fler och längre stunder. Samtidigt är jag fullt på det klara med hur svårt det är. Och att grunden i det som vi ibland kallar medveten närvaro eller mindfulness är att bara observera utan att värdera eller kritisera. Att alltså inte döma mig själv när jag upptäcker att jag tappat min närvaro och virvlat iväg i tankar på annat än det jag just då håller på med. Att bara observera att det har hänt och återvända – till andningen, boken, leken eller vad det nu var.

För att ytterligare fördjupa mitt fokus på medveten närvaro under 2017 har jag just börjat en onlinekurs, som känns precis mitt i prick: The Power of Awareness.

ska%cc%88rmavbild-2017-03-01-kl-17-13-28

Redan i den andra lektionsvideon fick jag höra exakt det beskrivas som mitt år handlar om: att vara närvarande just där jag är i mitt liv, inte bara i stillheten och meditationen utan också i allt det där andra. Om tretton veckor vet jag om det har fortsatt lika bra som det har börjat.

Maria

Alla dessa ”slumpar”

Det här inlägget är främst till er som liksom jag tror att magi inte bara är något vi hittar i Harry Potters värld, utan alldeles precis här omkring oss, mitt i vardagsträsket, bland disk, tvätt och regniga cykelturer till jobb och dagis. Och att vi själva bidrar till den, genom att öppna oss för möjligheten att det finns något mer än det vi kan se omkring oss. Jag har egentligen aldrig tvivlat på att det är så, ända sedan min mormor under min barndom berättade en massa spännande historier om mystiska saker som hänt i vår släkt. Efter ett antal år då mitt intresse för Universum och all kraft som finns att hämta där gått på sparlåga – inte minst under den långa tiden bland förnuftspoliserna på universitetet – öppnade jag dörren på allvar för några år sedan.

Sedan dess har det hänt så mycket häftiga och oförklarliga saker i mitt liv, och idag tänkte jag dela med mig av några berättelser om “synkroniciteter”, något som av förnuftspoliserna gärna avfärdas som “slumpar”, “tillfälligheter” eller “sammanträffanden”. Av någon underlig anledning finns namnet Kajsa med som en röd tråd i mina historier.

skrivluft-solnedga%cc%8ang

Den första synkroniciteten handlar om poddsamtalet jag fick möjlighet att spela in med en av mina stora inspirationskällor, Kajsa Ingemarsson, som har skrivit om just synkroniciteter i sin trilogi om Hjärtats väg. Jag hade haft lite mejlkontakt med Kajsa i ett annat sammanhang, och jag vet att jag tänkte att hon skulle vara en drömgäst i podden någon gång framöver, men det kändes ju som en tämligen omöjlig utopi. Varför skulle hon vilja komma och prata med mig, liksom? Hon som redan varit med i oräkneliga morgonsoffor.

Så dök Kajsa plötsligt upp i mina tankar flera gånger under mina meditationer i början av året, samtidigt som sista boken i trilogin gav mig nycklar i en komplicerad situation jag befann mig i. En februarikväll satt jag och påbörjade ett mejl till Kajsa för att tacka henne för att hon hjälpt mig genom sina texter, men jag fick aldrig iväg det där mejlet. Dagen därpå reste jag till Stockholm för att poddintervjua ett antal personer jag hade avtalat tid med. På tåget upp fick jag veta att ett poddsamtal planerat till torsdagen måste skjutas på framtiden. Synd, tyckte jag, men funderade inte så mycket mer över det.

När jag några timmar senare klev ut från ett möte på Söder, var jag tvungen att snabbt hitta någonstans att sitta för att kunna Skypa med min dotter Sanna om ett viktigt beslut för vår gemensamma barnbok. Jag slank in på första bästa fik och gissa vem som redan satt där – Kajsa förstås! “Bete dig nu inte som en fjantig tonåring på popkonsert!” sa jag till mig själv, eftersom Kajsa var där med sin man och jag inte ville störa dem.

I stället skrev jag färdigt det där mejlet jag påbörjat jag när jag kom hem på kvällen och tänkte att “Det får bära eller brista, men jag väljer att se det här som ett tecken så nu frågar jag om jag får poddintervjua Kajsa på torsdag, då jag fått mitt återbud.” Klockan fem skulle mitt tåg gå hem, och klockan två hade Kajsa tid och lust att ta emot mig. Resultatet av inspelningen kan du lyssna på här.

Var det sammanträffanden – slumpar – som fick våra vägar att mötas?

dsc_0016

Den andra synkroniciteten har också med Kajsa Ingemarsson att göra. En av de där meditationerna där hon dykt upp i mina tankar handlade om olika “gåvor” eller “visdomar” jag skulle få med mig för respektive månad under året (här finns instruktioner till meditationen om du skulle vilja testa den inför nästa år). Min “gåva” för september var självaste Kajsa (detta var i januari) och i april kom ett nyhetsbrev där hon berättade om att hon just i september tänkte bjuda in till en vandringsretreat. Självklart var jag tvungen att följa med, och självklart kom den att bli väldigt betydelsefull för mig. De insikter jag fick under vandringen har jag bloggat om här.

Var det ett sammanträffande – en slump – att jag fick möjligheten att vandra med Kajsa just i september, då hon visat sig i min meditation ett halvår tidigare?

dsc_0020

Det tredje, och kanske allra mest märkliga exemplet, handlar om en helt annan Kajsa – eller egentligen två. En dag tog jag en liten promenad innan jag skulle träffa den ena Kajsan för ett lunchmöte; jag var hennes företagsmentor via Almi. På väg dit träffade jag en bekant som bad om lite snabb rådgivning i några jobbfunderingar, vi pratade en stund, och sedan vi skiljts åt messade jag Kajsa för att säga att jag blev några minuter sen. “Hamnade i en liten spontancoaching” skrev jag i mitt sms. Det där messet råkade jag skicka fel så att det hamnade hos en helt annan Kajsa, som jag inte kände, men som svarade, jag bad om ursäkt och gick till dejten med “min” Kajsa. Och tänkte förstås inte mer på det.

Nästa dag kom ett långt mejl från Kajsa som fått mitt felaktigt skickade mejl. Hon berättade hur hon befann sig i en besvärlig situation som hon inte visste riktigt hur hon skulle ta sig ur, hur hon dagen före mitt mess gått en promenad där hon bett Universum skicka en vägledare till henne. Dagen efter fick hon så mitt felskickade mess med texten “Hamnade i en liten spontancoaching”. När hon sökte på telefonnumret för att se vem personen som skickat detta var, fick hon upp mitt namn och adressen “Målajord”. Då fattade hon att jag var Maria i Drömmen om Målajord – podden som hon själv lyssnat på och blivit inspirerad av!

Nu undrade hon om jag möjligen kunde hjälpa henne på något sätt. I samma veva hade jag gått och funderat på hur jag skulle hitta en provklient till det mentorsprogram jag har tänkt erbjuda i anslutning till webbkursen jag släpper i vår. Och så dök hon plötsligt upp där, min provklient!

Var det ett sammanträffande – en slump – att Kajsa och jag hittade varandra?

dsc_0010

Kanske ser du rationella förklaringar till allt jag just har berättat om, men då kan jag bara säga “synd för dig!”. Livet blir nämligen så oändligt mycket mer spännande och intressant, när man bara vågar öppna ögonen och se alla tecken som finns runtomkring oss och leder oss på rätt väg.

Kanske har du själva upplevt liknande saker? Ser du dem som tecken eller som bara som sammanträffanden med helt naturliga förklaringar? Skriv gärna och berätta!

Maria

dsc_0028