Andas igenom

Det är konstiga tider nu. Och trots att jag väl egentligen inte har tid att blogga – jag hör inte till dem som har fått oceaner av tid i coronatider, tvärtom – så vill jag ändå dela med mig av några tankar till er, kära bloggläsare. Det mesta är hämtat från mitt senaste månadsbrev, Brevet från Målajord, som jag skickade i fredags.

I höstas bloggade jag om min kaoshöst, med stora utmaningar på både det professionella och privata planet. Då var det bara min egen lilla värld som gungade – nu gungar den stora också. Den här gången påverkas vi alla på olika sätt och många känner sig rädda, oroliga och förvirrade. Det är så mycket osäkerhet, så mycket som vi inte riktigt vet hur vi ska förhålla oss till. Jag gillar ju vanligtvis uttrycket embrace uncertainty (‘omfamna osäkerheten’), men kaos av det här slaget kan verkligen vara svårt att välkomna med öppna armar.

Jag tänker att det nu ändå är viktigare än någonsin, allt det där som jag brukar tjata om – att andas, att stanna upp, att försöka acceptera det vi inte kan påverka runt omkring oss, liksom de känslor som väcks inom oss (såsom rädsla, oro, besvikelse och frustration) och emellanåt försöka släppa taget om det som annars kan tendera att äta upp oss. Själv känner jag naturligtvis oro precis som alla andra, men jag tror att jag dels är ganska väl förberedd genom bland annat den klimatoro jag har brottats med de senaste åren (förutom allt privat och professionellt kaos), dels har en hel del strategier som hjälper mig nu. Jag tänkte dela med mig av några väldigt konkreta tips strax.

I månadsbreven brukar jag och mina läsare ta några djupa andetag tillsammans, och kanske kan vi göra det här också, jag som skriver och du som läser. Ordet tillsammans känns också viktigare än någonsin i en tid då vi uppmanas att begränsa vårt sociala umgänge. Det här är något som man har pratat mycket om inom Omställningsrörelsen (som arbetar för ett mer hållbart samhälle) – att det blir så viktigt att skapa lokala gemenskaper när samhället inte fungerar som vi är vana. Och om vi går bortom det lokala är sociala medier fantastiska på många sätt (även om jag är fullt medveten om att det också sprids mycket negativitet där nu, precis som annars).

Jag blir varm i hjärtat av mycket av det jag läser om. Som en lokal grupp som hjälper människor i riskgrupper med exempelvis matinköp. Som en grupp där mattestudenter vid KTH och pensionerade lärare hjälper hemmapluggande gymnasielever. Som olika initiativ för att stötta sårbara småföretagare och kulturaktörer, exempelvis att man genom att prenumerera på en streamingtjänst för kvalitetsfilmer kan stötta min lokala Folkets Bio i Växjö (som jag så innerligt gärna vill ska få vara kvar).

Så vad kan vi mer göra för att orka med livet när ovissheten är stor och många dras med i en masspsykos av rädsla och oro? Här kommer några konkreta tankar och tips, som kanske någon kan ha nytta av (en del har jag nämnt här tidigare).

Yoga. Förstås. Just nu är jag extra glad över att jag har blivit så van vid att hemmayoga att jag inte behöver sakna en yogastudio som kanske håller stängt. Min husgud Adriene Mishler har många avslappnande pass som känns lite extra lämpliga just nu, exempelvis Let it go Yoga FlowYoga for AnxietyYoga for Anxiety and Stress och Yoga for Grief. Men självklart finns det också gott om pass för att utmana sig mer fysiskt när det är det man behöver.

Meditation. Att sitta ner en stund på kudden, andas och lyssna på mina andetag, lugn musik eller en guidad vägledning hjälper mig att hitta stillhet. Adriene har inte bara fysiska yogapass utan också en del som är mer tydligt fokuserade på meditation. Några exempel är Meditation for Anxiety och Meditation for Inner Peace. Några av mina egna meditationer på Insight Timer tror jag också kan passa riktigt bra för närvarande, exempelvis Meditation för tröst och hopp eller Rensa ut och släpp taget, som finns både i en kort och och lång version, liksom Dags att sova, om man har svårt med sömnen. En bekant berättade häromdagen att hon hade mått väldigt dåligt av världskaoset, men somnat gott efter att ha lyssnat på min meditation. Det värmde verkligen.

Hemmaretreat. För den som blir isolerad hemma kan jag varmt rekommendera att skapa en eget litet retreat. Jag gjorde det för några år sedan, under en kurs i mindfulness och meditation med Tara Brach, och det var en väldigt fin och speciell upplevelse. Här tipsar Tara om hur man kan göra.

Jag tror att vi kanske över huvud taget behöver bli ännu bättre än vanligt på att faktiskt ta hand om och vara snälla mot oss själva i dessa tider, för att orka med alla känslor och för att orka hjälpa till där det behövs. Så kanske en meditation om självmedkänsla kan vara användbar? Här finns en med Tara Brach.

Att vistas i naturen skapar också lugn hos mig. Det mesta av det kaos vi upplever är ju faktiskt kopplade till mänskliga sammanhang, men i skogen är det mesta precis som vanligt. Jag minns så tydligt en upplevelse under en fjällvandring med Kajsa Ingemarsson för några år sedan när jag insåg att all stress hör till sådant som vi människor skapar, den fanns inte där ute på fjället (och finns inte heller i skogen, vid havet eller var du nu trivs bäst). Så ta en promenad, en cykeltur eller en joggingrunda. Krama ett träd (det boostar dessutom immunförsvaret visar forskning – inte alls dumt just nu). Eller gå bara ut och lägg dig på marken en stund – ett fantastiskt sätt att jorda sig när tankarna rusar.

Slutligen försöker jag också välja att (för mig själv och för andra) uppmärksamma  positiva saker som redan kommer – eller kan komma framöver – ur kaoset, . Människor som stöttar varandra har jag redan nämnt. Kreativiteten som väcks när det inte går att göra som vi brukar. Vi upptäcker att man kan jobba på nya sätt, mötas utan att flyga och fara över världen. Min artonåring, som har det tufft på många sätt, inte minst i skolan, stortrivs med gymnasieskolans distansundervisning och får mycket mer gjort hemifrån än i ångestskapande klassrum. Och som en annan bekant formulerade det så bra: “Vi ser också att våra folkvalda myndigheter runt om i alla länder kan fatta snabba och obekväma beslut. Den typen av beslut som kanske också behövs för att inte klimatet ska kollapsa men som sitter så väldigt långt inne.” Ja, i mina bästa stunder tänker jag att det kanske var precis den här väckarklockan som behövdes för att världen skulle vakna upp och förstå att vi inte kan fortsätta leva som vi har gjort. Jag har överhuvud taget inga som helst problem med att fylla min tacksamhetsdagbok för närvarande.

Och så, i boken Meditations from the Mat, som består av 365 små korta reflektioner med utgångspunkt i yogafilosofin, hittar jag idag följande uppmaning: “Do not take counsel of your fears” (ung. “Låt inte dina rädslor bli dina rådgivare).

Som min vän Lisa Moraeus (en av mina poddklansmedarbetare) uttryckte det så fint: “Lyssna med empati på dina rädslor, håll dem i famnen när det behövs, men gör dem inte till dina rådgivare eller guider”. Lisa släppte förresten ett litet fint poddavsnitt idag, med sina tankar om hur vi kan hålla oss lugna mitt i stormen.

Så hur påverkas dina tankar och känslor av det som händer i världen runt omkring just nu? Vad kan just du göra för att inte styras av rädslor och oro? Vilka sammanhang blir extra viktiga för dig i orostider som dessa? Finns det något du skulle behöva hjälp med och vågar du i så fall be om den hjälpen? Finns det något du skulle kunna göra för att hjälpa eller stötta någon annan?

Till sist, många småföretagare drabbas hårt just nu. Själv är jag (förhoppningsvis) inte så utsatt, men visst har även jag fått uppdrag inställda eller uppskjutna, vilket påverkar ekonomin i vår och sommar. Du som har möjlighet, fundera gärna över om du skulle vilja stötta en småföretagare på något sätt. Här kommer några mer generella tips på hur du kan göra det:

Nu har jag i princip jobbat hemifrån varje dag i flera veckors tid, så jag är tyvärr mycket sämre än vanligt på att stötta lokala restauranger och caféer, men i helgen åkte hela familjen in och spelade badminton på ett litet idrottsställe och tog en rejäl fika efteråt på ett café i stan. Och så har vi bestämt oss för att köpa hem takeaway-mat från några små restauranger till fredagsmyset den här veckan. Allt för att stötta några små lokala småföretagare.

Och om du tror att du skulle kunna ha glädje av något av det jag själv erbjuder – böcker, meditationskuddar, digitalt mentorskap eller en digital kurs/verktygslåda – får du gärna kika in på Drömmen om Målajords Facebooksida, där mitt näst senaste inlägg är en liten “godisbutik” över mina produkter och tjänster. Exempelvis tar jag just nu halva priset på webbkursen “Den inre kompassen” för att fler ska få möjlighet att kunna gå den – det handlar ju om att stå stadigt i sig själv, vilket vi alla behöver göra just nu! 🙂

Ljus och kärlek mitt i stormens öga!

Maria

Anhörig i ett hav av känslor – ännu en gång

Foto: Susanne Sela

Det var när jag stod där i föreläsningssalen på Stadsbiblioteket i Halmstad och pratade om mina upplevelser av att vara anhörig till en demenssjuk mamma samtidigt som jag hade småbarn – de upplevelser som låg till grund för min debutroman, Lex Katarina – som det slog mig. Anhörig till någon som har det svårt blir de flesta av oss inte bara en gång i livet utan flera. Och nu är jag där igen.

Jag var inbjuden till Halmstad (och några dagar senare till Malmö, Lidköping och Svenljunga) för att hålla föredrag om min bok och mina erfarenheter under Nationella anhörigveckan. Och det var nog just för att det var i sådana sammanhang jag pratade den här gången, för människor som är anhöriga – fast på många olika sätt, inte bara till någon som är demenssjuk – som insikten damp ner. Just nu skulle jag precis lika gärna ha kunnat vara någon i publiken som hade kommit dit för att lyssna och få lite stöd och tröst i rollen som anhörig.

För sedan några år tillbaka är jag ju där igen. Med osäkerhet kring, oro för och sorg över någon som inte mår väl psykiskt. Med stress och trötthet över alla vårdkontakter – massor av samtal att ringa, massor av papper att fylla i, massor av möten att gå på. Med skuld- och skamkänslor när jag inte räcker till, när jag inte bemöter på rätt sätt, när jag känner mig frustrerad och förbannad över situationen vi hamnat i och avundsjuk på alla som slipper gå igenom det vi går igenom.

Allt det där jag pratar om i min föreläsning, och som jag ända sedan jag skrev boken och började föreläsa har sett som något som tillhör en svunnen tid. Något som jag kopplat ihop med min mammas demenssjukdom och med min roll som mamma till min mamma. Jag har helt enkelt missat att historien upprepar sig nu. Den här gången är det inte demens, utan könsdysfori, depression och eventuell NP-problematik. Den här gången är det inte min mamma utan mitt barn.

Men jag guppar runt i precis samma hav av jobbiga känslor som jag gjorde då, för åtta-tio år sedan. Jag har bara inte förstått. Kanske för att mitt jobbliv nu är roligare, mer stimulerande och lite mindre stressigt än då och det uppväger mycket av det jag upplever privat. Kanske för att mina små barn har blivit större och mer självständiga nu. Kanske för att jag tar bättre hand om mig själv och ser till mina behov, att jag tar mig tid till odling, skogspromenader, yoga och meditation. Kanske för att jag idag har tillgång till sammanhang där jag får dela mina tankar och känslor. Kanske för att jag också har blivit bättre på att faktiskt möta alla de där känslorna, tillåta dem och sedan släppa taget utan att fastna alltför länge. Allt det där som min utbildning i ACT (Acceptance and Commitment Training), mina cirkelsamtal, orden jag har skrivit i bok- och bloggform – ja livet, helt enkelt – har lärt mig.

Och kanske kan insikten om var jag står idag hjälpa mig med att bli ännu lite bättre på en av de saker jag pratar om i min föreläsning – att ha medkänsla med mig själv när jag inte lyckas så bra som jag skulle önska med den där rollen som anhörig.

Maria