Aktivist? Javisst!

För drygt tre år sedan, den 30 september 2018, satte jag mig tillsammans med en vän utanför kommunhuset i Växjö – för att sympatistrejka med Greta Thunberg i samband med klimattoppmötet i Katowice. Vi hade inga plakat, så vi skrev KLIMATSTREJK med kulspetspenna på ett A4-blad som vi höll upp lite blygt när nån gick förbi. Det var första gången jag kände mig som en klimataktivist.

I takt med att regnet fick bläcket på vårt papper att suddas ut fick vi sällskap av fler, och några veckor senare var vi flera hundra som samlades vid kommunhuset för ett manifestationståg genom Växjös gator. Vid det laget hade vi plakat, banderoller och till och med en egen kampsång. Det kändes fantastiskt!

Den senaste tiden har jag börjat hitta tillbaka till den där känslan för tre år sedan. I lördags lyssnade jag på Climate Lives konsert för klimaträttvisa, som sändes från Kungsträdgården. I söndags var vi ett gäng som pilgrims­vandrade för klimatet i skogarna runt Växjö – som en symbolisk del av den Pilgrim’s Walk for Future som går mellan Vadstena och Glasgow, där årets klimattoppmöte inleds snart. I måndags samlades vi på Studiefrämjandet för att rita plakat till dagens manifestationen.

Och varje gång jag deltar i såna här sammanhang åter­­­vänder jag till det som Joanna Macy och Chris Johnstone skriver om: mitt aktiva hopp (i boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen). Författarna menar att vår kamp för en bättre värld ofta hämmas, genom att vi bara orkar kämpa när vi tror att vi kommer att lyckas. Och det känns sällan hoppfullt när vi ser oss omkring. När koldio­xid­­ut­släppen fortsätter att öka, när ekosystem och demokratier kollapsar, när människor dödas – i krig, på grund av klimatförändringar, genom polisövervåld eller för att de vågar stå upp och protestera. När värl­den fortsätter att vara en orättvis plats att leva på och redan utsatta grupper drabbas allra hårdast av klimatkrisen. I det läget kan det vara lätt att ge upp – och antingen stoppa huvudet i sanden och köra business as usual eller fastna i mörkret och bli handlingsförlamad.

Men aktivt hopp handlar om att fokusera på det vi vill ska hända, oavsett hur sannolikt det är att det går som vi vill. Och att agera i den riktningen, att fortsätta kämpa, även när det ser alldeles hopplöst ut. Det är det vi gör när vi samlas här idag, för att uppmärksamma klimatkrisens allvar och de som drabbas värst av dess konsekvenser. Det var det vi gjorde i söndags när vi vandrade – och sedan lämnade vår uppmaning till Svenska kyrkan att visa framfötterna i klimatfrågan, gå från ord till handling, i alltifrån förvaltandet av skogsegen­domar till att inspirera församlings­medlemmar till omställning.

För det är det vi alla behöver göra nu. Det räcker inte med prat. Vi behöver konkret handling – på alla plan. Vi behöver alla bli aktiva – aktivister – i den stora omställningen – som individer, som organisationer, som företag, som nationer. Pandemin har visat att det går att förändra massor på kort tid. Vi lärde oss att jobba hemifrån och mötas online. Vi slutade flyga till varmare länder och gick ut i skogen i stället. Hela länder stängdes ner och det trollades fram stödpaket med pengar som inte funnits tidigare. En stor omställning är ingen omöjlighet, vare sig för individer eller nationer.

Och aktivister är vi inte bara när vi står på barrikaderna, utan varje gång vi gör något som inte bara handlar om personlig vinning, skriver Macy & Johnstone i sin bok. Aktivister är vi varje gång vi gör ett medvetet val som gör positiv skillnad. Vi är aktivister …

… när vi semestrar i Sverige i stället för på andra sidan jordklotet och när vi avstår från att klicka på gillaknappen på Facebook när någon lagt upp en bild från ännu en Thailandsresa

… när vi går till valurnorna och röstar på partier med höga klimatambitioner

… när vi väljer mat med medvetenhet om klimatavtryck, inte bara utifrån plånbok, egen hälsa eller personlig smak

… när vi lär oss mer om klimatförändringar, biologisk mångfald och orättvisor – och när vi sprider den kunskapen till fler.

Foto: Ryoji Iwata, Unsplash

Vi kan alla bidra med små bitar till det stora omställningspusslet. Vi kan alla ta små steg, som kan bli stora steg. Och vi kan hämta kraft och bli starkare när vi går samman. Det blev väldigt tydligt under lördagens konsert för klimaträttvisa, som bland annat samlade en stor del av den svenska artisteliten, Fridays for Future, Black Lives Matter och Svenska Samernas ungdomsförbund. Det är otroligt bråttom nu, men det finns fortfarande hopp – om vi börjar behandla klimatfrågan som den kris den är, och om vi alla hjälps åt.

Som någon sa: hoppet är en muskel som behöver aktiveras. Vi kan alla bli aktivister och vi kan alla välja aktivt hopp om en grönare och rättvisare värld.

Maria