Är snabbaste vägen alltid bäst?

Jag gör det inte alldeles enkelt för mig som en person som gärna vill få till fysisk aktivitet även under vintern, samtidigt som jag har valt att bo långt ut på landet, där det under ganska stor del av året är mörkt när jag åker, mörkt när jag kommer hem. Dessutom talade min inre kompass för några år sedan om för mig att inomhusträningsanläggningar inte är min kopp te längre – jag vill röra på mig utomhus! Sommartid går det ju så mycket lättare, men en springtur på snö- eller ishalkiga vägar i mörker är ingen hit för en person med sladdriga vrister som lätt trampar snett. 

På helgerna tar jag igen det så gott det går, med långpromenader och jogginggrundor, men vill ha mer i veckorna också. Och så glömmer jag liksom bort ibland att jag har ett tämligen fritt egenföretagarliv, där det ofta finns små eller stora mellanrum att ta vara på. Men då och då påminns jag om möjligheterna.

Idag var en sådan dag och jag tog mig tid till en halvtimmes promenad i det stilla snöfallet på väg från förmiddags- till eftermiddagskontoret. Längs den kringelikrokiga vägen, som inte alls var den kortaste från a till b (som väl de flesta av oss vanligtvis tar), upptäckte jag både ett duvslag mitt i en villaträdgård och en orientalisk lunchbufférestaurang i ett gammalt hamburgerhak – den ska jag definitivt testa en dag när jag är hungrigare än just idag.

Upplevelsen av att lägga märke till något jag annars skulle ha missat fick mig att tänka på flygande, som jag skrivit om i bloggen flera gånger, framförallt här, där jag berättar om mitt beslut att stanna på marken. Det känns ofta som att vi har tappat bort det där med att verkligen RESA, som jag minns så väl från ungdomens och den unga vuxentidens tågluffande (med och utan barn). Allt det som hände i mellanrummen, på tågen och på järnvägsstationerna.

Idag handlar det mest om att komma fram, och det så fort som möjligt. Därför flygs och flygs det, trots att vi vet hur mycket koldioxid flygplanen släpper ur. Men kanske börjar trenden vända? I somras ökade försäljningen av interrailkort med nästan 50% jämfört med året innan, och i dagens regeringsförklaring sa vår nytillträdde stadsminister bland annat att “Utlands­resor med tåg förenklas – fler ska kunna ta tåget till kontinenten.”

Foto: Etienne Boulanger

Visst kan det vara fint att inte alltid ta den kortaste vägen eller det snabbaste färdmedlet? Jag tror att livet blir lite rikare då.

Maria

I Am Alive! (och andra majmantran)

Idag är en sån där dag då jag till verkligen känner livet i mig, som Madicken brukar säga. Fåglarna kvittrar, det är varmt på verandatrappan redan när jag dricker mitt frukost-Yogite och jag har fortfarande tre härliga hemmadagar i Målajord framför mig under Kristi Himmelfärdshelgen.

DSC_0016 1

Det står mycket på göra-listan – sätta potatis, rensa ogräs, klippa gräs, köra ved och skriva en krönika – men alltihop är sådant som har ett värde för mig, både medan jag gör det och när resultatet är klart, och ingenting är så akut att jag inte hinner stanna upp och andas, lyssna och betrakta.

DSC_0008

Titeln på dagens blogginlägg är också dagens mantra i den Facebookutmaning som jag och Sara bjuder på från vår Livstidssida den här månaden. Varje dag lägger vi ut en länk till en gratis yogavideo från en av våra favoriter, Adriene Mishler, som under januari månad bjöd på ett 30-dagars yoga camp på YouTube (där du också kan hitta en massa andra yogavideor från Adriene).

Med varje video följer ett mantra, och vi uppmanar dig att ta med dig detta under dagen. Hittills har vi – förutom I Am Alive – haft “I Accept”, “I Create”, “I Embrace” och “I Awaken” som våra dagsmantran. Fundera över vad det väcker hos dig, och dela gärna med dig på Livstidssidan. Om du känner för det kan du också testa yogavidoerna – en gång, flera gånger eller varje dag. 

Välkommen att gilla Livstids Facebooksida och hänga med på vår mantrautmaning!

Maria