Poddavsnitt 103. Hur hittar jag det goda samtalet? Poddklanen reflekterar, #9

Foto: Thomas Lissing

Välkommen till årets första poddklanssammanträde, den här gången med Ulrika Persson som gäst och det goda samtalet som tema. Det blir ett avsnitt om såväl struktur och ramar som kreativitet och lekfullhet, om att få syn på både sig själv och någon som står en nära i ett gott samtal, om att omfamna den lilla pausen, om hur nya fina samtalsformer och -rutiner kan födas ur en pandemikris och en hel del annat.

Att hitta hela mig – med reflektion och goda samtal

Inför starten av årets julkalender har jag kikat igenom många gamla blogginlägg jag skrivit, från 2008 och framåt. Det har varit spännande att följa den resan lite utifrån och inse hur mycket som faktiskt har hänt under de här åren. Så mycket jag har lärt mig – om mig själv och om världen runtomkring. Och så mycket bättre jag har blivit på att ta hand om mig, bli hållbar helt enkelt.

För mig har egenreflektion (ofta i skrift) och goda samtal kommit att bli livsviktiga verktyg i min själsliga verktygslåda, något som vi pratar om i min senaste poddintervju – med Karolina Wiell.

Bloggande, bokskrivande, sociala medier, tacksamhetsdagbok och s.k. morgonsidor (att helt enkelt sätta mig och skriva ner vad som far runt i hjärna och hjärta det första jag gör på morgonen) har många gånger hjälpt mig att sätta ord på mina tankar och känslor, i synnerhet när livet utmanat. Att få skriva ur mig – ibland för en mottagare, ibland bara för mig själv – har gjort det lättare att ibland kunna ta ett steg åt sidan och observera vad som händer, se mönster och sortera i tankarna, upptäcka vad just jag behöver just nu – i stället för att bara fastna i grubbel och ältande över det som är svårt.

Särskilt läkande har det varit att just skriva för en mottagare, kanske inte bara för den fina respons jag ofta fått när jag exempelvis vågat dela med mig av sorg, rädsla och sårbarhet, utan också för att det har varit läkande för mig att kunna ge någon annan en smula igenkänning – och trösten i att inte vara ensam.

Skrivandet har också undan för undan gjort mig alltmer trygg i att våga vara hela mig och fått mig att tänka att de som stannar trots oputsade fasader eller åsikter som inte alla delar är de som accepterar mig för den jag är. Och det är de människorna jag vill ha i mitt liv.

De goda samtalen har också kommit att ta stor plats i min vardag, med start just där under åren de första bloggåren, då min vän Sara och jag upptäckte samtalsformen The Circle Way – som handlar om att i tur och ordning lyssna och bli lyssnad på utan att bli avbruten – på kursgården Mundekulla.

Idag får jag framförallt vara en del av de här goda samtalen genom samtalscirklarna jag leder eller deltar i och genom de återkommande incheckningarna med såväl Sara (de gör vi i princip varje vecka) som med några andra vänner i olika grupper. I alla de här sammanhangen får jag både lyssna och bli lyssnad på, och precis som i skrivandet får jag också här vara hela jag, med både mina mörka och ljusa sidor.

Kanske är det till stor del tack vare att jag har de här båda verktygen – reflektionen och de goda samtalen – som jag till skillnad från många andra inte har påverkats så värst mycket av den pågående pandemin, även om jag naturligtvis känner varmt med alla som drabbats på olika sätt. Varken den skrivna reflektionen eller de goda samtalen är något jag har behövt avstå ifrån, även om samtalen mestadels har förts digitalt – några gånger utomhus. Det är jag så innerligt tacksam över.

Vilken plats har reflektion och goda samtal i ditt liv? Kan de verktygen hjälpa dig att hitta hela dig?

Drömkorn 3. Stillhet, kreativitet och möten. Ett samtal med Anne och Peter Elmberg

I det tredje avsnittet av Drömkorn, små drömkorn från Drömmen om Målajord, får du några glimtar ur mitt poddsamtal med Anne och Peter Elmberg, som grundade Mundekulla Retreatcentrum. Det handlar om att stanna upp och känna efter vad som är viktigt och om att förverkliga drömmar.

***

Drömkorn finns både som film och ljudfil:

Här kan du lyssna på hela poddsamtalet med Anne och Peter:

Maria

Poddavsnitt 74. När man följer sin inre röst blir livet magiskt. Ett samtal med Stina Gray

Välkommen till Drömmen om Målajords sjuttiofjärde poddavsnitt! Den här gången är min gäst Stina Gray, sagoberättare och naturälskare, och vårt samtal är inspelat på Mundekulla Retreatcentrum, en plats som har betytt så mycket för mig, Stina och flera andra av mina poddgäster. Det blev ett finstämt samtal om gåvan att ha två nationaliteter och kulturer, om att leva nomadliv, om att hitta tillbaka till naturen, om att lyssna till sin inre röst – även när den låter väldigt ologisk – om att inte vara rädda för mörkret inom oss och mycket annat! Du får också höra Stina berätta en av sina fina sagor. Här är länkar till Stinas och Camillas vildkvinneworkshop som vi pratar om och till poddavsnitten jag refererar till: Magnus Hjort, Anne och Peter Elmberg, Ellika Lindén, Camilla Måne & Kalle Grill och Therése Högberg. Det strulade till sig lite med ljudet i samtalsinspelningen den här gången (sorry!), så du får se det som ett tillfälle att öva (brus)acceptans – ACT i praktiken! 🙂

Maria

Poddavsnitt 70. Närvaro, naturkontakt och kreativitet. Ett samtal med Johan Granbom

I poddens sjuttionde (!) avsnitt får du träffa Johan Granbom, som har gjort en spännande livsresa via bland annat utlandsvistelser och utbildningar i alltifrån skådespeleri till teologi till ekosofi. Idag arbetar Johan framförallt med workshops i kreativitet, meditationskvällar och örtvandringar. I boken Böja linjer och bygga cirklar delar han med sig av glimtar från sin resa och berättar också bland annat om hur vi människor kan följa naturens rytm och skapa våra egna ceremonier där. Johan och jag är eniga om att det krävs mer än politiska och tekniska lösningar om vi ska kunna skapa en mer hållbar värld. Vi behöver också inre omställning och aktivt hopp.

Maria

Poddavsnitt 53. Gemenskap, lek och lyssnande. Ett samtal med Camilla Måne och Kalle Grill

Nu ska du få möta två personer som har varsin spännande livsresa bakom sig och också delar en strävan efter att både själva leva enligt och sprida idén om The Circle Way, där gemenskap och lek, par- och cirkelsamtal, lyssnande och respekt för såväl människor som jorden vi lever på är centrala beståndsdelar.

Camilla Måne är nyutexaminerad socionom OCH utbildad prästinna, leder kvinnocirklar, målar, sjunger och trummar. Kalle Grill är lärare och forskare i praktisk filosofi, leder kurser där män bland annat tränar på att prata känslor och inspirerar i Sveriges Radios Tankar för dagen.

Om att våga visa känslor, om samtalets läkande kraft, om att ifrågasätta det mesta och om att försöka förena andlighet med samhällsengagemang – och mycket annat – handlar vårt samtal. Obs! Det smög sig in en felaktig referens i mitt outro: den internationella Circle Way-sidans adress är www.circleway.org.

Maria

 

Till tårarnas lov

Häromkvällen satt jag alldeles ensam i min systers lägenhet i Helsingborg och storbölade. Verkligen fulgrät. Anledningen? Jag blev så oerhört berörd av Ibrahim, en ung kille som bara varit i Sverige i ett år och som sjöng Stad i ljus i TV 4:s Talang så taket lyfte. Aldrig förut hade orden i den sången nått in i mig, trots att jag hört den så många gånger. I Ibrahims tolkning gjorde de det:

Min resa var mot solen, långt bortom alla slutna rum,
Där allting är oändligt, och alla gränser har för evigt suddats ut.
Jag ville se miraklet, och höra ord som föder liv,
Bli buren av en styrka, som bara växer när jag anat mitt motiv.

Stad i ljus, i ett land utan namn,
Ge mig liv, där allting föds på nytt.

Det senaste året har jag haft ovanligt nära till tårar, ibland för att jag varit ledsen för egen del, men oftare för att jag blivit ordentligt rörd eller berörd av något utanför mig själv. Jag har gråtit på bio (till Lion, Moonlight, Sameblod), jag har gråtit till musik (In the Sun på yogamattan, Håll mitt hjärta under en promenad,  skimrande var aldrig havet – en gång var jag tvungen att sitta kvar i bilen bara för att gråta färdigt till Jenny Berggrens tolkning), jag har gråtit när jag läst skönlitteratur (som Jag ger dig solen av Jandy Nelson och – förvånansvärt nog – min egen roman, även i femtioelfte redigeringsrundan).

En av mina inspirationskällor, Medicine Story/Manitonquat, vars bok The Joy of Caring for Children jag nyligen översatte till svenska, brukar säga att han blir glad när han hör ett barn gråta (sedan han försäkrat sig om att barnet är i trygghet och inte är allvarligt skadat), för då vet han att läkningen av det fysiska eller själsliga sår som uppstått har påbörjats.

I Medicine Storys fru Ellikas kvinnocirklar på Circle Way-lägret på Mundekulla Retreatcentrum kunde vi gråta upp en hel toarulle på några timmar, jag och de andra kvinnorna som bara ett par dagar innan samtalslägret där vi möttes var fullkomliga främlingar. Vi grät när vi fick möjligheten att öppna våra hjärtan inför Ellikas kärleksfulla blick, vi grät i sympati med de andra i cirkeln, av sorg och av glädje. Där och då kände jag för första gången också hur otroligt läkande tårar är.

Numera gläds jag varje gång jag känner det där varma som är på väg upp i ögonen. Så länge jag gråter vet jag att jag inte har blivit tom och avtrubbad. Jag kan fortfarande känna. Jag kan vara där. Hundra procent närvarande.

Maria

Special Time revisited

I ett blogginlägg tidigare i höst berättade jag om det nya begreppet Special Time som vi infört här i Målajord, och som jag inspirerats till av en av mina gurus, Medicine Story, vars bok The Joy of Caring for Children jag håller på att översätta. Det går alltså ut på att man under en överenskommen tidsperiod (i vårt fall en timme/vecka) ägnar sig helt och hållet åt ett barn, som får bestämma exakt vad barnet och den vuxne ska göra tillsammans. Jag kände att detta var ett bra sätt att låta barnen då och då få min odelade uppmärksamhet, utan konkurrens från någon av de andra barnen, min mobil eller något annat störningsmoment.

img_1515Vad jag inte hade räknat med var att jag själv skulle ha så roligt – det blir så mycket lättare att vara 100% närvarande när jag släpper alla tankar på annat för en timme – och lära mig så mycket nya saker! Så vad har jag då fått vara med om hittills? Här är några exempel:

Jo, jag har gjort garnbollar med sexåringen och loombands-armband med elvaåringen.

Sexåringen och jag har ritat Pokémon och halloweenbilder.

Jag och elvaåringen har pysslat julkort och gjort en kreativ ritutmaning där jag vi turades om att ange ett tema, fick 2 minuter för att tolka det i bildform och sedan jämförde våra tolkningar.

img_1304Elvaåringen bjöd in mig till en egendesignad yogastudio med levande ljus och min favoritmeditationsmusik med Snatam Kaur på Spotify, där vi sedan körde mitt älsklingsyogapass tillsammans.

Jag har skapat en egen karaktär på Momio (lite som ett Facebook för barn) med elvaåringen, lärt mig grunderna i Minecraft och tittat på fjortonåringen bästa YouTubers.

Jag har hjälpt fjortonåringen med en skolrapport och med att formulera ett brev till kommunen om skolans dåliga vegetariska mat.

img_1250Elvaåringen och jag har byggt en himmelsäng till hennes rum.

När vi varit extra trötta har aktiviteterna anpassat efter vår energinivå. Då har jag pusslat eller lyssnat på ljudbok (skriven av ännu en YouTuber) med elvaåringen, spelat lugna spel och tittat på film eller barnprogram om torskfiske (heja SvT!) med sexåringen.

En annan insikt – utöver att det här är så roligt och lärorikt – är hur svårt det kan vara vissa veckor att få till TRE ynka hela timmar (en per barn). Dagar då vi kommer hem sent från jobb och skola blir det inte mycket tid över. Och helgerna den här hösten har varit ovanligt välfyllda med aktiviteter. Jag hoppas och tror på en lugnare vår!

Och jag rekommenderar alla som har barn eller barnbarn att prova på Special Time på det här sättet vi har gjort. Berätta gärna som en kommentar till bloggen om vad du får uppleva!

Maria

 

Poddavsnitt 34: Du måste ge dig själv tid att komma ihåg vem du är. Ett samtal med Ellika Lindén

En solig julidag tog jag min portabla inspelningsstudio med mig och åkte till Mundekulla Retreatcentrum, en plats som har betytt så mycket i mitt liv. Där spelade jag också in ett av mina första poddsamtal, med Mundekullas grundare Anne och Peter Elmberg, det avsnitt som flest personer lyssnat på hittills i poddens historia. Men den här gången åkte jag till kursgården mitt i småländska utvandrarbygden för att träffa Ellika Lindén.

Ellika och hennes man, Medicine Story, har inspirerat mig mycket, både privat och professionellt, genom den livsfilosofi – The Circle Way – som de lever efter, i harmoni med såväl jorden som andra människor, och med cirkelsamtal och lyssnande som en viktig grundbult.

Ellika har levt ett innehållsrikt liv, där hon gjort allt från barn-TV med Staffan Westerberg till samtalscirklar i amerikanska fängelser. Vi pratar om barndomsmagi, om att ha ett hem på flera platser i världen, om roten till onda handlingar, om kärleken till naturen – bland mycket annat.

Maria

Hello darkness, my old friend

Sommaren 2016. Dig kommer jag inte att glömma i första taget. Efter ett pärlband av somrar som glittrat och gett energi, somrar där jag funnit en alldeles lagom balans – mellan vara och göra, borta och hemma, ensamhet och gemensamhet – kom den nu. En sommar då balansen varit som bortblåst, då jag titt som tätt har känt stress, otillräcklighet, irritation, frustration. Grubblat och ältat. Ifrågasatt smått och stort, nästan allt utom mitt yrkesliv. Och därmed ständigt längtat efter just det. Smitit iväg då och då, självklart med skulden som en pålitlig följeslagare. Hur kan jag gå och längta efter att jobba när jag har en stor fin familj att njuta långt sommarlov tillsammans med?

DSC_0064Kanske kan man kalla det någon sorts existentiell ångest. Sorg, förtvivlan och vanmakt över att världen ser ut som den gör. Att den är så orättvis. Att den är så grym. Att vi behandlar jorden, barnen och andra utsatta grupper så illa. Att så få verkar bry sig. Att jag själv skulle kunna göra så mycket mer. Att jag kunde ha gjort andra val i livet. Varför blev det ett villa-vovve-volvo-liv i stället för ett liv i en självförsörjande ekoby?

DSC_0019Medierapporteringen har gjort sitt till. Nästan varje dag en ny skräckhistoria. De viktiga Sommarprogrammen som griper tag, gör ont, skakar om: Gunhild Stordalen, Ahmad Khan Mahmoodzada, Ulrika Rogland, Anders Kompass, Sara MohammadParul Sharma. Mitt arbete med översättningen av en bok om en helt annan relation till planeten, till våra medmänniskor och framförallt till våra barn än den som större delen av mänskligheten lever i. Min äldsta dotters sommar på Mundekulla Retreatcentrum och de insikter hon får där, om hur hon vill leva sitt liv, om vad hon vill ge sina framtida barn. Allt det där som jag inte har gett mina. Samtidigt som jag är så glad att hon hittar sin väg så mycket tidigare än jag gör det ont. Jag betraktar min egen familj, ser bara hur fel jag har gjort och gör. Vill fly ifrån dem för att de påminner mig.

DSC_0043

Som en fysisk spegling av den existentiella ångesten har min häl värkt hela sommaren, – en tragikomisk rimsaga. Hjärta och smärta, själ och häl. Den har begränsat mig, hindrat mig från att röra på mig i den utsträckning som jag behöver för att må bra. Därmed förstärkt det där andra som gör ont. Det är ju till och med forskningsbelagt, att fysisk aktivitet är en av de mest effektiva verktygen mot depression. Och så rädslan att missa vandringsretreaten i september, med min poddgäst Kajsa Ingemarsson i jämtländska fjällen.

DSC_0040Kanske är det precis som Kajsa pratade om i vårt poddsamtal; när man har tagit sig igenom en stor utmaning – häromsistens var det fem år sedan natten då jag låg sömnlös och gråtande över min borttappade yrkesmässiga kompass – blir nästa ännu lite större. Jag vet att jag kommer att gå både starkare och klokare ur den här sommarens grubblerier, är redan en bra bit på väg.

DSC_0044Jag har haft goda samtal med människor som betyder mycket för mig. Jag har skrivit av mig, på Facebook, i diktform och nu här i bloggen. Arbetet med poddavsnitt 31, med Selina Hami, gav tröst, liksom ett nyhetsbrev från min tidigare poddgäst Anna Lovind: om att bidra på sitt sätt, att alla inte kan göra samma. Jag har yogat, mediterat och bett Universum om stöd och hjälp. Jag har skapat mig små stunder av eget utrymme, och blivit allt bättre på att släppa det dåliga samvetet för att jag smiter. Jag har (inte alltid, men emellanåt) haft nytta av mina ACT-verktyg, att både våga möta mörkret och att ställa mig lite vid sidan och observera, i stället för att låta de mörka tankarna och känslorna äta upp mig.

DSC_0043Det som nog har hjälpt mig allra mest är ett samtal med min älskade syster. När jag berättade om kvalen över mina livsval bad hon mig att fundera över vad jag egentligen jämför mig med. Hur så många i min bekantskapskrets är extremt engagerade världsförbättrare av olika slag – vegetarianer och veganer, miljöaktivister, politiker, ideellt arbetande för nyanlända eller i olika organisationer. Etcetera etcetera. Hennes egen vänkrets ser ganska annorlunda ut. I den är det jag som är en av de mest engagerade. Och så berättade hon att hon själv blir mycket mer inspirerad av sådana som jag, som lever just det där Svenssonlivet och ändå lyckas väva in ett engagemang i den vanliga vardagen.

DSC_0045Och så tänker jag så här: om jag hade levt i en ekoby, varit självförsörjande och låtit mina barn växa upp på ett annat sätt hade kanske jag (och möjligen också de) mått bättre själv, haft mindre skuldkänslor gentemot planeten och mina barn. Men kanske gör jag ändå mest nytta för världen genom att leva just det liv jag lever. Att försöka inspirera, dels genom mitt arbete, dels genom det lilla jag ändå gör i min vardag. Att vara en brygga mellan det extrema och det alldeles vanliga. Kanske är jag på precis rätt plats i tillvaron, med eller utan ont i själen.

Maria