En dos Mundekulla, tack!

“Man behöver fylla på med en dos Mundekulla en gång om året för att det ska räcka till i vardagen.” Något i den stilen sa min parhäst Saras kloka dotter efter en av våra vistelser på Mundekulla Retreatcentrum, som drivs av Anne och Peter Elmberg, mina gäster i poddavsnitt 3. Under tre somrar var jag och Sara medarrangörer till sommarlägret Circle Way Camp i Mundekulla, samtidigt som vi under lägrets fem dagar deltog i aktiviteterna tillsammans med våra familjer.

Det är nästan omöjligt att beskriva hur ett Circle Way-läger är för någon som inte har varit med, men det går i stora drag ut på att man tillsammans skapar en gemenskap där barn och vuxna umgås under både lekfulla och allvarliga former, och där alla – oavsett ålder, kön, religion, etnicitet etc. – möts på lika villkor. Det blir mycket skratt, musik och dans, men också djupa samtal om viktiga saker, och ibland tårar, när tunga känslor får chansen att komma upp till ytan i samtalscirklar och parsamtal. Om du blir nyfiken på att veta mer kan du läsa de blogginlägg som Sara och jag skrev om lägret i vår Livstidsblogg.

Nu har vi inte varit med på ett par år, men häromdagen besökte jag Mundekulla under Circle Way-veckan. Jag ville dels hälsa på en god vän och min dotter som volontärjobbar där – bland hästar och kurs-, läger- och festivaldeltagare – hela sommaren, dels spela in ett poddsamtal med Ellika Lindén. Tillsammans med sin man Medicine Story (Manitonquat), 87-årig stamäldste i Wampanoagstammen i Massachusetts, står hon för en stor del av innehållet i lägerveckorna, baserat på den livsfilosofi som de båda lever efter, The Circle Way.

Ellika, som också har en bakgrund som skådespelare, och bland annat har spelat in barnprogram med Staffan Westerberg, är en av de mest inspirerande människor jag har mött. Hon utstrålar en sådan otrolig trygghet och kärlek till alla i sin omgivning, och jag är så glad att vi – efter en hel del logistikpusslande – fick till vårt poddsamtal, som spelades in till en fond av vindsus, barnskratt och fågelsång. Det avsnittet kommer du att kunna lyssna till senare i sommar eller tidig höst.

Just nu är Medicine Story och Ellika extra aktuella i mitt liv eftersom jag och min dotter håller på att översätta en av Storys böcker, The Joy of Caring for Children in the Circle Way till svenska. Det är en otrolig lyx att få översätta en bok som man tycker så mycket om att man önskar att hela världen kunde få läsa den. Den beskriver grunden till den värld jag drömmer om, en värld där vi är rädda om jorden och varandra, där människor i alla åldrar möts med respekt, medkänsla och kärlek i stället för misstänksamhet, rädsla och hat och där leken spelar en central roll.

Visst är jag naiv, men för att orka fortsätta leva när världen runt omkring är så mörk som den är just nu, måste jag våga tro på ljuset. Eller som en av Sommarpratarna, jag minns inte vilken, berättade att en vis man (kanske Dalai Lama?) hade sagt en gång om ett vitt papper med en svart prick:

– Vad ser du här?

– En svart prick?

– Jag ser ett vitt papper!

Circle Way-filosofin hjälper mig att se det vita pappret, och inte bara den svarta pricken.

Maria

Att stanna upp och hitta riktning

Igår klockan 14.30 kramade jag om och vinkade av sex härliga kvinnor, varav fyra fram till fredag eftermiddag varit helt obekanta för mig. Under två dygn ägnade jag och min parhäst Sara oss tillsammans med våra deltagare åt övningar, reflektionsrundor, meditationer, promenader och hemlagad vegetarisk mat hemma i mitt älskade Målajord.

Temat för helgen var just det som podden handlar om: att följa sitt hjärta och sin inre kompass, att komma till sin rätt som människa och att förverkliga drömmar. Vi pratade om balans mellan livets olika tårtbitar, om att ta ut riktningar kring det som känns viktigt för var och en, om att träna sig på att acceptera de tankar och känslor som gärna vill sätta upp hinder för att följa den inre kompassen. Tankarna klädde vi i ord och bild, men vi lät dem också vila i tystnad.

Här och nu förverkligade jag min dröm om en egen kursgård – om än i liten skala. En av deltagarna berättade efteråt att hon inspireras av att jag gör just så: tar tag i saker, gräver där jag står, inte väntar på bättre förutsättningar utan helt enkelt bara skapar ändå, för att det känns viktigt för mig.

Och så just idag dök det upp ett Facebookminne som berättar om var och hur allt det här började, i ett inlägg på Livstidsbloggen från den 4 juli 2009. Så här skriver jag då:

Under förra helgens Kvinnofestival [på Mundekulla Retreatcentrum] kom många tankar och insikter fram i mötet med mig själv och andra kloka kvinnor. Den troligtvis viktigaste för mig handlar om det där som ligger och gnager i mig som en liten, liten sten mot kläderna i tvättmaskinen: jag behöver förändra min arbetssituation. Medan andra kvinnor pratade om andra förändringar i livet kände jag att jag är där jag vill vara i så gott som alla andra sammanhang.

Mycket har redan gjorts även på jobbfronten; jag har idag ett helt annat förhållningssätt till mitt arbete än tidigare. Ändå är det något som inte stämmer: “Här står livet i farstun så nära inpå, men det är nåt som gnager ändå. Det kallas tvivel, det där som stör, det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör”, sjunger Lars Winnerbäck och jag känner att han sjunger mig rakt in i hjärtat.

Det var där den inre rösten som jag pratar om i mitt TEDx-föredrag började viska till mig. Det var också en sådan där liten hållplats i livet – som den jag själv upplevde i Mundekulla – som jag hoppades bidra till att skapa med i Målajord. Och jag tror att vi lyckades riktigt bra, att döma av deltagarnas respons. Vad som kommer ut av den här helgen för våra deltagare i det långa loppet återstår att se, men tänk om någon av dem skulle tänka tillbaka på Målajordsvistelsen på samma sätt som jag gör med mina dagar i Mundekulladagar: Det var där det hände. Och tänk att det är här jag är nu, sju år efter Kvinnofestivalen.

När deltagarna åkt blev det lika tyst och stilla som vid vår tysta frukost under morgonen. Innan jag tog hand om disk och tvätt var jag tvungen att bara sätta mig en liten stund i glasrummet där vi tillbringat större delen av vår tid, med mitt ljus, blomsterskålen från vår avslutande cirkel, min tekopp och resterna av hallon- och rabarberpajen som mötte gästerna på fredagseftermiddagen. När jag lyssnade riktigt noga kunde jag fortfarande höra klirret från te- och kaffekoppar, rösterna från helgens alla reflektionsrundor där människor under två dagar delat med sig från sitt allra innersta. Vilken gåva.

Kanske är det din tur att vara med om vi gör det igen?

Maria