Poddavsnitt 82. Vad är andlighet och hur påverkar de inre faktorerna oss? Poddklanen reflekterar, # 2

Foto: Thomas Lissing

I poddens avsnitt 82 är det för andra gången dags för min lilla poddklan (med Lisa Moraeus och Sara Norrby Wallin) att mötas för en stunds gemensam reflektion. Den här gången försöker vi definiera hur vi ser på begreppet “andlighet”, som vi tre har ganska olika perspektiv på. Vi resonerar också kring hur de inre faktorerna påverkar oss i våra liv och vår vardag. Det handlar om förvirring, osäkerhet, trygghet, utveckling, mening, essens, drivkraft, förundran, ansvar, flöde, kreativitet, mellanrum, aktivt hopp och en hel del annat. Lyssnarfrågan om företagande hann vi dock inte fördjupa oss i, så den spar vi till nästa poddklansavsnitt. Här är en länk till Facebookevenemanget för releasen för boken Aktivt hopp.

Maria

När det vänder – än en gång

Sommaren. Den som ska vara så där idyllisk och underbar. Då alla är glada och lätta om sinnet. Många förväntningar att infria. Ibland blir det inte alls som man tänkt sig.

Sommaren för två år sedan skulle vara just sådär skön som jag vant mig vid under några år, men blev något helt annat. Jag drabbades av någon sorts existentiell ångest. Ifrågasatte det mesta i mitt liv utom det yrkesmässiga. Var ett kort tag på randen till att lämna allt jag älskar. Hittade tillbaka till kärleken – till mannen och barnen, till huset och byn. Och sedan dess har jag inte tvivlat på att det är här jag hör hemma. Med mannen som jag är så olik men ändå delar de flesta grundläggande värderingar och en mer än tjugoårig historia (förutom tre av fyra barn) med.

Förra sommaren förmörkades bara någon stund då och då av ett lätt stresskav över kursen som skulle vara färdig att släppas i september. Men Den inre kompassen blev klar och sommaren gick till historien som en av de bättre i mitt liv.

Så kom sommaren 2018. Herregud. Jag hade trott att det inte kunde bli värre än 2016, men det kunde det. Den här gången var det inte mina egna livsval som stod i centrum utan något mycket större. Sommaren då somliga bara njöt av den ständigt skinande solen och de varma baden gick jag i nästan konstant skräck och sorg över världen, över vad som händer med den, över att vi fortfarande vägrar inse fakta och ställa om. Fick svårt att andas, svårt att glädjas, svårt att tänka på något annat. Jag hamnade i det där jag själv trodde att jag kommit från – uppgivenhet och hopplöshet. Helvete också, det går inte.

Idag har jag börjat jobba på allvar efter åtta veckors ledighet (avbrutet en stund då och då för poddande och översättande). Jag älskar känslan av ett oändligt sommarlov med alla barnen, att det jag inte gör idag kan jag göra i morgon. Men just den här sommaren kanske det var lite för länge. Evighetslovet gav lite för mycket utrymme för grubblande. Eller så var det just vad jag behövde.

Två av mina livsdeviser var i alla fall som bortblåsta under en stor del av sommaren. Den första, den som jag hämtat hos såväl min husgud Bodil Jönsson som i ett gammalt medeltida persiskt ordspråk. Stilla dig, det går över. This too shall pass. Ångest, förtvivlan, sorg, smärta, uppgivenhet blir mycket sällan konstanta tillstånd. Det lugnar vanligtvis ner sig med tiden. Jag glömde att det kunde vara så.

Och så den andra, den som blev tydlig för mig när jag utbildad mig inom Acceptance and Commitment Training (ACT). Flera känslor kan existera samtidigt. Det går att vara ledsen och orolig över världen och samtidigt tokglädjas åt allt fantastiskt som fortsätter att hända. Jag glömde det också emellanåt.

Så samtidigt som sorgen och oron finns kvar i en del av mig har jag börjat hitta tillbaka till lugnet och livsglädjen, precis som jag gjorde efter den där sommaren för två år sedan. Mycket beror det på boken jag översätter, Active Hope – how to face the mess we’re in without going crazy (av Joanna Macy och Chris Johnstone).

Arbetet har inte gått fort i sommar, men det har gått stadigt framåt. Ord läggs till ord och  texten växer fram under mina fingrar. Och sakta, sakta vänder min förtvivlan och uppgivenhet till ny beslutsamhet och aktivt hopp. Kanske är detta världens viktigaste bok just nu. För vi får aldrig sluta hoppas, aldrig sluta tro att våra val (hur futtiga de än kan te sig) gör skillnad. Det är först då det blir farligt på riktigt.

Jag vill avsluta med några ord från min dotter Sannas krönika i Smålandsposten (2018-08-16), som liksom Active Hope hjälper mig att andas lättare igen:

Så jag låter mina rötter växa djupare, väver samman mina nervtrådar med jordens även om det gör ont ibland. För när vinden och molnen äntligen drar in och vräker ur sig allt de gått och grubblat över under sommaren blir deras och markens och växternas lättnad min lättnad. När jorden läker blir jag också hel.

Maria

PS. Ibland när det känns tungt kan det vara skönt att låta sig guidas i en  meditation. Jag vill särskilt tipsa om två gratismeditationer i appen Insight Timer: Rachel Hillarys Waning Moon Prayer: Releasing och min egen Meditation för tröst och hopp.

 

Poddavsnitt 47: Att få vara äkta i alla lägen. Ett samtal med Annsophie Färdigh

Min gäst i poddavsnitt 47 heter Annsophie Färdigh och jobbar som präst i Svenska kyrkan. Sin starka gudstro har hon med sig sedan barndomen, men prästyrket hittade hon betydligt senare i livet, och för Annsophie är det viktigt att få vara sig själv även när hon är i sin prästroll.

Vi pratar bland annat om nya sätt för kyrkan att nå ut till fler människor, om tro och vetande, om andlighet och religion och om viktiga samtal kopplat till alltifrån sorg till matlagning.

Maria

Att säga nej är att säga ja – den inre kompassen levererar

“Ibland pekar den där kompassen så tydligt att det känns som om den borde bukta ut på utsidan av kroppen.” Så har min parhäst Sara beskrivit de där tillfällena då magkänslan är så överväldigande stark att det inte finns det minsta utrymme för tvivel om i vilken riktning det är dags att gå. Häromdagen fick jag uppleva just ett sådant tillfälle.

Det hände på gymmet. Jag gick till mitt gamla favoritpass, Body Combat, inspirerat av en rad olika kampsporter, där vi tränar kondition och styrka i form av sparkar och slag mot en låtsad fiende. Som jag har älskat detta pass sedan jag hittade det för ett tiotal år sedan. För första gången kunde jag uppleva riktig träningsglädje – att jag hade kul medan jag tränade, inte bara gjorde det för att jag borde och tyckte att det var skönt efteråt.

Under de tuffa åren då jag hälsade på min dementa mamma på äldreboendet varje fredag var detta min belöning efteråt. Jag fick möjlighet att slå och sparka av mig all frustration och vanmakt, och kunde åka hem och fredagsmysa med familjen som en lugnare upplaga av mig själv. Barnen tyckte dessutom att det var ofantligt mysigt att ligga i kuddrummet och kolla på film under tiden – det återkommer de till fortfarande.

Det har inte blivit mycket combattande de senaste åren. Tiderna har inte passat med mitt liv, och jag har också haft problem med mina hälar i långa perioder. När jag klev in i salen idag var det säkert ett halvår sen sist. Och när jag klev ut därifrån visste jag att det var för sista gången. Varför?

Jo, plötsligt kändes allt precis allt helt fel (utöver att jag fick ont i foten igen av det hårda underlaget): Att stänga in mig med en massa andra inomhus i en fyrkant utan fönster, till hög musik. Att sparka och slå  – om än inte mot en verklig människa – nej, det funkar helt enkelt inte längre. Bara namnet får mig nu att vrida mig: body combat. Det är väl inte det jag vill ägna mig åt med min kropp, att strida med den. Den enda sortens krigare jag vill vara är en KÄRLEKSKRIGARE.

Lite vemodigt känns det – jag har ju haft väldigt roligt i combatsalen – men samtidigt är det ett  självklart beslut. Nu säljer jag mitt klippkort på gymet och så ger jag mig ut i naturen i stället (det temat ska jag utforska mer i ett kommande blogginlägg). Och det här hände tack vare fjällvandringen jag deltog i. Den som hjälpte mig att ta ut en ny tydlig kompassriktning för livet.

Att säga nej och stänga en dörr är att samtidigt säga ja och öppna en annan (och, som min kloka vandringsrumskompis sa: “Om man har för många dörrar öppna samtidigt så blir det korsdrag och det är lätt att man blir själsligt förkyld.”). Jag har gjort det flera gånger det här året. Sagt nej till språklärar-Maria. Sagt ja till podd och skrivande. Sagt nej till Livstidsjobb med organisationsfokus, sagt ja till att jobba med individer som självmant söker sig till mina sammanhang.

Det är inte så att kompassen alltid pekar i en lika tydlig riktning – det har den här sommaren gjort mig ordentligt medveten om. Emellanåt har det känts som om kompassnålen bara snurrat runt, runt. Men jag är helt övertygad om att vi alla kan bli bättre på att navigera efter vår magkänsla och intuition, och därmed få lättare att ta såväl små som stora beslut i livet. Och den tanken är jag inte ensam om. Om du har missat avsnitt 18, med psykologiforskaren Jonas Nordström, kan du lyssna på vårt samtal om just dessa ämnen. Du kan också ladda ner övningar som Jonas tipsar om.

Lycka till med ditt eget kompassnavigerande!

Maria