Följa sin rytm

Har du funderat över hur du påverkas av i vilken utsträckning du har (eller ger dig själv) möjlighet att följa din egen rytm och skapa dina egna rutiner, i smått och stort? För mig har det blivit allt tydligare hur mycket det gör för min känsla av välbefinnande, och jag hittar alltmer rytm och egenskapade rutiner som hjälper mig med navigationen genom livet – utan att för den skull låsa fast mig i något som inskränker min frihet och spontanitet.

I den lilla vardagen kan det handla om att hitta en fungerande rytm under en arbetsdag. Såväl kropp som själ mår väl – oops, rim! 🙂 –  av Pomodoro-metoden, där jag arbetar i 25-minuterspass varvade med 5-minuterspauser med olika former av rörelse, inte bara genom toalettbesök och tekokning utan också med artrosövningar eller yoga. Min son som har ADHD/ADD hittar ibland sin rytm i ett schema med ännu kortare pass (10 minuters aktivitet, 3 minuters paus).

På samma sätt mår jag extra bra om jag får följa min egen sömnrytm. Jag har insett och accepterat att jag inte är någon morgonmänniska, utan trivs mycket bättre om jag får sitta uppe sent, när övriga familjen krupit till kojs, och sedan ha sovmorgon – ibland tills kroppen vaknar av sig själv, men åtminstone utan att göra avkall på det antal timmar jag lärt mig att jag behöver (i nuläget ganska precis 7,5). Några dagar i veckan bryter jag min rytm och kliver upp tidigare än kroppen vill för att kunna samåka med familjen in till kontoret, men det är definitivt inte varje arbetsdag och jag försöker verkligen att komma i säng tidigare de dagarna (det går sådär…).

Oavsett tidig morgon eller inte ligger jag alltid kvar i sängen och mediterar – somliga kanske snarare skulla kalla det att snooza, men jag är vaken och försöker i alla fall fokusera på mitt andetag … 🙂 – en liten stund innan jag kliver upp. En dag då jag jobbar hemma väljer jag också att – förutom att sova ut – börja dagen mjukt och stilla med ett yogapass och ibland också en morgonpromenad. Levande ljus, gott te och en favoritlista på Spotify (just nu med jultema) under hela arbetsdagen ingår i rutinen, oavsett om jag jobbar hemifrån eller på kontoret.

Vardagskvällarna har på sistone också fått en tydlig rytm, där vi vanligtvis äter middag vid sjutiden och jag sedan ägnar några timmar åt de yngsta barnen, ett i taget (ofta genom att se på film eller en teveserie vi gillar, ibland spela spel eller läsa). Därefter är det (ofta) relationstid med min man – ett område som annars varit eftersatt i många år – vilket kan innebära en teveserie eller film som vi båda (men inte barnen) gillar eller en stund med goda samtal i utomhusbadet (det där som jag har en sådan hatkärlek till…).

Även om det ibland blir sent ser jag så gott som alltid till att få till en stund för mig själv också innan jag släcker lampan. Det innebär tacksamhetsdagbok, meditation och bokläsning – och ibland ett yogapass (om jag inte morgonyogat) – ofta efter en stunds bokskrivande eller annat mysjobb om det är det min själ just då behöver för att somna gott.

Jag börjar också hitta min livsrytm ur ett större perspektiv, i förhållande till årstidsväxlingarna. Här kan jag förstås inte påverka årstid och väder, men jag kan påverka hur jag förhåller mig till dem. Ju äldre jag blir, desto mer har jag kommit att uppskatta alla årstider och hitta skönheten i en grådisig novemberdag nästan lika lätt som en solig majdag. Jag mår gott av att stänga trädgården och gå i odlaride på senhösten (provade först att inspireras av min poddgäst Sara Bäckmos vinterodlande, men kände snart att det inte alls stämmer överens med min rytm). Jag behöver vilan, att under några månader varje år krypa in under en filt framför brasan inomhus, och så prioritera skogen framför trädgården när jag väl är ute.

På samma sätt har jag – sedan jag blev storodlare – lärt mig att jag behöver skala bort en massa annat, framförallt jobb, under våren, för att hinna med mina odlingar. Den rytmen föll i våras, när jag fick ett stort översättningsuppdrag med deadline vid Valborg, vilket bet mig i svansen under hela resten av våren, sommaren och hösten. Jag kom liksom aldrig ikapp, vilket jag dels tror delvis förklarar varför jag lyckades lite sämre än vanligt i trädgården, dels kände mer stress och mindre odlingsglädje än jag brukar göra. Nästa vår hoppas jag hitta tillbaka till min odlarrytm.

På tal om årstidsrytm har min kloka vän Ulrika ganska nyligen startat ett fint inspirationsbrev med fokus på att vara i kontakt med oss själva och de olika årstiderna. Förutom att brevet, A Seasoned Connection, är mycket vackert skrivet ger det mig en välbehövlig påminnelse om årstidsväxlingarna och hur viktigt det är att försöka hitta min rytm i förhållande till dem. Följ också gärna Ulrika fina Instagramkonto! Du hittar det på Ulrika.Maria.Terese.

Och nu spratt det till av glädje i magen när jag kom på att det bara är en dryg månad kvar tills det är dags för en viktig, rolig och spännande rutin i mitt liv sedan ett antal år tillbaka: att sammanfatta året som gått – dess utmaningar, lärdomar och guldkorn – och att blicka framåt, mot det som komma ska, bland annat genom att bestämma mig för ett ledord som vägleder mig genom det nya året. Susannah Conways material Unravel Your Year hjälper mig med detta, och så blir det som vanligt en reflektion kring resultatet i samtal med vännen Sara i årets första poddavsnitt! (Ett av mina senaste Drömkorn är förresten just ett sådant poddsamtal – det allra första nyårsavsnittet för fem år sedan.)

Hur har du det med din rytm, i smått och stort? Vet du vilken rytm och vilka rutiner du mår bra av, och finns det förutsättningar i ditt liv för att ge dig detta? Om inte, vad skulle behöva förändras?

Maria

Andas igenom

Det är konstiga tider nu. Och trots att jag väl egentligen inte har tid att blogga – jag hör inte till dem som har fått oceaner av tid i coronatider, tvärtom – så vill jag ändå dela med mig av några tankar till er, kära bloggläsare. Det mesta är hämtat från mitt senaste månadsbrev, Brevet från Målajord, som jag skickade i fredags.

I höstas bloggade jag om min kaoshöst, med stora utmaningar på både det professionella och privata planet. Då var det bara min egen lilla värld som gungade – nu gungar den stora också. Den här gången påverkas vi alla på olika sätt och många känner sig rädda, oroliga och förvirrade. Det är så mycket osäkerhet, så mycket som vi inte riktigt vet hur vi ska förhålla oss till. Jag gillar ju vanligtvis uttrycket embrace uncertainty (‘omfamna osäkerheten’), men kaos av det här slaget kan verkligen vara svårt att välkomna med öppna armar.

Jag tänker att det nu ändå är viktigare än någonsin, allt det där som jag brukar tjata om – att andas, att stanna upp, att försöka acceptera det vi inte kan påverka runt omkring oss, liksom de känslor som väcks inom oss (såsom rädsla, oro, besvikelse och frustration) och emellanåt försöka släppa taget om det som annars kan tendera att äta upp oss. Själv känner jag naturligtvis oro precis som alla andra, men jag tror att jag dels är ganska väl förberedd genom bland annat den klimatoro jag har brottats med de senaste åren (förutom allt privat och professionellt kaos), dels har en hel del strategier som hjälper mig nu. Jag tänkte dela med mig av några väldigt konkreta tips strax.

I månadsbreven brukar jag och mina läsare ta några djupa andetag tillsammans, och kanske kan vi göra det här också, jag som skriver och du som läser. Ordet tillsammans känns också viktigare än någonsin i en tid då vi uppmanas att begränsa vårt sociala umgänge. Det här är något som man har pratat mycket om inom Omställningsrörelsen (som arbetar för ett mer hållbart samhälle) – att det blir så viktigt att skapa lokala gemenskaper när samhället inte fungerar som vi är vana. Och om vi går bortom det lokala är sociala medier fantastiska på många sätt (även om jag är fullt medveten om att det också sprids mycket negativitet där nu, precis som annars).

Jag blir varm i hjärtat av mycket av det jag läser om. Som en lokal grupp som hjälper människor i riskgrupper med exempelvis matinköp. Som en grupp där mattestudenter vid KTH och pensionerade lärare hjälper hemmapluggande gymnasielever. Som olika initiativ för att stötta sårbara småföretagare och kulturaktörer, exempelvis att man genom att prenumerera på en streamingtjänst för kvalitetsfilmer kan stötta min lokala Folkets Bio i Växjö (som jag så innerligt gärna vill ska få vara kvar).

Så vad kan vi mer göra för att orka med livet när ovissheten är stor och många dras med i en masspsykos av rädsla och oro? Här kommer några konkreta tankar och tips, som kanske någon kan ha nytta av (en del har jag nämnt här tidigare).

Yoga. Förstås. Just nu är jag extra glad över att jag har blivit så van vid att hemmayoga att jag inte behöver sakna en yogastudio som kanske håller stängt. Min husgud Adriene Mishler har många avslappnande pass som känns lite extra lämpliga just nu, exempelvis Let it go Yoga FlowYoga for AnxietyYoga for Anxiety and Stress och Yoga for Grief. Men självklart finns det också gott om pass för att utmana sig mer fysiskt när det är det man behöver.

Meditation. Att sitta ner en stund på kudden, andas och lyssna på mina andetag, lugn musik eller en guidad vägledning hjälper mig att hitta stillhet. Adriene har inte bara fysiska yogapass utan också en del som är mer tydligt fokuserade på meditation. Några exempel är Meditation for Anxiety och Meditation for Inner Peace. Några av mina egna meditationer på Insight Timer tror jag också kan passa riktigt bra för närvarande, exempelvis Meditation för tröst och hopp eller Rensa ut och släpp taget, som finns både i en kort och och lång version, liksom Dags att sova, om man har svårt med sömnen. En bekant berättade häromdagen att hon hade mått väldigt dåligt av världskaoset, men somnat gott efter att ha lyssnat på min meditation. Det värmde verkligen.

Hemmaretreat. För den som blir isolerad hemma kan jag varmt rekommendera att skapa en eget litet retreat. Jag gjorde det för några år sedan, under en kurs i mindfulness och meditation med Tara Brach, och det var en väldigt fin och speciell upplevelse. Här tipsar Tara om hur man kan göra.

Jag tror att vi kanske över huvud taget behöver bli ännu bättre än vanligt på att faktiskt ta hand om och vara snälla mot oss själva i dessa tider, för att orka med alla känslor och för att orka hjälpa till där det behövs. Så kanske en meditation om självmedkänsla kan vara användbar? Här finns en med Tara Brach.

Att vistas i naturen skapar också lugn hos mig. Det mesta av det kaos vi upplever är ju faktiskt kopplade till mänskliga sammanhang, men i skogen är det mesta precis som vanligt. Jag minns så tydligt en upplevelse under en fjällvandring med Kajsa Ingemarsson för några år sedan när jag insåg att all stress hör till sådant som vi människor skapar, den fanns inte där ute på fjället (och finns inte heller i skogen, vid havet eller var du nu trivs bäst). Så ta en promenad, en cykeltur eller en joggingrunda. Krama ett träd (det boostar dessutom immunförsvaret visar forskning – inte alls dumt just nu). Eller gå bara ut och lägg dig på marken en stund – ett fantastiskt sätt att jorda sig när tankarna rusar.

Slutligen försöker jag också välja att (för mig själv och för andra) uppmärksamma  positiva saker som redan kommer – eller kan komma framöver – ur kaoset, . Människor som stöttar varandra har jag redan nämnt. Kreativiteten som väcks när det inte går att göra som vi brukar. Vi upptäcker att man kan jobba på nya sätt, mötas utan att flyga och fara över världen. Min artonåring, som har det tufft på många sätt, inte minst i skolan, stortrivs med gymnasieskolans distansundervisning och får mycket mer gjort hemifrån än i ångestskapande klassrum. Och som en annan bekant formulerade det så bra: “Vi ser också att våra folkvalda myndigheter runt om i alla länder kan fatta snabba och obekväma beslut. Den typen av beslut som kanske också behövs för att inte klimatet ska kollapsa men som sitter så väldigt långt inne.” Ja, i mina bästa stunder tänker jag att det kanske var precis den här väckarklockan som behövdes för att världen skulle vakna upp och förstå att vi inte kan fortsätta leva som vi har gjort. Jag har överhuvud taget inga som helst problem med att fylla min tacksamhetsdagbok för närvarande.

Och så, i boken Meditations from the Mat, som består av 365 små korta reflektioner med utgångspunkt i yogafilosofin, hittar jag idag följande uppmaning: “Do not take counsel of your fears” (ung. “Låt inte dina rädslor bli dina rådgivare).

Som min vän Lisa Moraeus (en av mina poddklansmedarbetare) uttryckte det så fint: “Lyssna med empati på dina rädslor, håll dem i famnen när det behövs, men gör dem inte till dina rådgivare eller guider”. Lisa släppte förresten ett litet fint poddavsnitt idag, med sina tankar om hur vi kan hålla oss lugna mitt i stormen.

Så hur påverkas dina tankar och känslor av det som händer i världen runt omkring just nu? Vad kan just du göra för att inte styras av rädslor och oro? Vilka sammanhang blir extra viktiga för dig i orostider som dessa? Finns det något du skulle behöva hjälp med och vågar du i så fall be om den hjälpen? Finns det något du skulle kunna göra för att hjälpa eller stötta någon annan?

Till sist, många småföretagare drabbas hårt just nu. Själv är jag (förhoppningsvis) inte så utsatt, men visst har även jag fått uppdrag inställda eller uppskjutna, vilket påverkar ekonomin i vår och sommar. Du som har möjlighet, fundera gärna över om du skulle vilja stötta en småföretagare på något sätt. Här kommer några mer generella tips på hur du kan göra det:

Nu har jag i princip jobbat hemifrån varje dag i flera veckors tid, så jag är tyvärr mycket sämre än vanligt på att stötta lokala restauranger och caféer, men i helgen åkte hela familjen in och spelade badminton på ett litet idrottsställe och tog en rejäl fika efteråt på ett café i stan. Och så har vi bestämt oss för att köpa hem takeaway-mat från några små restauranger till fredagsmyset den här veckan. Allt för att stötta några små lokala småföretagare.

Och om du tror att du skulle kunna ha glädje av något av det jag själv erbjuder – böcker, meditationskuddar, digitalt mentorskap eller en digital kurs/verktygslåda – får du gärna kika in på Drömmen om Målajords Facebooksida, där mitt näst senaste inlägg är en liten “godisbutik” över mina produkter och tjänster. Exempelvis tar jag just nu halva priset på webbkursen “Den inre kompassen” för att fler ska få möjlighet att kunna gå den – det handlar ju om att stå stadigt i sig själv, vilket vi alla behöver göra just nu! 🙂

Ljus och kärlek mitt i stormens öga!

Maria

Har du mer än 24 timmar på ditt dygn?

“Vad ska du göra idag?” undrar den vuxna, utflyttade dottern på Messenger. Och så kommer en lång lista med alltifrån poddklippning och webbflytt till äppelmoskok och ogräsrensning. “Jo, och så ska jag blogga om varför jag har mer än 24 timmar på dygnet”, avslutar jag. Jag får nämligen ganska ofta den frågan: “Har du fler timmar än vi andra?” eller “Hur hinner du allt?”. Nu ska jag försöka reda ut begreppen en smula.

För det första tror jag absolut inte att jag gör särskilt mycket mer än de flesta på ett dygn (jag brukar exempelvis se till att alltid försöka sova minst 7 timmar). Min man jobbar ofta mer än jag, fast det syns liksom inte på samma sätt när man har ett lite mer vanligt jobb. Det är nog mest det att jag gör en massa olika saker – och berättar om en del av dem i sociala medier. Varför gör jag det då?

Dels tycker jag det är så himla kul att kunna inspirera andra till exempelvis odling, göra saker själv och försöka leva mer efter sin egen inre kompass, och jag får många kvitton på att jag faktiskt lyckas en del med det, även om somliga förstås blir superstressade och tror att de måste göra allt det där jag gör. Jag hoppas att de stänger av mig från sina flöden i så fall, i stället för att låta mina inlägg påverka dem negativt.

Dels är jag egenföretagare, och om jag inte berättar om det jag gör finns det ingen som vet om det och exempelvis kan köpa mina återbrukskuddar och böcker eller läsa mina kurser. Att använda sig av gratis marknadsföringskanaler är himla praktiskt när man inte har några pengar att betala för sånt.

Så är jag ju en berättare  också – annars hade jag väl inte satsat på författaryrket. Jag älskar att berätta små historier – om mitt liv och om saker jag snappar upp omkring mig. Det är också ett sätt för mig att få lite extra skrivträning.

Och visst hinner jag med en massa saker, och jag har nog alltid varit ganska bra på att få saker gjorda. Men det finns också en hel del medvetna val som påverkar.

Jag har skalat bort en hel del inbillade måsten ur mitt liv. Jag tycker inte saker måste vara så perfekta, varken jag själv, det jag skapar, mitt hem eller något annat. Devisen “good enough” har jag haft stor nytta av ända sedan jag hörde den första gången (på temat föräldraskap) när jag var i väggen och vände.

Ett exempel på detta är att min podcast säkert aldrig hade blivit av om jag inte vågat tänka så (jag hade ju varken koll på intervjuteknik, mikrofoner, klippning eller något annat). Ett annat är att jag har gett ut mina romaner själv när inget förlag har nappat. Jag kunde ju ha gett upp och tänkt att jag inte dög som författare, men alla fina ord jag har fått höra om böckerna har fått mig att tro att de faktiskt är “good enough” även om förlagen inte tyckte det.

Ett tredje exempel är odlandet, där jag prövar mig fram, lyckas ibland, misslyckas ibland, men inte tänker att jag måste kunna allt innan jag börjar. Och jag lär mig ju så himla mycket längs (den stundtals ganska krokiga) vägen, precis som med allt annat i livet.

Jag ägnar en stor del av mina dagar åt saker som jag tycker är roliga och ger mig energi. Jag har hoppat av en karriär som inte var för mig, tagit reda på vad som är mina viktiga livsriktningar (såsom frihet, kreativitet, nära relationer, hållbarhet) och försöker utgå från dem och göra medvetna val, helt enkelt prioritera det som ger mig lust att leva och aktivt hopp om framtiden.

Jag omger mig idag också så mycket mer än tidigare av personer som brinner för olika saker, som också har kommit fram till vad som är viktigt för dem och lever efter det – och som jag både kan gråta och skratta tillsammans med. Då kan vi ge varandra energi och ork, även när det är motigt. För det är det såklart för mig också emellanåt.

Även det där som är ganska tråkigt och ändå måste göras förr eller senare (som disk och tvätt) tycker jag blir mycket roligare om jag exempelvis lyssnar på ett intressant poddsamtal samtidigt. Eller så gör jag det tillsammans med barn eller man och får ett litet samtal om livet på köpet.

När man är en aktiv och drivande person är det förstås lätt att gå i fällan att driva sig för hårt, slita ut sig, bli utmattad. Jag har varit där – flera gånger – men jag blir allt bättre på att ta hand om mig själv, och det är väl därför jag också orkar mycket. Jag ser helt enkelt till att ge mig själv små mellanrum här och där. Meditation (igår på en parkbänk i stan inför två kvällsmöten), yoga, skogspromenader – allt är sådant som ger mig utrymme för både återhämtning och reflektion. Och så älskar jag att titta på bra teveserier, ensam eller tillsammans med en eller flera familjemedlem(mar).

Till sist: “Vad gör du INTE då?” undrade någon häromsistens. Jag är skitdålig på nyheter – läser knappt tidningen, lyssnar sällan på radio och tittar inte på tevenyheter. Jag slötittar heller ALDRIG på teveprogram jag inte vill se. Jag tränar inte på gym utan springer, cyklar eller simmar härhemma (eftersom jag trivs så bra här) och spar pengar och tid på det sättet. Yogar gör jag också oftast hemma, även om jag älskar att vara i yogastudion när jag väl tar mig dit.

Jag väljer bort många aktiviteter, särskilt sådana som jag ser som “inbillade måsten”, som det där med att man som företagare måste gå på affärsmingel och liknande. Jag prioriterar också ofta att vara med barnen framför något ur det otroliga utbudet av spännande evenemang – kulturaktiviteter och annat – som min lilla stad bjuder på. Det kommer snart en tid då det fönstret öppnar sig på vid gavel igen.

Ja, och så kan du få komma hem till mig en vanlig tisdagskväll och spana in den överfyllda köksbänken, dammråttorna under sängarna, de försummade krukväxterna inomhus, igenväxta odlingsbäddar, tvättberg i fåtöljen och kassarna med stoppning till mina kuddar som jag skulle packat upp för två veckor sedan … Jodå, när det gäller vissa saker är jag också väldigt bra på att prokrastinera.

Hur tänker du själv kring de här frågorna? Är du en prokrastinerare? Har du några inbillade måsten som hindrar dig från att göra det du hellre skulle vilja? Eller har du hittat en bra balans mellan plikten och lusten? Och vad är det som ger just dig energi? Berätta gärna i en kommentar här eller på Facebook!

Maria

 

Att utgå från tacksamhet

Att utgå från tacksamhet. Det är första steget i den metod som ekofilosofen Joanna Macy har utvecklat och som hon beskriver i boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen. Metoden kallas The Work That Reconnects, eftersom den hjälper oss att återknyta till känslan av att vi är en del av naturen, vilket hjälper oss att hitta kraft och energi att orka kämpa för att bevara den.

Tacksamhet är ett begrepp som jag har utforskat för egen del under lång tid. För kanske femton år sedan började jag skriva tacksamhetsdagbok. Tre saker (eller fler) – små eller stora – att vara tacksam över har jag skrivit ner i stort sett varje kväll sedan dess. För en tid sedan reflekterade jag över vad det här har gjort med mig; det kändes som om jag har fått lättare att hitta anledning till tacksamhet inte bara där vid skrivandet om kvällen, utan hela tiden. Att rutinen liksom har förändrat min inställning till livet, från att fokusera på det jag inte har eller är till det jag faktiskt kan glädjas åt, även en tung dag. Det handlar inte om att trycka undan det negativa, utan om att lägga mer energi och uppmärksamhet på det som är bra i livet.

Gissa om jag blev glad när jag jobbade med översättningen av Aktivt hopp och läste följande:

Forskning har visat att personer som är tacksamma också är lyckligare och mer nöjda med sina liv. Men är de tacksamma för att de är lyckliga eller är det tacksamheten som gör dem lyckligare? För att ta reda på detta har studier gjorts där försökspersoner regelbundet fick skriva ner händelser som de kände sig tacksamma över i en tacksamhetsdagbok. Studierna visade att den här enkla övningen har en djupgående positiv inverkan på humöret. Resultaten är så slående att en medicin med liknande fördelar förmodligen skulle ha beskrivits som en ny mirakelkur (Macy & Johnstone 2019: 62f).

Det som jag intuitivt hade känt finns alltså till och med forskningsbelagt!

Jag har skrivit tacksamhetsdagbok i med- och motgång, och faktiskt alltid lyckats hitta något, även om det vid några tillfällen mest har varit fråga om “Tack för att den här skitdagen äntligen är över!”. När jag deltog i SvT:s Go’Kväll för att berätta om min debutroman Lex Katarina blev jag ombedd att ta med mig tacksamhetsdagboken och läsa ur den från tiden med min demenssjuka mamma. Det kändes fint att titta tillbaka och se att jag hittat saker att glädjas åt även när det var som jobbigast.

Kanske är tacksamhet över vardagens små mirakler också det område där jag allra mest liknar min mamma, som jag annars inte hade så väldigt mycket gemensamt med. Mamma var expert på just det där – att njuta alldeles kolossalt av en doftande syrenkvist, en bukett liljekonvaljer på köksbordet, en nybakt brödlimpa eller en solnedgång över sjön hemmavid. Och jag är så glad att jag verkar ha ärvt den där talangen, eller om det nu är så att jag har tränat upp den alldeles själv. Förmodligen en kombination av båda.

Att ha tacksamheten som en utgångspunkt för vårt varande får enligt Joanna Macy och Chris Johnstone flera djupgående positiva konsekvenser. Förutom att vi ökar vårt generella välmående kan tacksamheten exempelvis stärka vår tillit till andra människor “eftersom den hjälper oss att minnas alla gånger vi har kunnat räkna med varandra” och göra oss mer generösa gentemot andra.  Den är också ett bra “vaccin” mot konsumtionshysterin, eftersom den tar oss bort från bristtänkande och får oss att värdesätta det vi redan har (Macy & Johnstone 2019: 64f).

Medan vi i vårt västerländska samhälle ofta har ett helt annat fokus, är tacksamhet gentemot allt som naturen ger oss en självklarhet hos många ursprungsfolk. I Aktivt hopp nämns bland annat Haudenosaunee och Mohawkerna i Nordamerika, och jag läser just nu om samma förhållningssätt i boken Budskap från andra sidan (av Marlo Morgan) som handlar om hur en läkare under en tid vandrar tillsammans med aboriginer i Australien och tar del av deras kunskap och tankar.

Precis som Joanna Macy och Chris Johnstone beskriver det är jag helt övertygad om att tacksamhet är en av de viktigaste grundförutsättningarna för att vi ska kunna ta hand om vår planet på ett bättre sätt än vi gör idag. Så låt oss alla göra vad vi kan för att hitta tillbaka till den där tacksamheten som jag är övertygad finns inom oss alla, och som ibland kanske bara behöver lite träning för att ta sig upp till vattenytan. Ett sätt kan vara att skriva tacksamhetsdagbok, ett annat att jobba med att återknyta vår naturkontakt, som jag pratar om med Josefin Wilkins i senaste poddavsnittet. För tänk så mycket det finns att vara tacksam över runtomkring oss, inte minst nu i gröna, sköna maj!

Maria

Poddavsnitt 84. I naturen får vi både utsikt och insikt. Ett samtal med Josefin Wilkins

I poddavsnitt 84 får du möta Josefine Wilkins, som arbetar som integrationssamordnare och naturhälsokommunikatör. Vårt samtal handlar om hur viktigt det är för oss människor att känna att vi är en del av naturen, och om hur den stärker vår psykiska hälsa.

Vi pratar också bland annat om vår relation till platser, om att hitta glädje mitt i kaos, om att kunna sätta ord på vad vi känner, om lyssnande och tystnad – och om att inte alltid göra och analysera utan ibland bara vara och känna. OBS! Det smög sig in ett litet fel i mitt outro. Adressen till Josefins webbplats är varamednaturen.com och inget annat.

Maria

Att ta vara på

Hej där i januarikylan! Jag samlar ihop mig inför årets bokslut, som du kommer att få i poddform snart (jag har nyss spelat in ett avsnitt med min parhäst Sara, som vi brukar göra vid den här tiden). Men i väntan på att det blir färdigklippt och utlagt kommer här ett litet (förhoppningsvis) inspirerande skafferi, från mig till dig.

När jag för några år sedan deltog i en workshop där vi skulle reflektera över vilka ledord vi ville sätta upp för oss inför det kommande året (något som Sara och jag brukar prata om i våra nyårspoddar) kom en vän till mig fram till uttrycket “ta vara på”. Det har levt kvar i mig sedan dess, och fått näring från olika håll. Dels har jag i olika sammanhang påmints om min uppväxt i en familj där det “togs vara” på det mesta (min pappa brukade till och med lägga lördagskvällens rödvinsflaska “på lut”). Dels har detta med att ta vara på allt jag kan blivit alltmer självklart i takt med att mitt intresse för att leva hållbart har ökat.

Så här kommer nu mitt lilla inspirationsskafferi med exempel av vitt skilda slag.

Ta vara på vatten: Vattenbristen i somras fick oss att verkligen inse hur mycket vi har slösat med vatten tidigare. I rädslan för att brunnen skulle sina blev vi noga med att spara på varenda droppe, alltifrån spillvatten i diskhon som samlas i vattenkannorna till duschvatten som samlas i baljor och används att spola med (men man måste spola vanligt ibland, annars korkar rören igen). Av en kompis fick vi en småtrasig vattentank som min man lagade och byggde ihop med ett snillrikt hängrännesystem så att vi kan ta vara på massor av regnvatten för trädgårdsbevattningen.

Ta vara på matrester: Jag tycker själv att jag är väldigt bra på att inte låta mat gå till spillo. Här tittas det aldrig på bäst-före-datum utan smak och lukt får avgöra om något går att äta, ett långvarigt beteende som jag fick bekräftat i den inspirerande teveserien Maträddarna. Jag tycker också att det är så himla roligt när jag får till en riktigt god maträtt på ett antal rester – mina favoritresträtter är lasagne och gubbröra, där kan man stoppa i lite vad som helst. Men att stuva makaroner i vaniljsås prövar jag inte fler gånger… 🙂

Och så har jag blivit bokashi-frälst! En stor del av vårt hushållsavfall går numera direkt ner i en hink med tättslutande lock tillsammans med mjölksyrebakterier. Efter två veckor i rumstemperatur är avfallet klart att gräva ner, och bara någon månad senare har nästan alltihop (utom äggskal och papper) brutits ner till fin, näringsrik jord. Snacka om att ta vara på!

Ta vara på i trädgården: I somras blev jag nästan manisk i mitt ta-vara-på-tänk. Vi fick trots torkan oerhörda mängder äpplen och vinbär och jag tog vara på nästan alltihop. Kokade sylt till min morgonfil av nästan vartenda vinbär och av äpplena (som tyvärr inte är så fina att äta och inte kan lagras) blev det torkade ringar, massor av äppelmos, infrysna bitar till vinterpajer och kartäppelsaft av allt som var för smått för att jag skulle orka ansa det. Squash får vi alltid mycket av och förutom att använda det direkt i alltifrån bröd och Ernst ljuvliga ingefärsscones till att gratinera och grilla frös jag också in en massa riven squash som är perfekt att ha som lasagnebas. Bara att fylla på med krossade tomater, lite sojafärs eller vad jag har hemma till en vegolasagne som såväl barnen som deras kompisar äter med god aptit. I somras lärde jag mig att blast från exempelvis rödbetor funkar jättebra som spenatsubstitut, t.ex. i smoothies. Blasten använde jag också tillsammans med diverse örter för att göra eget örtsalt, som är supergott exempelvis i tzatziki, på klyftpotatis eller på grönkålschips.

Ta vara på odlingsmaterial: Här finns en hel del man kan använda i stället för att köpa allt nytt – mjölkkartonger till frösådden, begagnade sushi- och grillpinnar för att staga upp rangliga plantor, sönderklippta Bregottaskar och -lock för att göra plantetiketter är några exempel, och jag tar gärna emot fler tips.

Ta vara på i naturen: På tal om smoothies upptäckte jag att svinmålla (som ofta ses som ett ogräs) funkar fint där. Svamp och nässlor (både till soppa och till vatten att använda som gödning) är självklarheter att ta vara på, men i år kom jag äntligen till skott med att plocka nypon (en gång trodde min dotter att jag blivit kidnappad, tills hon upptäckte mig i ett nyponbuskage på andra sidan åkern…). Jag kokade nyponen, pressade dem genom en sil och fick ihop en hel del fin puré som jag frös in och sedan kokade nyponsoppa av (några matskedar för en liter) tillsammans med vatten och socker. Så himla mycket godare än köpesoppan blev den och på nyårsafton blev den ett välkommet tillskott under vårt kylslagna utomhusfika i blåst och duggregn. Skrufset som blev över bredde jag ut på plåtar, torkade och bröt i bitar som jag använder som te.

Ta vara på till kroppen: Framförallt tre fiffiga grejer har jag kommit på. För det första har jag gjort egen deo (tycker det har varit svårt att hitta någon bra miljövänlig variant i affären) av kokosolja, som vi hade råkat få ett stort överskott på, eftersom vi tröttnade på att allt smakade kokos när vi använde det som matfett. Bara att blanda med potatismjöl och bikarbonat, lägga i en burk och sedan smeta på – helt suveränt! Jag kom också på att vi hade ett antal flaskor med gammalt badskum som ingen använder eftersom vi så sällan badar i badkar numera (p.g.a. vattensparandet). Men i stället för att slänga har jag stoppat flaskorna i duschen och använder som duschtvål. Det är en ovan känsla att dofta jordgubb och rosor när jag annars bara brukar använda oparfymerade produkter, men det känns bra att ta vara på det som ändå finns i stället för att slänga det. Och så tog jag vara på mina ringblommor, blandade dem med smält bivax från vår REKO-ring och gjorde salva till mina spruckna hälar, som nu är finare än de varit på många år.

Ta vara på kläder och tyg: Jag handlar ju det mesta second-hand, så där har jag blivit en fena på att ta vara på, tycker jag. Eftersom mina vänner vet att jag ogärna köper nytt får jag också ibland en kasse med kläder som de har rensat ut – jag plockar ut det jag vill ha och skänker resten till Erikshjälpen. Det sista året har jag också tagit vara på det som mina vänner kanske annars skulle slänga – utslitna kläder, lakan och handdukar, som jag fyller de meditationskuddar med som jag virkar av gamla trasor. Fyrtiofem kuddar har det blivit vid det här laget – i alla de olika färgnyanser, var och en med sitt unika namn. Och så har jag lämnat gamla tyger till min svärmor som syr fina påsar att stoppa frukt och grönsaker i när man handlar – och som hon generöst delar med sig till mig och sina vänner.

Ta vara på tiden: Och så till sist, något betydligt mer abstrakt, nämligen tid. Jag brukar ju ofta få frågan om hur jag hinner med allt, och även om jag inte alls jobbar sådär mycket som många tror (det är nog bara det att jag berättar om vad jag gör och gör många olika saker), så är jag också ofta ganska bra på att få saker gjorda. Det har nog till viss del att göra med min totala brist på behov av ställtid – jag kan sätta mig ner och skriva roman i bilen om jag får tio minuter över i väntan på något – och på det viset kan jag ofta ta vara på små mellanrum i tillvaron.

Jag kan passa på att riva trasor till meditationskuddar i bilen på väg till jobbet (på passagerarsidan!) eller att gå igenom tidskrifter som jag ska skänka vidare när jag är på toa, för att se vad jag vill riva ur och spara. Och så lyssnar jag ofta på poddar medan jag gör något som inte kräver så mycket tankearbete, t.ex. plocka ur diskmaskinen, hänga tvätt, baka eller stryka.

Med detta sagt är jag samtidigt fullt på det klara med att vi ibland behöver ha tråkigt, sitta i en stol och glo eller skrota runt utan att åstadkomma ett endaste jota i mellanrummen. Det där är inte min bästa gren, men jag jobbar på det…

Vad är du särskilt nöjd med att du tar (eller har tagit) vara på? Berätta gärna i en kommentar, direkt här på bloggen eller på Drömmen om Målajords Facebooksida?

PS. Till alla hamstrar som gör era familjer smått tokiga med ert ta-vara-på-tänk. Det går ju alldeles utmärkt att se Blocket som ett förråd också, allt behöver kanske inte ligga hemma i det egna.

Maria

Foto: Ricky Kharawala

En hyllning till mitt femtioåriga barn

Tänk att den här lilla rödtotten fyller femtio år idag! Mitt i livet om det blir som jag har tänkt mig – att jag ska bli (minst) hundra (som Dagny). Nu är jag alltså (mega)vuxen, medelålders, (kultur)tant på riktigt. Men också väldigt mycket barn, mer och mer faktiskt sedan den där fyrtioårskrisen fick mig att styra om mitt liv. Ett barn som leker mycket, som känner efter hur hon vill ha det och ordnar det för sig.

Det innebär inte att det bara är tjo och tjim i livet – jag har fått min beskärda del av motgångar, utmaningar, dramatik och sorg under de senaste tio åren. Men jag gör det som känns viktigt och meningsfullt, sådant som får mig att känna mig fri och kreativ. Jag jobbar inte längre för att prestera för någon annan utan för att jag själv vill, och för att jag tror och hoppas att jag kan göra skillnad.

Igår frågade jag det lilla barnet hur hon ville fira sin femtioårsdag. Det blev en liten retreat, i självvald ensamhet, bestående av att …

… krypa ner i sängen och sova en timme till efter familjens skönsång
… ta en lugn, meditativ yogastund med Adriene
… packa kamera, te och mackor i ryggsäcken och gå på vandring i mitt älskade Målajord, klättra över stock och sten, äta lunch till ljudet av vågkluck, krama mitt favoritträd, ligga en stund på marken
… dricka te, tända kakelugnsbrasa, virka och sträcktitta på alla fem avsnitt av Storuman forever med Heidi Andersson och Björn Ferry

Till kvällen fick jag också …
… äta sushi och gratis-grattistårta från den lokala ICA-handlaren tillsammans med älsklingarna
… en Uppskattningscirkelrunda av desamma
… sjunga My Chemical Romance, Broder Daniel och Håkan Hellström med födelsedagsbandet Save the Tomatoes (min man på trummor, min son på gitarr och jag på rytmägg)
… titta på Anne på Grönkulla på Netflix med minstingarna

Det har varit en typisk gråmulen novemberdag, men just när jag var ute fick jag en födelsedagshälsning från Universum i form av några solstrålar.

Jag är ju inte mycket för presenter, men jag är så tacksam för det jag har fått. Det fina växthuset som Anders och jag satte ihop tillsammans i somras, som redan har gett grönt och som förhoppningsvis kommer att ge så mycket mat under många år framöver. Fröpengar och en fin sekatör till odlingarna. Ett spännande presentkort. Hemvirkade grytlappar och tygpåsar sydda av gamla tyger att handla frukt och grönsaker i. Vackra blommor att njuta av och så gratulationer från både mitt gamla förlag Studentlitteratur och bästaste GodEl, vår elleverantör.

Faktiskt har jag gett tre presenter till mig själv också (förutom den här härliga dagen): en kombinerad ACT-fördjupning och firarhelg med min vän Sara i Stockholm i januari, en helårsprenumeration på Moderskeppet – där jag ska lära mig en massa om foto, film, layout och annat roligt och kreativt – och så en helgkurs om Aktivt hopp i april.

Min äldsta dotter Sanna skrev till mig i morse: ”Lova att du inte går och blir vuxen nu, bara för att du är femtio!”. Nej, jag ska göra mitt bästa, i alla fall inte vuxen på det viset att jag slutar leka eller utforska livet med nyfikenhet.

Kram på er!

Maria

Vad kan du och jag göra för planeten? Argument, inspiration och konkreta tips från en omställaramatör med klappande miljöhjärta

Varning för det absolut längsta blogginlägget i Drömmen om Målajords-historien (somligt kanske självklarheter eller sådant jag har skrivit om förut, men det tål att upprepas, tror jag). Guldstjärna till dig som orkar läsa alltihop!

Eftersom jag en stor del av min tid omger mig med miljömedvetna människor (en del av dem betydligt mer omställda än jag själv) är det lätt att få för sig att alla har full koll på hur man bär sig åt för att ställa om till en mer hållbar tillvaro, där vi slösar mindre med jordens resurser och minskar våra ekologiska fotavtryck. Häromdagen insåg jag att det även för människor i min bekantskapskrets inte alls är någon självklarhet – att det är jag själv som är bortskämd med såväl kunskaps- som inspirationskällor. Att många kanske inte har kommit så mycket längre än till att sortera sopor och köpa ekologiska bananer –  men egentligen skulle vilja göra mer.

Jag tror att många tänker att det inte spelar någon roll vad jag gör (det måste till politiska beslut etc.) eller att vi i Sverige ju är så miljömedvetna jämfört med många andra länder. Då har jag fem argument för varför just du och jag (alldeles vanliga individer) kan göra skillnad genom våra livsval:

  1. Sverige framställs ofta i positiva ordalag, men vi är faktiskt ett av de länder vars invånare släpper ut mest växthusgaser, inte mindre än elva ton per år i genomsnitt (källa: Naturvårdsverket), bland annat genom vårt myckna flygande, bilkörande, köttätande och shoppande (av vilket mycket produceras i länder med mindre hållbar produktion än i Sverige). Vi skulle behöva få ner den siffran till mellan 1 och 2 ton.
  2. Det är lätt att känna sig pytteliten, och att det man själv gör inte har någon betydelse, men om alla tänker så händer ingenting. För var och en som lever mer hållbart,  lite mindre miljöpåverkan. Punkt.
  3. Det finns forskning som visar att vi gärna lever som de människor vi omger oss med, exempelvis våra grannar. Genom att själv leva mer hållbart kan du alltså sprida goda exempel till andra. Jag har själv inspirerats mycket av framförallt vänner och bekanta, och tror kanske att jag har lyckats inspirera en och annan också, såväl i min bekantskapskrets som genom podden och bloggen.
  4. När många engagerar sig i en fråga och skapar opinion blir det svårare för politiker och andra med större makt att påverka än vi att strunta i den.
  5. När man börjar göra små förändringar förändras många tankemönster och beteenden nästan utan att man märker det, så att man undan för undan också gör större förändringar – som därmed gör ännu större skillnad.

Det finns de som hävdar att klimathotet är överdrivet, att det som sker inte har med mänsklig påverkan att göra utan är naturliga förändringar, och att vi inte alls är så nära en kollaps som det sägs. Men majoriteten av forskarna är ganska överens i klimatfrågan (här kan du som vill veta mer lyssna på en intressant diskussion), och oavsett vad man tror på kan det i mina ögon aldrig vara fel att försöka vara snäll mot planeten och inte skada eller överutnyttja dess resurser i onödan, eller hur? Så vad kan man göra då, som vanlig Svensson?

Jag skulle vilja börja med att tipsa om att lyssna på årets Sommar i P1 med Magnus Carlsson, sångaren i Weeping Willows, som tar väl vara på sina minuter i etern genom att ställa de där frågorna som många av oss funderar över. Hur står det egentligen till med vår värld och hur ska jag tänka? Ett himla bra exempel därifrån är ungefär såhär (som jag minns det): Om någon sa till mig att mitt barn skulle dö i morgon om jag flyger till Kina, så skulle jag aldrig flyga till Kina. Men eftersom hotet ligger längre bort än vi kan greppa tänker vi inte på samma sätt. Därför fortsätter vi flyga och leva ohållbart. Vi är inte onda människor, men vi kan helt enkelt inte ta in något så abstrakt (om detta fenomen skriver Joanna Macy & Chris Johnstone också i boken Active Hope, som jag håller på att översätta).

Jag tänkte också sammanfatta mina bästa omställningstips, med fokus på vad jag har jag gjort för att försöka minska mitt och familjens fotavtryck. Jag säger inte att det jag har gjort är det bästa man kan göra, eller att du borde göra samma val som jag, men kanske kan du inspireras av något, till små förändringar, känna att du bidrar så gott du kan just nu till att bevara den här fantastiskt vackra planeten vi har fått i vår vård?

Ok, då kör vi!

Eftersom flyget är en riktig klimatbov har jag bestämt mig för att helt välja bort flyget så länge det inte finns något mer klimatsmart sätt att flyga på (tyvärr verkar varken elflyg, biobränsle eller klimatkompensation vara några särskilt bra lösningar). Inom jobbet åker jag nästan alltid tåg eller buss (någon gång ibland bil, om jag inte kan ta mig på annat sätt) eller träffas via Skype, och familjen drömmer om (och försöker spara till) en tågluff i Europa med barnen (som jag gjorde med min äldsta dotter på nittiotalet). Vi har fått ett samhälle där det handlar om att komma fram så fort som möjligt, där det alltid är målet som är det viktiga, men om vi vänder på det och ser resan mer som en del av upplevelsen, så är det lättare att uppskatta den, både när vi åker på semester (och därmed får se mer än om vi flyger), och när vi reser i jobbet (i synnerhet om vi kan utnyttja resan till arbete, som jag alltid gör, även om jag är fullt medveten om att det inte funkar i alla yrken).

Jag inspireras av andra som väljer att stanna på marken, bland annat i Facebookgruppen Jag flyger inte – för klimatets skull och TågsemesterKanske är det svårt för dig att helt välja bort flyget, men kanske du i alla fall kan flyga mer sällan? Vad skulle hända om du sa till din arbetsgivare att du inte vill flyga och föreslog att ni tar tåg i stället för flyg till nästa konferens? Eller har fler möten via Skype i stället för att ses IRL? 

Vi har gått från två bilar (en bensin- och en etanoldriven) till en enda elbil. Jag trodde nog att det skulle bli mer komplicerat att vara en trebarnsfamilj på landet med bara en bil, men det har gått förvånansvärt enkelt, kräver bara lite mer planering. Barnen knotar inte längre över att åka buss och jag kan ofta utnyttja mina bussresor till en stunds arbete – eller skön vila. Det finns definitivt stora miljömässiga nackdelar med elbil också, men det verkar ändå vara det bästa alternativet i nuläget, om man anser sig behöva en bil (vilket vi fortfarande gör – kanske klarar vi oss utan när barnen flyttat ut). Om jag bodde i stan skulle jag garanterat välja bort bilen; det kan ju föra med sig en massa andra fördelar också, förutom minskade utsläpp, såsom gratismotion, frisk luft och sparade pengar.

Jag använder promenader och cykling som vardagsmotion. Gått mycket har jag alltid gjort och det blir extra inspirerande med en stegräknare i mobilen. Jag cyklade jämt under min uppväxt och unga vuxentid, men slutade helt med det när jag flyttade 2,5 mil ut på landet för tjugo år sedan. Som jag har saknat cyklandet, denna sköna, gröna källa till motion. Och så i somras bestämde jag mig för att återuppta min kärleksrelation med cykeln. Målet är att cykla till stan ena vägen en gång i veckan vid okej väder och hälsa, och så hem nästa vecka (cykeln parkerar jag hos vänner som bor nära stan åt mitt håll). En cykeltur hemifrån och till stan eller tvärtom tar drygt 1,5 timme – inte mer än vad det skulle ta att ta sig till en idrottsanläggning för att köra ett träningspass. Och så lyssnar jag på bra poddar och får frisk luft på köpet.

Jag försöker äta så klimatsmart jag kan och orkar (även om jag skulle kunna ställa om ännu mer på det området), vilket innebär att hela familjen äter mycket mindre kött än tidigare (men vi är inte vegetarianer utan försöker i stället äta bra kött när vi väl gör det, se nedan), mer växtbaserat (t.ex. havremjölk i matlagning, men se upp för en del veganska varor som transporteras långt eller innehåller ingredienser som inte alls är bra, t.ex. palmolja) och mer frukt och grönt efter säsong, så jag inte bidrar så mycket till långa transporter (i det senare fallet lyckas jag inte alltid så bra, särskilt inte vintertid).

Jag försöker handla så mycket som möjligt av vår mat ekologiskt och närproducerat. När jag inte har hittat ekologiska varor i min närmaste butik har jag bett dem ta in och det har funkat hyfsat. Den senaste tiden har jag handlat massor av grönsaker, frukt och ägg – och lite kött – i Växjös nystartade REKO-ring. Här erbjuder lokala mer eller mindre småskaliga producenter sina varor utan mellanhänder och vi konsumenter förbeställer det vi vill köpa, så att det inte blir något matsvinn. REKO-ringar finns över hela Sverige och fenomenet växer, så kolla gärna upp om det finns en där du bor – eller starta en själv annars!

Ibland handlar jag också mat med kort bäst-före-datum, som annars skulle slängas, i min mataffär eller från MatSmart (där det dels finns den typen av varor men också varor som inte kan säljas av andra skäl, t.ex. förändrade eller skadade förpackningar). Om det inte finns någon kort-datum-hylla i din butik, fråga varför. Vissa affärer har redan en deal med restauranger och liknande, men ibland kanske handlaren helt enkelt inte har kommit på tanken. Då kan vi konsumenter hjälpa till att påverka, precis som när vi ber om fler ekovaror i butiken. Konsumentmakt när den är som bäst! 🙂 

Jag har börjat odla själv (mer närproducerat än så blir det ju inte) med sikte på att bli alltmer självförsörjande på grönsaker (och förhoppningsvis också ägg) för varje år. I förtida femtioårspresent fick jag ett tunnelväxthus av familjen och jag håller på att lära mig mer om hur man kan odla på ett hållbart sätt (t.ex. genom täckodling), om hur man kan förlänga säsongen och skörda året om och om hur man kan ta vara på det man odlar.

Några böcker jag inspirerats av på sistone är min poddgäst Stefan Sundströms Stefans lilla gröna , Bella Lindes Rätt ur jorden – handbok i självhushållning och Sara Bäckmos (ännu en poddgäst) bok Vinterodling – skörda när det är kallt. Nu råkar jag ha en jättestor trädgård på landet med stora möjligheter, men man kan självklart också odla på mindre yta – och i stan (på sin balkong, på en kolonilott eller i en gemensam innergårds- eller större stadsodling). Några av mina största inspirationskällor i odlandet är Skillnadens trädgård, Farbror Grön och podcasten Odlarna. Och förhoppnings blir det egna hönor nästa år (de blev uppskjutna pga växthuset)!

Jag börjar också bli bättre på att ta tillvara det som finns ute i naturen, som nypon till puré som jag kokar nyponsoppa på, nässlor till soppa och gödselvatten, lindblommor och älggräs till förkylningste. 

När det gäller kläder, skor, prylar m.m. handlar vi mestadels begagnat, i affärer eller på nätet. Under våra tältsemestrar på somrarna har det blivit en uppskattad aktivitet att besöka traktens secondhand-butiker (Röda Korset, Myrorna, Erikshjälpen, Emmaus, Stadsmissionen eller vad som nu finns på platsen) och fynda. Det innebär att vi – förutom att återanvända – stöttar organisationer som gör bra saker för världen. Mina barn är jättebra på att hitta kläder begagnat, även från olika webbtjänster, som Tradera, Shpock och Plick. Möbler, cyklar och liknande handlar vi framförallt på Blocket eller i någon lokal köp- och säljgrupp på Facebook (t.ex. vår stora härliga soffa, där hela familjen + en del vänner får plats, som vi hittade i en sådan grupp och hämtade en halvmil hemifrån).

Framförallt försöker vi undvika att handla i onödan. Jag blev faktiskt uppriktigt sorgsen när jag såg en skylt vid vårt lokala köpcentrum – med budskapet att inte tänka efter före.

Återbruk är något jag har intresserat mig för lite extra på senare tid, sedan jag började virka meditationskuddar på beställning – av trasmattetrasor och fyllda med gamla handdukar, lakan och kläder i för dåligt skick för att skänka. Men det finns ju så mycket mer man kan återbruka – mjölkkartonger till plantsådd, gamla tygbitar till påsar att handla frukt och grönsaker i är bara två exempel. För att inte tala om allt som kan lagas i stället för att vi slänger och köper nytt. I somras fick vi en gammal trasig vattentank för djur som min man fixade (han är världsmästare på lagning) och nu fungerar den som reservoar för regnvatten – helt ovärderligt denna torra sommar.

För några år sedan bytte vi till miljömärkt el från GodEl. Det känns extra bra att vinsten går till välgörande ändamål, som vi kunder styr över. Flera av våra vänner har satt solpaneler på sina tak och vi skulle gärna vilja göra det också (i synnerhet som taket är gammalt och skruttigt och ändå kommer att behöva bytas snart). Det är krångligt i nuläget, eftersom vi har ett brutet tak med små och icke-fyrkantiga ytor, varav de största inte vetter mot söder, men vi har börjat fundera på att sätta solceller på marken i stället. Drömmen är att gå ihop hela Målajord och bygga en solcellspark på åkern utanför oss, men där är vi inte än. 🙂

Ja, och så är det ju alla de där små sätten att spara på elen, som att använda ledlampor, undvika att tvätta kläder för ofta (t.ex. vädra i stället), hänga upp tvätten på tork i stället för att använda torktumlaren, dra ur sladden i teven i stället för att stänga av med fjärrkotrollen …

Ett område där jag känner att vi tidigt kom in i omställningstänk var i våra presentköp. Vuxna i familjen och närmaste släkten köper sällan eller aldrig presenter till varandra vid jul och födelsedagar (så det där växthuset jag fick hör verkligen till ovanligheterna – jag och min man brukar exempelvis gå ut och äta i stället) och vi försöker begränsa presenterna även till våra barn. Vi ger ofta bort upplevelser (barnen har exempelvis fått besök på bio, konsert eller badland) i stället för prylar och ibland handlar vi begagnat till barnen även som present.

En av de presenter jag blivit allra mest nöjd med var ett presentkort på Erikshjälpen till min shoppingälskande trettonåring. Hon hittade massor av bra grejer och handlade inte bara klimatsmart utan fick också betydligt mer för pengarna än om hon köpt nytt.

Om jag vill ta med mig en gåbortspresent byter jag ofta blombuketten mot något egenproducerat, som en burk torkad fjällskivling, en nyskördad squash eller en flaska flädersaft. Mina poddgäster får en gåva till Läkare utan gränser i stället för en present och sådana gåvor ger vi varandra i familjen ibland också till jul och födelsedagar.

Att hitta och odla klimatsmarta intressen, sådant som inte ger så stora fotavtryck, tycker jag är ett finurligt sätt att ställa om och något jag själv har gjort mycket på senare år. I stället för att åka på shoppingresa till Ullared kanske man kan ses och laga mat ihop (i min vänkrets har vi exempelvis ofta knytis  – vilket gör det mycket enklare att bjuda hem folk), gå med i en samtalscirkel om något man är intresserad av, börja odla, skriva, sjunga i kör, ägna sig åt kulturupplevelser av olika slag, lyssna på intressanta poddar eller hitta på något kul i naturen. De senaste somrarna har vi exempelvis under ett dygn tagit med barnen på mobilfri vildmarkscamping – jag önskar så att vi hade gjort mycket mer sådant när de var mindre, nu är det betydligt svårare att få med dem ….

Och det där sista, att få en bättre kontakt med naturen, gör ju också oss människor mer benägna att uppskatta och vara rädda om den. Eller kanske snarare som den brittiske konstnären Andy Goldsworthy så klokt uttryckte det: “We often forget that we are nature. Nature is not something separate from us. So when we say that we have lost our connection to nature, we’ve lost our connection to ourselves.”

Jag försöker inspirera andra genom att berätta om vad jag själv gör, och ibland vågar jag också vara en sådan där jobbig jävel och ställa frågor som “Hur känner du inför klimathotet och vad gör du för att förhindra det?”. Det gjorde jag exempelvis till ett antal Facebookvänner engagerade i politiken inför valet. Om det gör någon nytta vet jag inte, men jag tror att det ibland kan vara bra att få lite dåligt samvete också. I alla fall har det stundtals hjälpt mig att förändra mitt beteende. Men självklart tror jag mer på att inspirera än att skapa rädsla och skuldkänslor.

Till sist, om du vill testa ditt eget ekologiska fotavtryck för att se hur du ligger till, finns det en del sådana sajter på nätet, t.ex. hos Världsnaturfonden (WWF) och Svenska Miljöinstitutet (IVL). Jag har hört att de här uppskattningarna inte är så himla tillförlitliga, men jag tror ändå att de kan ge en liten fingervisning. Om inte annat kan det ju vara intressant att testa, göra några förändringar och så testa igen.

Och så, allra, allra sist, tänkte jag tipsa om en programserie på SvT Play, Kalles och Brittas sex liv (ja, det ska vara särskrivet, det är inget sexprogram det handlar om, som mina barn trodde först…). Det handlar om hur Kalle och Britta Zachari ifrågasätter sin egen livsstil och utforskar alternativa sätt att leva. Av de avsnitt jag har sett hittills så har framförallt avsnitt två och tre handlat mycket om att leva mer hållbart. Överhuvudtaget tycker jag att det är många spännande frågor som ställs i programmet – om drömmar, normer och förväntningar. Ett typiskt Drömmen om Målajord-program, med andra ord!

Har du andra tips på hur man kan leva mer hållbart, som jag inte har nämnt här? Tipsa gärna i en kommentar. Och tack, tack, tack för att du orkade läsa ända hit! Hoppas du har fått någon ny tanke om något du skulle vilja göra för att bli en (ännu) bättre planetskötare. <3

Maria

PS. Kom på ett tips till för dig som vill inspireras och hänga med en massa andra trevliga omställare. Den 5-7 oktober blir det nationell Omställningskonferens i Malmö (jag var med och ordnade den i Växjö förra året, då vi hade hela den internationella rörelsens grundare Rob Hopkins på besök och jag fick äran att göra en livepodd med honom). Jag kommer att vara där – hör gärna av dig om du vill ses!

Poddavsnitt 74. När man följer sin inre röst blir livet magiskt. Ett samtal med Stina Gray

Välkommen till Drömmen om Målajords sjuttiofjärde poddavsnitt! Den här gången är min gäst Stina Gray, sagoberättare och naturälskare, och vårt samtal är inspelat på Mundekulla Retreatcentrum, en plats som har betytt så mycket för mig, Stina och flera andra av mina poddgäster. Det blev ett finstämt samtal om gåvan att ha två nationaliteter och kulturer, om att leva nomadliv, om att hitta tillbaka till naturen, om att lyssna till sin inre röst – även när den låter väldigt ologisk – om att inte vara rädda för mörkret inom oss och mycket annat! Du får också höra Stina berätta en av sina fina sagor. Här är länkar till Stinas och Camillas vildkvinneworkshop som vi pratar om och till poddavsnitten jag refererar till: Magnus Hjort, Anne och Peter Elmberg, Ellika Lindén, Camilla Måne & Kalle Grill och Therése Högberg. Det strulade till sig lite med ljudet i samtalsinspelningen den här gången (sorry!), så du får se det som ett tillfälle att öva (brus)acceptans – ACT i praktiken! 🙂

Maria

När det vänder – än en gång

Sommaren. Den som ska vara så där idyllisk och underbar. Då alla är glada och lätta om sinnet. Många förväntningar att infria. Ibland blir det inte alls som man tänkt sig.

Sommaren för två år sedan skulle vara just sådär skön som jag vant mig vid under några år, men blev något helt annat. Jag drabbades av någon sorts existentiell ångest. Ifrågasatte det mesta i mitt liv utom det yrkesmässiga. Var ett kort tag på randen till att lämna allt jag älskar. Hittade tillbaka till kärleken – till mannen och barnen, till huset och byn. Och sedan dess har jag inte tvivlat på att det är här jag hör hemma. Med mannen som jag är så olik men ändå delar de flesta grundläggande värderingar och en mer än tjugoårig historia (förutom tre av fyra barn) med.

Förra sommaren förmörkades bara någon stund då och då av ett lätt stresskav över kursen som skulle vara färdig att släppas i september. Men Den inre kompassen blev klar och sommaren gick till historien som en av de bättre i mitt liv.

Så kom sommaren 2018. Herregud. Jag hade trott att det inte kunde bli värre än 2016, men det kunde det. Den här gången var det inte mina egna livsval som stod i centrum utan något mycket större. Sommaren då somliga bara njöt av den ständigt skinande solen och de varma baden gick jag i nästan konstant skräck och sorg över världen, över vad som händer med den, över att vi fortfarande vägrar inse fakta och ställa om. Fick svårt att andas, svårt att glädjas, svårt att tänka på något annat. Jag hamnade i det där jag själv trodde att jag kommit från – uppgivenhet och hopplöshet. Helvete också, det går inte.

Idag har jag börjat jobba på allvar efter åtta veckors ledighet (avbrutet en stund då och då för poddande och översättande). Jag älskar känslan av ett oändligt sommarlov med alla barnen, att det jag inte gör idag kan jag göra i morgon. Men just den här sommaren kanske det var lite för länge. Evighetslovet gav lite för mycket utrymme för grubblande. Eller så var det just vad jag behövde.

Två av mina livsdeviser var i alla fall som bortblåsta under en stor del av sommaren. Den första, den som jag hämtat hos såväl min husgud Bodil Jönsson som i ett gammalt medeltida persiskt ordspråk. Stilla dig, det går över. This too shall pass. Ångest, förtvivlan, sorg, smärta, uppgivenhet blir mycket sällan konstanta tillstånd. Det lugnar vanligtvis ner sig med tiden. Jag glömde att det kunde vara så.

Och så den andra, den som blev tydlig för mig när jag utbildad mig inom Acceptance and Commitment Training (ACT). Flera känslor kan existera samtidigt. Det går att vara ledsen och orolig över världen och samtidigt tokglädjas åt allt fantastiskt som fortsätter att hända samtidigt. Jag glömde det också emellanåt.

Samtidigt som sorgen och oron finns kvar i en del av mig har jag börjat hitta tillbaka till lugnet och livsglädjen, precis som jag gjorde efter den där sommaren för två år sedan. Mycket beror det på boken jag översätter, Active Hope – how to face the mess we’re in without going crazy (av Joanna Macy och Chris Johnstone).

Arbetet har inte gått fort i sommar, men det har gått stadigt framåt. Ord läggs till ord och  texten växer fram under mina fingrar. Och sakta, sakta vänder min förtvivlan och uppgivenhet till ny beslutsamhet och aktivt hopp. Kanske är detta världens viktigaste bok just nu. För vi får aldrig sluta hoppas, aldrig sluta tro att våra val (hur futtiga de än kan te sig) gör skillnad. Det är först då det blir farligt på riktigt.

Jag vill avsluta med några ord från min dotter Sannas krönika i Smålandsposten (2018-08-16), som liksom Active Hope hjälper mig att andas lättare igen:

Så jag låter mina rötter växa djupare, väver samman mina nervtrådar med jordens även om det gör ont ibland. För när vinden och molnen äntligen drar in och vräker ur sig allt de gått och grubblat över under sommaren blir deras och markens och växternas lättnad min lättnad. När jorden läker blir jag också hel.

Maria

PS. Ibland när det känns tungt kan det vara skönt att låta sig guidas i en  meditation. Jag vill särskilt tipsa om två gratismeditationer i appen Insight Timer: Rachel Hillarys Waning Moon Prayer: Releasing och min egen Meditation för tröst och hopp.