En bred strimma hoppfullhet

Nu tar jag en kort paus i gör-det-själv-serien och sticker emellan med en dos klimathoppfullhet! Som ni som följer bloggen vet har jag oroat mig mycket över klimatet under lång tid, men extra intensivt sedan i somras. Det går lite i vågor, alltifrån nästan “kan-inte-andas-panik” till mer hoppfulla stunder. Men den ligger där liksom hela tiden och gnager, känslan av att förändringarna går för långsamt och i många fall till och med åt helt fel håll (Trump, Brasilien, ökade koldioxidutsläpp, befolkningsökning etc.).

Det som hjälpt mig mest under den här tiden har dels varit arbetet med översättningen av boken Active Hope – How to Face the Mess We’re in without Going Crazy, som visar att vi kan välja hopp, oavsett om vi tror att det vi hoppas på ska lyckas eller ej, och därmed arbeta för det vi tror på. Dels har det varit just det senare: att arbeta för det jag tror på, att faktiskt göra något, som att skriva inlägg på Facebook och i bloggen eller stå utanför kommunhuset i Växjö fredag klockan tre, vecka efter vecka.

Klimatstrejkar med Lena

Men de senaste dagarna har mitt aktiva hopp fått lite extra draghjälp av en ganska bred strimma av verklig hoppfullhet, och jag skulle vilja berätta varför. Kanske kan det sprida lite hopp även till dig. Här kommer mina sex glädjeämnen:

(1) Klimatmanifestationen i Greta Thunbergs anda engagerade i fredags mer än 1,5 miljoner människor i mer än 2000 städer, i mer än 120 länder. I Växjö, där vi vid första tillfället den 30 november var två personer, samlades i fredags runt 200. Hur mycket ett antal korkade (eller kanske rädda) vuxna än försöker förminska ungdomarnas engagemang så händer det något nu. Ja, det finns säkert en och annan som strejkar mer för att slippa skolan än för att de är genuint engagerade, men som exempel hade vi i Växjö massor av ungdomar på plats i fredags – och vi manifesterade efter skoltid!

(2) Under Framtidsdagen i Växjö på temat cirkulära affärsmodeller i förra veckan fick jag många positiva exempel på hur företagarvärlden börjar inse att det går att förena klimatnytta med affärsnytta, att det inte behöver finnas en motsättning dem emellan. Jag tror att det är nyckeln till att få med många/stora företag utan ett planet-filantropiskt förhållningssätt på skutan, när de inser att de inte bara gör miljönytta genom att ställa om utan också kan tjäna pengar på det. Från Green Wash till Green Cash.

(3) Igår kom beskedet att minst 35% av EU:s forskningsbudget (400 miljarder kronor) inom programmet Horizon Europe ska gå till klimatforskning.

(4) Igår läste jag också en oerhört inspirerande text skriven av Joachim Skeppstedt som, med hans egna ord, “under en längre tid varit en ”Svensson” i miljöfrågor, alltså källsorterat och tyckt jag är lite duktig … Har gillat att glida till jobbet i min lyxiga och fullt utrustade bmw X5:a, planerat Thailandsresa med familjen osv … alltså ”Svensson” a la övre medelklass”, men som nu har ställt om på flera olika plan.

Foto: Matthew Huang

Det här är en av alla de texter om klimatet jag läst som har gjort mig allra mest hoppfull. Inte just för att Joachim har gjort ett antal positiva förändringar (vilket förstås är bra i sig) utan för att han har gjort den där upptäckten som jag tror är en av de viktigaste nycklarna om världen ska kunna ställa om på riktigt – att ett omställt liv inte bara handlar om en massa försakelser, utan kan gå mycket enklare än vi tror och dessutom ge oss HÖGRE livskvalitet än tidigare.

(5) Igår kom också min dotter Sannas senaste krönika i Smålandsposten, där hon bland annat skriver att “när ord som klimatet och miljön blir så stora och skrämmande att vuxna människor börjar håna engagerade barn kanske vi behöver hitta något mindre, närmare och mer konkret att kämpa för. En liten del av världen att älska och ta hand om.”

Kanske är de tre sista punkterna helt enkelt tre av de viktigaste nycklarna: att företagen ser vinsten med att ställa om, att privatpersoner ser vinsten med att ställa om och att var och en av oss hittar en liten del av världen att älska och ta hand om.

I mitt eget fall består den där lilla delen av världen just nu väldigt mycket av min trädgård och mina odlingar – som sprider hopp genom varje litet frö som tar sig upp ur myllan och sträcker armarna mot solen. Efter en välbehövlig vintervila för både trädgården och mig är det ljuvligt med rosenröda kinder och jord under naglarna igen!

Jag skulle avslutningsvis vilja rekommendera en mycket nyanserad och välskriven artikel av Bengt-Ove Boström, statsvetare och tidigare vicerektor vid Göteborgs universitet, på temat klimatångest. Han skriver bland annat så här: “Att försöka agera i enlighet med vad den samlade forskningen anser vara nödvändigt, det är rationellt, ingenting annat.”

Är det kanske så att vi äntligen börjar närma oss den där efterlängtade “tipping pointen” där det faktiskt vänder och vi lyckas räta upp den här sjunkande skutan? Jag är långt ifrån säker, men just idag känner jag mig riktigt hoppfull.

Maria

Poddavsnitt 81. Vi behöver både yttre och inre hållbarhet. Ett samtal med Johanna Stål

Foto: Harald Nilsson

Välkommen till ett samtal med Johanna Stål, chefredaktör för hållbarhetsmagasinet Camino, föreläsare och författare till den nyligen utkomna boken Naturskyddsföreningens guide till ett hållbart liv. Vi pratar om engagemang, inspiration, aktivism, inre och yttre hållbarhet, företagande, framtidsvisioner och mycket annat. Här är två länkar som jag nämner i avsnittet, dels till Johannas föreläsning Du sköna nya värld, dels till poddsamtalet med Lisa Moraeus där jag tipsar om mina bästa strategier för att förebygga stress.

Maria

Poddavsnitt 78. Att växla om och lita till processen. Ett samtal med Mimmi och Daniel Edlund Lowejko

Foto: Abigail Sykes

Här kommer min julklapp till er poddlyssnare: ett väldigt fint samtal med Mimmi och Daniel Edlund Lowejko som driver företaget Omväxling, där de lagar mat med utgångspunkt i mina egna nyckelord – kreativitet och hållbarhet. Det handlar om att ställa om och växla spår, om att reflektera och göra medvetna val, om att klara sig på väldigt lite, om olika sätt att skapa opinion och om att vara två pusselbitar som passar så bra ihop att man alltid vill vara tillsammans. Och så får du veta vad en REKO-ring är för någonting. Ha nu en riktigt fin jul- och nyårshelg!

Maria

En älskvärd krigare?

Du som yogar kanske känner till positionen The Humble/Peaceful Warrior (den ödmjuka/fredliga krigaren). Jag minns att jag i början funderade över namnet – hur kan den fredliga yogatraditionen överhuvudtaget använda ett begrepp som ger mig associationer till våld (krigaren finns dessutom i flera varianter), och går det verkligen att vara en fredlig krigare?

adult-balance-beach-616997
Foto: Artem Bali

Året som gått har gett mig anledning att återvända till det där begreppet. När jag började känna att det går för långsamt, att det inte räcker med att lirka med och inspirera min omgivning till att ta bättre hand om världen vi lever i. När jag började känna att jag kanske ibland också måste få vara en ”jobbig jävel”, som jag har benämnt mig själv emellanåt. Någon som inte bara skapar hopp och inspiration utan också – då och då – vågar prata om elefanten i rummet, presenterar obehagliga sanningar, kryper in under skinnet, öppet ifrågasätter livsstilar och värderingar, utifrån perspektivet att vi alla måste hjälpas åt om vi ska ha någon chans. Att det inte bara kan vara en uppgift för en del av oss att ställa om.

ben-o-bro-652122-unsplash
Foto: Ben O’Bro

Min inre kompass pekar ju så tydligt ibland att jag måste våga göra just så, trots att jag är avskyr konflikter, är rädd för att bli påhoppad, ifrågasatt, utskrattad. Ja, det är inte alls alltid så behagligt att lyssna på den där rösten inuti.

Efter mycket sommargrubbel kom jag fram till att jag inte ska engagera mig i politiken; det är helt enkelt inte där jag kommer till min rätt. Jag är betydligt bättre på att inspirera genom mina egna livsval än på att debattera, även om jag på senare tid har märkt att jag allt oftare får sista ordet i en Facebookdiskussion. Kanske har jag lärt mig mer, slipat mina egna argument. Kanske har mina ”opponenter” helt enkelt inte någon riktigt stabil grund för sina ståndpunkter. Eller kanske blir de bara less på att jag inte ger mig? 🙂

Jag tror inte heller på att ständigt dela negativa, frustrerade, ilskna och bittra inlägg. Jag tror till och med att de kan göra mer skada än nytta om de bidrar till att man stänger av känslorna och än mer stoppar huvudet i sanden. Jag tror så mycket mer på konkreta tips, inspiration och hoppfullhet.

MEN, det finns ett men. För lite lagom ”jobbig jävel” måste jag nog ändå fortsätta vara ibland, för sinnesfridens skull. Jag har till och och med fått det forskningsbelagt att det kanske inte är en så dum tanke, att den forskning som visar att det är bättre att vara positiv än att måla upp skräckscenarier faktiskt verkar vara överdriven.

Och egentligen räcker det att jag går till mig själv. Det mesta av de förändringar jag har gjort i mitt liv (små såväl som stora) har kommit till utifrån en kombination av navelskådande och yttre positiv inspiration, exempelvis genom goda exempel på vad och hur andra har gjort. Då och då har jag däremot också behövt bli ordentligt skitskraj eller samvetstyngd. Det var exempelvis det som fick mig att för ett drygt halvår sedan bestämma mig för att det är slutfluget i mitt liv. Och det är bråttom, riktigt bråttom nu, visar inte minst FN:s klimatrapport som kom i natt. Det handlar inte längre (bara) om våra barnbarns och barnbarnsbarns framtid utan också om den värld vi själva och våra egna barn ska leva i.

Foto: Matthew Huang

Så jag fortsätter att försöka inspirera en sisådär 95% av tiden, och så kanske jag sticker ut hakan med en obekväm sanning eller påminnelse på de där sista fem procenten. Häromdagen pratade jag och några vänner om att vi som vågar göra så också kan stötta varandra, att det är så viktigt att inte känna sig alldeles ensam i sitt “krigande”. Tack och lov för att jag har en stor stödtrupp omkring mig, som hejar på och älskar oavsett vad jag kläcker ur mig. När jag för en tid sedan skrev om mitt ”jobbiga jävlande” på Facebook skrev en god vän att mitt sätt att vara jobbig på nog var det mest älskvärda han kunde tänka sig.

Så får jag fortsätta vara en älskvärd krigare i ditt cyberspace? En krigare som kämpar för det jag tror så starkt på, men som krigar med fredliga medel och strävan efter respekt och förståelse för andra perspektiv. Kanske du rent av vill kriga tillsammans med mig? Jag hoppas det, för jag har bestämt mig för att våga tro att våra röster kan göra skillnad.

Maria

PS. På tal om yoga. I senaste avsnittet av Drömmen om Målajords podcast intervjuar jag yogaläraren Linda Wikström. Missa inte det!

Poddavsnitt 70. Närvaro, naturkontakt och kreativitet. Ett samtal med Johan Granbom

I poddens sjuttionde (!) avsnitt får du träffa Johan Granbom, som har gjort en spännande livsresa via bland annat utlandsvistelser och utbildningar i alltifrån skådespeleri till teologi till ekosofi. Idag arbetar Johan framförallt med workshops i kreativitet, meditationskvällar och örtvandringar. I boken Böja linjer och bygga cirklar delar han med sig av glimtar från sin resa och berättar också bland annat om hur vi människor kan följa naturens rytm och skapa våra egna ceremonier där. Johan och jag är eniga om att det krävs mer än politiska och tekniska lösningar om vi ska kunna skapa en mer hållbar värld. Vi behöver också inre omställning och aktivt hopp.

Maria

Poddavsnitt 63. En kris är en inbjudan till förändring. Ett samtal med Magnus Hjort

Foto: Leonarda Arcidiacono

För några månader sedan besökte jag en alldeles magisk plats, Magnus Hjorts egentillverkade yurta (en sorts mongoliskt tält) utanför Järna. På golvet framför brasan spelade vi in samtalet i poddavsnitt 63, där Magnus berättar om den stora omställning han har gjort, från ett hektiskt liv i IT-branschen på Irland till stillheten mitt i den svenska naturen. Det blev ett samtal om skav och förändring, om att våga lyssna på sitt hjärta och gå dit det leder en, om mänskligheten som en förvuxen tonåring, om att vara platsbunden, om att vara en del av naturen och – förstås – om hur man kan bygga en yurta. Här är en länk till den fina filmen Intuition – vår värdefulla kunskap som jag nämner i vårt samtal.

Ett torftigt liv?

Omställning till en enklare livsstil? Det måste vara ett torftigt liv de har, den där familjen Estling Vannestål. Inte har de råd att åka på solsemester, eftersom frun i huset har hoppat av sin trygga anställning för att bara göra sådant som hon tycker är kul (nu glunkas det om att maken ska downshifta också för att få mer tid att leva…). De har ju förresten bestämt sig för att sluta flyga, knäppgökarna. Stackars ungar som inte får uppleva världen som andra barn!

Dessutom handlar de en massa second-hand, så ungarna går i arvegods och begagnat, för att inte tala om frun och hennes gamla hippieklänningar från Erikshjälpen. Så omodernt! Till och med julklappar och födelsedagspresenter kommer ofta den vägen, och de vuxna ger visst varandra inga presenter alls. Ja, det måste vara bra synd om den här familjen.

Nu raljerar jag förstås, men jag tror att somliga tänker såhär om våra (och många andras) livsval. När vår trettonåring berättade för kompisarna om flygstoppet möttes hon av “Åh, stackars dig!”. Vi pratade om det under en sparkstöttingtur en gnistrande vinterkväll, och jag frågade henne vad hon själv tyckte. Jo, visst längtade hon till Grekland, men hon insåg att jordens överlevnad var viktigare. Lova, 13 år, är alltså klokare och mindre självisk än många vuxna jag känner. Framförallt konstaterade hon att hon inte alls höll med kompisarna om att det var synd om henne (vi lever ju inte precis som Amishfolket…).

Hur livet förändras när man försöker reducera sitt klimatavtryck en smula var ett av samtalsämnena i mitt senaste poddavsnitt (med Martin Hedberg), och vi var rörande överens om att det sällan är en uppoffring. Att det kan vara jätteroligt att resa på ett sätt som inte går fort. Att det är ganska oslagbart att dra upp egna rödbetor i trädgårdslandet eller hämta in en liten tjock gurka från växthuset. Att det är grymt kul att på på skattjakt i en mysig secondhandaffär, i synnerhet med vetskapen att pengarna vi handlar för gör nytta där de verkligen behövs, i stället för att hamna i någon miljardärsficka.

Javisst, det kräver lite mer planering att ha en (el)bil i stället för två fossilbränslebilar, men det funkar faktiskt väldigt bra nästan jämt. Och javisst, ekonomiskt kan det vara mer ansträngande ibland (KRAV-odlat är dyrare än besprutat, tåget är dyrare än flyget), men att hoppa över shopping och flygande kostar faktiskt inget alls! 🙂

En annan poddgäst, Rob Hopkins, en av världens mest inflytelserika miljöinspiratörer och grundaren av Omställningsnätverket, pratar mycket om att omställning till ett mer hållbart liv faktiskt kan skapa högre livskvalitet i stället för tvärtom. Att det finns så mycket roligt att göra som inte har dålig klimatpåverkan (nätverkets slogan är också “Mer fest än protest”). Om detta handlar flera av texterna i den fina antologin Sånger från jorden, som jag har bloggat om tidigare.

Mitt klimatavtryck just nu är (såvitt jag kan bedöma) mindre än på många år, men samtidigt har mitt liv aldrig varit bättre – för att jag har valt att ägna en så stor del av det åt sådant som är roligt, utvecklande och meningsfullt. Jag behöver inte tokshoppa eller flyga till Thailand en gång om året för att känna att jag lever livet.

Maria

Poddavsnitt 62. Att leva hållbart behöver inte vara en uppoffring. Ett samtal med Martin Hedberg

I poddens sextioandra avsnitt får du möta meteorologen Martin Hedberg, som brinner för att förklara och inspirera inom klimatområdet – alltifrån i skolor till hos Filip & Fredrik på tv och inom finansvärlden. Det blev ett intressant samtal om ohållbar tillväxt, varför vi har så svårt att förändra våra beteenden, om grejen med att ta cykeln till jobbet, om när vägen blir en del av reseupplevelsen, om tjusningen i kontraster, om poddsamtal och andra samtal – och en hel massa annat. Här är en länk till mitt blogginlägg om beslutet att sluta flyga.

Maria

Poddavsnitt 58. Jag har tid! Ett samtal med Erik Malm

I det här avsnittet möter du Erik Malm, som efter bland annat volontärarbete världen över just nu jobbar med sitt alldeles egenskapade projekt Jag har tid. Här erbjuder han sin tid – denna stora bristvara i dagens samhälle – till människor och organisationer som behöver stöd på olika sätt. Vad kan hända när man tar en paus från sitt vanliga jobbliv och skapar utrymme för att förverkliga drömmar och bidra till en bättre värld? Välkommen till ett inspirerande samtal om frihet, ansvar, skapande, hållbarhet, ”wwoofande”, mänskliga möten, dokumentationshysteri, syltkokning, hopp och om att alla kan göra skillnad.

Maria

Poddavsnitt 57. Fröuppror och förnöjsamhet. Ett samtal med Stefan Sundström

Foto: Jeanette Andersson

Här är han nu, mannen, myten, musikern, (to)matodlaren Stefan Sundström, som jag har lyssnat så mycket på genom åren, sjungit låtar av som gatumusikant och skrivit litteraturuppsats om.

I podden möts vi i ett fint samtal om bland annat tomatodling och tvåsamhet, fröer och förnöjsamhet, surkål och självkritik, turnétrötthet och tillit – till att det ändå finns lite hopp om jorden och dess invånare, och till att vi faktiskt kan påverka genom våra val.

I höst spelar Stefan tillsammans med Martin Emtenäs och Birgitta Henriksson den fantastiskt fina föreställningen Vi som bor här, och fram till den 2 december finns det möjlighet att se den om du befinner dig i norra Sverige. Här hittar du teveprogrammet där du kan spana in Stefans solpaneler.

Maria