Hundra dagar ahimsa – några tankar från min höstresa

Det här året har jag lärt mig något nytt om mig själv: att om jag vill utforska något lite mer på djupet så fungerar hundradagarsprojektformen väldigt bra för mig. Det började med mitt RunStreak i somras, hundra dagar då jag sprang (eller snarare lufsade) minst 1,6 kilometer varje dag. Förutom ett litet avbrott på fem dagar, då jag ramlat och skadat mitt knä, körde jag hela racet – och fick flera viktiga insikter. Som att jag är envisare och uthålligare än vad jag trott, att jag har förmågan att prioritera klokt när jag verkligen bestämmer mig och att det här med kort och ofta funkar väldigt bra för mig när det handlar om rörelse och motion, vilket jag bloggat om tidigare. Min artroshöft mådde dessutom alldeles prima, efter några dagars inledande protester.

I höstas fick jag tillfälle att utmana mig själv under hundra nya dagar. Alltihop började egentligen med en rejäl humördipp i början på sommaren. Kanske är det klimakteriehormonerna som har sänkt mig djupare än vanligt på sistone, gjort mig känsligare, skörare, såväl på det privata planet som inför all världens elände. Världssorgen har liksom gått rakt in i själ och hjärta och jag har inte kunnat värja mig för klimatkris, orättvisor, främlingsfientlighet, krigsgalenskaper och annat. Jag har stundtals fastnat i sorg, maktlöshet och ilska, på allvar ifrågasatt mitt eget privilegierade liv i denna skyddade del av världen, känt att jag borde göra så mycket mer.

Ur grubblerierna föddes en ny projektidé. För är det något jag har lärt mig med åren så är det att när jag jobbar med mitt aktiva hopp – själv agerar i riktning mot det jag hoppas på – kan det bli lättare att andas igen. Först blev jag inspirerad av poddsamtalet med Gurgïn Bakircioglu att testa att äta helveganskt i en månad. Ganska snabbt utökades den där månadsidén till att omfatta … ja, just precis: hundra dagar! Och så växte projektet till ett ahimsa-projekt, efter ett pass med min favorityogi Adriene Mishler på det här temat.

Jag bestämde mig helt enkelt för att under mina 100 dagar försöka leva efter principen att inte skada någon levande varelse i tanke, ord eller handling. Under mitt projekt skulle jag också försöka göra någon sorts liten god gärning – både för mig själv och för någon annan eller världen. Projektet genomfördes mellan den 9:e september och den 17:e december, och jag förde loggbok både inför och under min resa. Så vad har jag då tagit med mig nu när de hundra dagarna är över? Jag tänkte dela med mig av några insikter här.

Något som jag blev uppmärksammad på och påmind om var mina förutfattade meningar. Jag hade fått för mig att det skulle bli stort och svårt och dramatiskt att äta helveganskt. Det var ju ganska korkat tänkt, med tanke på att vi har ätit mycket vegetariskt och veganskt i många år nu, och det visade sig förstås inte alls vara så komplicerat som jag föreställt mig. Visst, jag fick vända i dörren en gång när jag skulle äta lunch på min favoritrestaurang (som är superbra på vegetariskt), delar av julbordet jag åt med mina ensamföretagarkompisar var inte mycket att hurra för (medan andra delar verkligen var det) och min svärmor tyckte att jag var krånglig när jag hälsade på (trots att jag hade med mig egen mat).

Men på hemmaplan gick det mycket enklare än jag förväntat mig. Jag satte på “alla aviseringar” till de fyra vegangrupper på Facebook jag är med i och fick därmed massor av tips, jag hittade användbara webbsidor och jag utforskade utbudet i såväl vår helveganska mataffär i stan som i de vanliga affärerna. Massor med god mat åt jag! Så det där med förtida uttag på oroskontot känns ju relativt meningslöst. Tänk om jag kunde lära mig det någon gång …

Det jag däremot fick ganska klart för mig är att det inte är lätt att göra rätt utifrån alla olika perspektiv samtidigt: miljö & klimat, djurrätt, hälsa och individuell smak. Många veganska recept innehåller exempelvis antingen produkter med (mer eller mindre ohälsosamma) tillsatser eller så finns där ingredienser (exempelvis många frukter och grönsaker) som inte är lokalodlade. Jag beundrar verkligen de som klarar den ekvationen – jag gör det definitivt INTE alltid, även om jag åt mycket hemodlat, ekologiskt och matsvinnsräddat. Framförallt åt jag en hel del veganska substitut för animaliska produkter, vilket inte är så bra.

Men vad var då det allra svåraste med projektet om det inte var att hålla mig till det helveganska köket? Jo, det jag kämpade mest med var att försöka att inte ha några dömande tankar, i synnerhet om mig själv. När jag nu observerade tankarna med större uppmärksamhet än vanligt fick jag också syn på de där som dömer mig mycket oftare än vanligt, i alltifrån smått (“Åh, din klantskalle som glömde stänga vedpannedörren så temperaturen i pannan blev för hög!”) till stort (“Vilken värdelös författare helt utan självinsikt du måste vara när du bara får refuseringar på boken du själv tyckte var så sanslöst bra!”).

Det där med goda gärningar var däremot ganska lätt, eftersom jag inte lade ribban så högt. Att lyssna på en god vän, att möta min dotter vid bussen eller att dela med mig av mitt överflöd i växthuset räknade jag som en god gärning eftersom det var något jag gjorde utan tanke på egen vinning. Sedan gjorde jag en del av lite mer typisk världsförbättrarkaraktär också – som att skänka pengar till någon organisation en dag då jag inte tyckte att jag gjort så mycket annat bra, volontärjobba på vår lokala REKO-ring, hålla tal vid en Fridays for Future-demonstration och starta en insamlingsbössa för Musikhjälpen. Och så kom det så lägligt en förfrågan om att jobba som cirkelledare/skrivpedagog i ett integrationsprojekt. Jag tror att tankarna om goda gärningar var en bidragande orsak till att det gick ganska lätt för mig att tacka ja. Här kändes det verkligen som att jag skulle kunna bidra till världen under en lång tid efter projektets slut.

Inte heller var det svårt att göra goda gärningar för mig själv. Jag hör väldigt ofta människor i min närhet beklaga sig över att de är så dåliga på att ta hand om sina kroppar och själar, men jag har – förutom det där med mina dömande tankar – med åren blivit ganska bra på att göra snälla saker mot mig själv, med yoga och andra typer av fysisk aktivitet, meditation, stärkande umgänge m.m. En intressant upptäckt var att jag ganska ofta skrev in samma goda gärning på raden som handlade om mig själv som på den om världen. En viktig påminnelse om att när jag gör något bra för någon annan är det ofta även något som jag själv mår bra av.

Under projektet upptäckte jag också att den där lilla aktivisten i mig – den som bara måste ge sig in i något som känns tokigt i världen och försöka bidra med en liten pusselbit – emellanåt är ganska lättväckt. Jag bloggade tidigare i höst om hur jag återigen engagerat mig i klimatrörelsen (även om det tyvärr blev ett kortvarigt tomtebloss den här gången) och projektet födde också lite veganaktivism. Jag ägnade en hel del tid åt att samla namnunderskrifter och skicka mejl till ett antal av min hemstad Växjös restauranger och tipsa dem om att erbjuda tydliga veganska alternativ på sina menyer. För precis som i fallet då jag själv fick vända i dörren är det ju så att även om bara en i sällskapet vill äta veganskt så förlorar restaurangen hela sällskapet som gäster om hen inte kan äta där. Det tyckte jag att de behövde komma till insikt om.

Ahimsaprojektet avslutades ju strax före jul, och jag har inte fortsatt äta helveganskt efter det, men däremot utökat min repertoar ordentligt på det här området och jag äter betydligt mer så än tidigare. Redan den 10 januari drog jag igång ett nytt hundradagars, som jag nu är snart två veckor in i. Vad det handlar om håller jag däremot för mig själv den här gången. Kanske tittar jag ut här när det är över och berättar om hur det gick.

Har du genomfört någon sorts projekt där du utforskar något eller utmanar dig själv, på liknande sätt som jag har gjort? Skriv gärna och berätta!

Maria

PS. Jag insåg just att det här med att i projektform utforska nya områden för att utvecklas och lära mig mer om mig själv inte alls är något nytt i mitt liv. Redan för åtta år sedan körde jag och min äldsta dotter ett projekt som vi kallade Memento Vivere, inspirerade av boken The Happiness Project av Gretchen Rubin. Under ett års tid utforskade vi ett nytt område, en månad i taget. Vi reflekterade också över våra upplevelser i bloggform (på engelska och under pseudonymer) om våra upplevelser, om du skulle vara intresserad.

Att hitta hela mig – med reflektion och goda samtal

Inför starten av årets julkalender har jag kikat igenom många gamla blogginlägg jag skrivit, från 2008 och framåt. Det har varit spännande att följa den resan lite utifrån och inse hur mycket som faktiskt har hänt under de här åren. Så mycket jag har lärt mig – om mig själv och om världen runtomkring. Och så mycket bättre jag har blivit på att ta hand om mig, bli hållbar helt enkelt.

För mig har egenreflektion (ofta i skrift) och goda samtal kommit att bli livsviktiga verktyg i min själsliga verktygslåda, något som vi pratar om i min senaste poddintervju – med Karolina Wiell.

Bloggande, bokskrivande, sociala medier, tacksamhetsdagbok och s.k. morgonsidor (att helt enkelt sätta mig och skriva ner vad som far runt i hjärna och hjärta det första jag gör på morgonen) har många gånger hjälpt mig att sätta ord på mina tankar och känslor, i synnerhet när livet utmanat. Att få skriva ur mig – ibland för en mottagare, ibland bara för mig själv – har gjort det lättare att ibland kunna ta ett steg åt sidan och observera vad som händer, se mönster och sortera i tankarna, upptäcka vad just jag behöver just nu – i stället för att bara fastna i grubbel och ältande över det som är svårt.

Särskilt läkande har det varit att just skriva för en mottagare, kanske inte bara för den fina respons jag ofta fått när jag exempelvis vågat dela med mig av sorg, rädsla och sårbarhet, utan också för att det har varit läkande för mig att kunna ge någon annan en smula igenkänning – och trösten i att inte vara ensam.

Skrivandet har också undan för undan gjort mig alltmer trygg i att våga vara hela mig och fått mig att tänka att de som stannar trots oputsade fasader eller åsikter som inte alla delar är de som accepterar mig för den jag är. Och det är de människorna jag vill ha i mitt liv.

De goda samtalen har också kommit att ta stor plats i min vardag, med start just där under åren de första bloggåren, då min vän Sara och jag upptäckte samtalsformen The Circle Way – som handlar om att i tur och ordning lyssna och bli lyssnad på utan att bli avbruten – på kursgården Mundekulla.

Idag får jag framförallt vara en del av de här goda samtalen genom samtalscirklarna jag leder eller deltar i och genom de återkommande incheckningarna med såväl Sara (de gör vi i princip varje vecka) som med några andra vänner i olika grupper. I alla de här sammanhangen får jag både lyssna och bli lyssnad på, och precis som i skrivandet får jag också här vara hela jag, med både mina mörka och ljusa sidor.

Kanske är det till stor del tack vare att jag har de här båda verktygen – reflektionen och de goda samtalen – som jag till skillnad från många andra inte har påverkats så värst mycket av den pågående pandemin, även om jag naturligtvis känner varmt med alla som drabbats på olika sätt. Varken den skrivna reflektionen eller de goda samtalen är något jag har behövt avstå ifrån, även om samtalen mestadels har förts digitalt – några gånger utomhus. Det är jag så innerligt tacksam över.

Vilken plats har reflektion och goda samtal i ditt liv? Kan de verktygen hjälpa dig att hitta hela dig?

Poddavsnitt 91. Sammanhang och nätverk för stöd och utveckling. Poddklanen reflekterar, #5

Så har återigen Poddklanen (med Lisa Moraeus och Sara Norrby Wallin som mina gäster) tagit sig an ett ämne utifrån en lyssnarfråga. Det handlar om att hitta sammanhang och om att skapa och utveckla nätverk – både privat och professionellt – där vi kan växa och få stöd under vår livsresa. Vi pratar bland mycket annat om intentioner, tydlighet och ansvar, om sammanhang i förändring, om att våga sträcka ut en hand och om att inte tappa bort sitt “inre nätverk”.

Poddavsnitt 82. Vad är andlighet och hur påverkar de inre faktorerna oss? Poddklanen reflekterar, #2

Foto: Thomas Lissing

I poddens avsnitt 82 är det för andra gången dags för min lilla poddklan (med Lisa Moraeus och Sara Norrby Wallin) att mötas för en stunds gemensam reflektion. Den här gången försöker vi definiera hur vi ser på begreppet “andlighet”, som vi tre har ganska olika perspektiv på. Vi resonerar också kring hur de inre faktorerna påverkar oss i våra liv och vår vardag. Det handlar om förvirring, osäkerhet, trygghet, utveckling, mening, essens, drivkraft, förundran, ansvar, flöde, kreativitet, mellanrum, aktivt hopp och en hel del annat. Lyssnarfrågan om företagande hann vi dock inte fördjupa oss i, så den spar vi till nästa poddklansavsnitt. Här är en länk till Facebookevenemanget för releasen för boken Aktivt hopp.

Maria

Den inre kompassen pekar mot IKIGAI!

För en tid sedan lärde jag mig ett nytt begrepp av min kloka vän Erik (som jag har poddintervjuat här). Det kommer från japanskan och heter ikigai. När Erik berättade vad det handlade om visste jag omedelbart att det är just detta jag har hittat sedan jag började utforska min inre kompass på det professionella planet för ett antal år sedan.

Nu vill jag berätta om ikigai för dig som inte har stött på det. Jag tror nämligen att det här är nyckeln till att en mycket bättre värld, där människor får må bra och komma till sin rätt, samtidigt som de bidrar på ett positivt sätt. Här är en (något förenklad) illustration:

Det är alltså när man befinner sig i skärningspunkten mellan (1) det jag älskar att göra, (2) det jag är bra på, (3) det jag kan leva på och (4) det världen behöver som man är i ikigai. Jag känner att jag i mångt och mycket är där, i korsningen av min passion och det världen behöver. Jag är inte bra på allt jag gör, men jag lär mig, undan för undan, och även om jag inte blir rik på mitt arbete så klarar jag mig någorlunda. Det är en väldigt skön känsla och en känsla som jag så gärna vill inspirera andra människor att uppnå.

Hur ser det ut i just ditt liv, är du också i ikigai? Eller är det någon (eller flera) av bitarna som saknas där du tillbringar en stor del av ditt liv, nämligen i din yrkesroll? Om du känner så, och om du skulle vilja få lite hjälp på traven med att komma närmre ditt ikigai, kanske min webbaserade självreflektionskurs Den inre kompassen skulle kunna vara något för dig?

Skulle du vilja börja lite försiktigare ger minikursen Introduktion till den inre kompassen ett smakprov, och känner du att du behöver mer individuellt stöd finns också mitt mentorsprogram i flera olika varianter.

Varmt välkommen att höra av dig om något av detta låter spännande!

Maria

Drömkorn 4. Alla människor gör skillnad. Ett samtal med Lisa Moraeus

I det fjärde avsnittet av Drömkorn, små drömkorn från Drömmen om Målajord, får du några glimtar ur mitt poddsamtal med Lisa Moraeus. Det handlar om att starta företag för att få ägna sig åt det man brinner för, på sitt eget sätt, och om att göra positiv skillnad.

***

Drömkorn finns både som film och ljudfil:

Här kan du lyssna på hela poddsamtalet med Lisa:

Maria

En hyllning till mitt femtioåriga barn

Tänk att den här lilla rödtotten fyller femtio år idag! Mitt i livet om det blir som jag har tänkt mig – att jag ska bli (minst) hundra (som Dagny). Nu är jag alltså (mega)vuxen, medelålders, (kultur)tant på riktigt. Men också väldigt mycket barn, mer och mer faktiskt sedan den där fyrtioårskrisen fick mig att styra om mitt liv. Ett barn som leker mycket, som känner efter hur hon vill ha det och ordnar det för sig.

Det innebär inte att det bara är tjo och tjim i livet – jag har fått min beskärda del av motgångar, utmaningar, dramatik och sorg under de senaste tio åren. Men jag gör det som känns viktigt och meningsfullt, sådant som får mig att känna mig fri och kreativ. Jag jobbar inte längre för att prestera för någon annan utan för att jag själv vill, och för att jag tror och hoppas att jag kan göra skillnad.

Igår frågade jag det lilla barnet hur hon ville fira sin femtioårsdag. Det blev en liten retreat, i självvald ensamhet, bestående av att …

… krypa ner i sängen och sova en timme till efter familjens skönsång
… ta en lugn, meditativ yogastund med Adriene
… packa kamera, te och mackor i ryggsäcken och gå på vandring i mitt älskade Målajord, klättra över stock och sten, äta lunch till ljudet av vågkluck, krama mitt favoritträd, ligga en stund på marken
… dricka te, tända kakelugnsbrasa, virka och sträcktitta på alla fem avsnitt av Storuman forever med Heidi Andersson och Björn Ferry

Till kvällen fick jag också …
… äta sushi och gratis-grattistårta från den lokala ICA-handlaren tillsammans med älsklingarna
… en Uppskattningscirkelrunda av desamma
… sjunga My Chemical Romance, Broder Daniel och Håkan Hellström med födelsedagsbandet Save the Tomatoes (min man på trummor, min son på gitarr och jag på rytmägg)
… titta på Anne på Grönkulla på Netflix med minstingarna

Det har varit en typisk gråmulen novemberdag, men just när jag var ute fick jag en födelsedagshälsning från Universum i form av några solstrålar.

Jag är ju inte mycket för presenter, men jag är så tacksam för det jag har fått. Det fina växthuset som Anders och jag satte ihop tillsammans i somras, som redan har gett grönt och som förhoppningsvis kommer att ge så mycket mat under många år framöver. Fröpengar och en fin sekatör till odlingarna. Ett spännande presentkort. Hemvirkade grytlappar och tygpåsar sydda av gamla tyger att handla frukt och grönsaker i. Vackra blommor att njuta av och så gratulationer från både mitt gamla förlag Studentlitteratur och bästaste GodEl, vår elleverantör.

Faktiskt har jag gett tre presenter till mig själv också (förutom den här härliga dagen): en kombinerad ACT-fördjupning och firarhelg med min vän Sara i Stockholm i januari, en helårsprenumeration på Moderskeppet – där jag ska lära mig en massa om foto, film, layout och annat roligt och kreativt – och så en helgkurs om Aktivt hopp i april.

Min äldsta dotter Sanna skrev till mig i morse: ”Lova att du inte går och blir vuxen nu, bara för att du är femtio!”. Nej, jag ska göra mitt bästa, i alla fall inte vuxen på det viset att jag slutar leka eller utforska livet med nyfikenhet.

Kram på er!

Maria

Poddavsnitt 76. Ska det inte gå lätt att följa sitt hjärta? Poddklanen reflekterar, #1

Foto: Thomas Lissing

I poddens avsnitt 76 är det premiär för ett nytt, förhoppningsvis återkommande, inslag: Poddklanen reflekterar. Jag har bjudit in två av mina kloka vänner, Lisa Moraeus och Sara Norrby Wallin, till ett samtal kring två frågor från mina lyssnare, som hänger ihop med varandra. Den första handlar om att det rent allmänt kan vara svårt att följa sin inre kompass ibland, att det inte alltid går sådär lätt och smidigt som man kan tro. Den andra handlar lite mer specifikt om egenföretagande, om att våga hoppa av en anställning och om att hantera motgångar. Det bjuds på såväl reflektioner som konkreta exempel från våra egna erfarenheter.  Kanske har du en fråga som vi skulle kunna diskutera i ett kommande poddavsnitt?

Maria

Poddavsnitt 72. Att ta vara på livet, minut för minut. Ett samtal med Patrik Appelquist

I avsnitt 72 får du möta Patrik Appelquist, affärsutvecklaren som åker motorcykel, mediterar, har jobbat med gatubarn i Nicaragua och just nu inreder en husbil att bo i. Kärleken till kontrasterna – att inte låta sig fackas in utan få bejaka alla olika sidor av sig själv – är något vi pratar om i vårt samtal, som också bland annat handlar om idéförverkligande och kreativa processer, socialt företagande, ohållbara arbetssituationer, vad rikedom egentligen är, Vipassanaretreat och om att skapa sig ett liv där det alltid finns utrymme för att utforska nya områden.

Maria

Att odla squashen och själen

Just nu befinner jag mig på en plats som har blivit nästan som ett andra hem: vandrarhemmet på norra Öland där jag de senaste fem åren har ägnat några dagar varje år åt att boosta mitt skrivande.

Det är en ynnest att gång på gång få återvända till en plats där jag å ena sidan kan släppa alla vardagsmåsten – jag kan äta vad och när jag vill, jobba var och när jag vill, sova när jag känner för det – och samtidigt vara så trygg och invand att jag inte känner något större behov av att utforska omgivningarna. Jag kan bara gå ut i trädgården och lukta på äppelblommen, eller ta en promenad eller joggrunda på välbekanta stigar, när sittfläsket blir för tungt.

Detta innebär att jag kan fokusera på mina skrivprojekt, samtidigt som det runt omkring mig finns andra som gör likadant. Emellanåt samtalar vi – om skrivandet och livet – och ibland äter vi tillsammans. Men var och en sköter sitt. Jag behöver inte ta ansvar för någonting mer än att bjuda in till skrivdagarna.

I år tror jag att jag behövde min lilla miniretreat mer än på länge. Det har varit ganska tunga vinter- och vårmånader. Ett barn har det jobbigt och jag kämpar med mitt föräldraskap. Men samtidigt som det fortfarande finns mycket som tynger, känner jag också en enorm tacksamhet över det liv jag lever, och som jag på många sätt har skapat själv.

Jag får lov att ägna den här våren åt tre stora passioner:

Odlingarna, där jag i rask takt utökar mina domäner. Egentligen var det ett poddavsnitt om en dystopisk framtid som satte ordentlig fart på mitt intresse, men snart övergick den negativa drivkraften till lust och nyfikenhet att på ett allt bättre sätt utnyttja våra 3000 kvadratmeter tomt, i små steg. Året som gått har vi varit självförsörjande på morötter och vinbärssylt fram till mars, och i frysen ligger fortfarande burkar med svamp och spenat. I år har jag grävt nya land, bland annat för potatis, med målet att så småningom klara oss helt själva där också. Jag har blivit mer våghalsig och odlar inte bara sådant jag vet funkar, som squash och spenat, utan experimenterar i år även exempelvis med pumpor odlade i halmbäddar liksom vattenmeloner. Mitt sällskap i lurarna är just nu ofta odlardrottningen Sara Bäckmo, som jag ska poddintervjua om ett par veckor.

Jag odlar, alltså finns jag till. 

Kuddvirkandet, som tog fart sedan jag i sociala medier lagt ut en bild på en meditationskudde jag i julas virkade till mig själv av trasor och fyllde med gamla kläder och tygspill. Nu har jag virkat femton kuddar till och så fort jag tror att beställningslistan är på väg att vara avbetad kommer det in nya önskemål. Varje kudde är unik, med ett eget namn, och till hundra procent gjord av återvunnet material. Handarbetandet är en gammal tonårspassion som jag tappade bort för många år sedan, och jag mår gott av göra något så praktiskt, med mina händer, som motvikt till arbetet med hjärna och dator. Dessutom ger detta mig  ytterligare ett utlopp för min skaparlusta, vid sidan av skrivande, poddande, kursskapande och meditationer. Familjen delar dock inte min passion, och när jag och de minsta hälsade på storasyster på Gotland förra helgen gömde de min virkning och fick mig att känna mig nästan som en alkoholistmorsa …

Jag virkar, alltså finns jag till.

Och så romanenKantstötta porslinsugglors paradorkester, uppföljaren till debuten Lex Katarina. Jag påbörjade den här på Öland för nästan exakt ett år sedan och nu håller den på att få sin slutfinish. Den märkliga titeln kom till mig en kväll när jag höll på att somna, och den skapade först lika delar förundran och förvirring. Men det dröjde inte länge förrän jag tillsammans med min äldsta dotter hade löst mysteriet, och nu finns här alltså en trehundrasidorshistoria – om kantstötta människor, familjerelationer, psykisk ohälsa och samtalets läkande kraft – som jag tycker så mycket om att jag knappt kan bärga mig innan jag får släppa ut den till omvärlden.

Jag skriver, alltså finns jag till.

Allt detta, som gläder och utvecklar mig på så många sätt, får ta stor plats i mitt liv just nu. Jag måste nästan nypa mig lite ibland för att fatta att det är sant. Att det dessutom är jag själv som har skapat förutsättningarna. Så blev det när jag slutade leva efter andras förväntningar och i stället började följa mitt hjärta.

Hur odlar du din själ? Kommentera gärna!

Maria