Ensam är INTE stark!

Själv är bäste dräng.

Bra karl/kvinna reder sig själv.

Var och en är sin egen lyckas smed.

Ensam är stark.

Många ordspråk pekar på att vi människor är gjorda för att klara oss själva. Att det liksom bara är att fixa allt i livet. Att vi är svaga om vi ber om hjälp.

I själva verket är det ju ofta precis tvärtom. Våra förfäder skulle aldrig ha klarat sig ensamma på savannen. Det var tack vare att vi kunde hitta gemenskap och hjälpa varandra som vi också kunde bli starka och utvecklas som människor.

Jag arbetar, som många av er vet, med en stödbok om anhörigskap. Därför är det också mycket av det jag skriver där som upptar mina tankar just nu. Ett av kapitlen handlar om att våga be om stöd som anhörig, exempelvis genom individuella stödsamtal, samtalsgrupper eller avlastning. Men jag tänker att det där med att ta hjälp när livet utmanar oss är ett ämne som berör oss alla, inte bara den som är anhörig till någon som dött, har en sjukdom eller ett funktionshinder.

I min närhet finns just nu en person som kämpar enormt, som länge har bitit ihop och försökt klara sig på egen hand. Äntligen har hen vågat släppa taget och be om hjälp. Det gör ont, men det är början på en läkningsprocess. Så var det för mig också när jag för nästan exakt tjugo år sedan blev sjukskriven för utmattning. Som det tog emot till en början! Skulle jag, som var så “duktig” våga visa mig svag inför min arbetsgivare och mina kollegor? Skam, skam, skam.

Men det jag gjorde när jag vågade sträcka ut en hand och be om hjälp är nog ett av de absolut viktigaste beslut jag har tagit. När jag tryckte på pausknappen och äntligen gav mig själv återhämtning och utrymme att känna efter hur jag egentligen hade det insåg jag ju hur ohållbar min livsstil var. Hade jag låtit tiden gå hade jag med största sannolikhet drämt in i väggen väldigt mycket hårdare än jag gjorde, och haft en betydligt längre väg tillbaka till en fungerande arbetssituation.

Under ett års psykoterapi fick jag hjälp att hitta mönster jag grundlagt redan i min barndom och som det nu var dags att bryta. Sedan dess har jag fortsatt att hämta stöd och kraft när jag har behövt det. Oftast har jag hittat det jag behöver i min nära omgivning – jag gillar ju principen gräv där du står – hos familj, kloka vänner och samtalscirklar.

De senaste tre-fyra åren har varit riktigt utmanande på det privata planet. Jag, som var relativt trygg i mitt föräldraskap efter så många år och barn, har stundtals famlat i mörker och inte bara känt att jag har gjort fel (vilket väl alla vi föräldrar upplever ibland) utan att jag många gånger verkligen inte vetat vad som är rätt och fel, vilket som är bästa sättet att stötta ett barn som har stora svårigheter på flera olika plan.

Foto: Neil Thomas

Kanske är det otryggheten som förälder som också har spillt över på det professionella planet, så att jag vid flera tillfällen drabbats av ovanligt stark prestationsångest inför olika uppdrag. Jag som trodde att jag var färdig med det där …

Nu har jag bestämt mig för att be om professionell hjälp. Jag har vänt mig till anhörigstödet i min kommun för stöttande samtal och jag har anmält mig till en ny omgång terapi (den här gången blir det KBT!) vid den mottagning som drivs av psykologutbildningen vid universitetet där jag bor.

Och vet ni något intressant? Redan i det ögonblick jag tar beslutet att be om hjälp är det som att något lättar. En process är inledd och jag är inte längre ensam. Ensam är sällan stark, men ensam kan hitta styrka genom att våga sträcka ut den där handen och blotta sin sårbarhet.

Maria

På tal om sårbarhet. Om du inte redan har sett Brenée Browns fina Ted-föreläsning The Power of Vulnerability kan jag varmt rekommendera den!

Premiär: Marias tankar för dagen!

Ett av mina favoritradioprogram är P1:s Tankar för dagen. Morgonreflektioner på några minuter, ibland med någon av mina favoritinspiratörer, som Emil Jensen eller Mark Levengood, ibland med någon för mig helt okänd person. En av mina vänner och poddgäster, Kalle Grill, har gjort några inslag också.

Jag gillar det där upplägget, tankeföda i miniformat, och därför kommer jag från och med nu att (vid sidan av mina korta Drömkorn) varva de långa poddavsnitten med Marias tankar för dagen. Det är helt enkelt mina poddinlägg i ljudform. Välkommen att lyssna! 🙂

Poddavsnitt 96. Drivkrafter, sirener och gränsvakter. Poddklanen reflekterar, #8

Välkommen till höstens första poddavsnitt, ett sammanträde med min Poddklan, d.v.s. Lisa Moraeus och Sara Norrby Wallin. Den här gången är temat för vårt samtal drivkrafter. Vad är egentligen en drivkraft – och vad är det inte? Var kommer våra drivkrafter ifrån och hur kan de förändras över tid? När hjälper de oss att komma till vår rätt och när gör de inte det? Vi pratar bland annat om inre och yttre drivkrafter, positiva och negativa sådana (finns de?), prestationer och avundsjuka, drivkrafter som antingen kan föra oss bort från eller till något, förföriska sirener som lockar oss på avvägar och gränsvakter som stöttar vår moraliska kompass. Och så testar vi ett nytt sätt att checka in oss – vilket är vädret utanför fönstret och vilket är vädret inom oss?

Prestationsångest på återbesök

Om några veckor är det tjugo år sedan den där dagen då ett telefonsamtal från min mamma om att jag borde ringa och tacka min moster för ett födelsedagskort fick mig att bryta ihop och åka hem från jobbet med tårarna rinnande. Jag hade fastnat ganska ordentligt i prestationsträsket inom universitetsvärlden och kämpade med att räcka till som lärare, forskarstuderande och mamma (även om jag vid det laget bara hade ett barn). Jag kände sällan att jag räckte till på jobbet, trots alla timmar jag lade ner, och jag tyckte inte heller att jag dög som mamma. Bar ständigt en klump i magen över något jag inte hunnit eller något jag inte gjort tillräckligt bra. Oroade mig ständigt för att någon skulle sticka hål på bubblan och avslöja vilken bluff jag var.

Tack och lov drog jag – till skillnad från många andra prestationsprinsessor – i nödbromsen i tid, något jag är oändligt tacksam över, inte minst efter alla möten med människor där utmattningen blivit så mycket mer djupgående och långvarig än i mitt fall. Och jag vågade be om hjälp. Utöver en timeout från jobbet tack vare två månaders sjukskrivning hade jag turen att få grotta ner mig i grunden för min prestationsångest genom ett helt års psykoterapi. Jag lärde mig också begreppet good enough.

Den här erfarenheten, tillsammans med de strategier och verktyg jag undan för undan fyllt min verktygslåda med genom åren, har hjälpt mig att hålla näsan ovanför vattenytan ända sedan dess. Jag har varit nära utmattning igen vid några tillfällen, inte minst under åren i sandwichgenerationen, då min mamma blev demenssjuk samtidigt som jag väntade mitt fjärde barn, men jag har klarat mig med själsliga skrubbsår.

Mitt good enough-tänk har hjälpt mig mer än en gång, när jag har valt att utmana mig på nya områden – skriva skönlitteratur, odla, starta en podcast, översätta, starta samtalscirklar, skapa webbkurser och meditationer, föreläsa om nya ämnen i nya sammanhang – trots att det ibland har känts svårt och läskigt. Men jag har inte krävt något omöjligt och fulländat av mig själv och det har funkat. Det har inte blivit perfekt, men det har känts tillräckligt bra. Och jag har varit glad och förnöjd.

Hm, glad och förnöjd. VARNING, VARNING! Då tycker förstås Universum att jag har blivit lite för självgod och behöver utmanas på nytt. Så på sistone har Prestationsångesten från helvetet kommit på besök, vid flera tillfällen. Ibland har den tagit sig rent fysiska uttryck, med inte bara en obehaglig oroskänsla utan också magont och illamående. Inför en workshop jag skulle hålla för något år sedan mådde jag exempelvis sådär tjyvtjockt i flera veckor och häromveckan var det dags igen. Jag förstår ju såklart rent intellektuellt att jag inte är så usel som jag inbillar mig, men hjärtat hänger inte med på tåget. En himla massa onödigt förtida uttag på oroskontot alltså!

Värst av allt är nästan att jag blir så himla besviken på mig själv. Jag som är utbildad i ACT och kan allt om acceptans och en massa andra mentala verktyg och strategier. Jag som jobbar med att lära andra att hantera stress, släppa på kraven, acceptera och vara good enough. Hur kan jag då plötsligt vara så dålig på det här själv? Well, kanske för att jag också bara är en alldeles vanlig liten människa, med allt vad det innebär av styrkor och svagheter, bra dagar och dåliga dagar. Skulle jag inte kunna inspirera andra, även om jag ibland brottas med egna utmaningar? Klart jag kan, kanske just för snarare än trots att jag inte är perfekt.

Nåväl, det är eventuellt dags för en ny liten terapirunda. Om det finns några fler barndomsskelett att gräva fram är tveksamt, men kanske behöver jag bara bli speglad i mina tankar och känslor igen – av någon annan än de där fantastiska människorna jag har omkring mig i vardagen, av någon som inte alls känner mig, som kan se på mig med nya fräscha ögon. Och kanske är den viktigaste lärdomen att jag behöver träna på att acceptera att jag inte alltid kan acceptera.

För att citera ur Thomas Tranströmers dikt Romanska bågar: “Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Maria