Kaoshösten och vad jag kanske lärt mig av den

Det har varit så tyst, så tyst här på bloggen i höst. Ett par ynka små inlägg har jag lyckats klämma ur mig, men nu var det eoner sedan. Till en början mest bara på grund av väldigt mycket arbete.  Äntligen hade det lossnat med uppdrag och jag jobbade som en galning från slutet av september, MEN utan att känna stressen flåsa i nacken.

Uppdragen var ju både spännande, stimulerande och (för en gångs skull) inkomstbringande. Och mina stressförebyggande strategier, som jag byggt upp under många års tid – ända sedan jag var med näsan i väggen för nästan tjugo år sedan – fungerade, trots att jag staplade långa arbetsveckor på varandra. Jag var lite trött emellanåt, men inte särskilt sliten och vid gott mod.

Det gick bra länge, trots att det har varit tungt på hemmaplan ända sedan i somras. Barn som inte mår bra tär ju på oss som satt de där små eller stora glinen till världen, men i någon mån vägde allt roligt arbete upp sorgen över det som var trasigt och svårt här hemma. Visst är det ofta så – att så länge det funkar på ett område i livet kan man orka ganska mycket på ett annat.

Så plötsligt landade kaoset i mitt liv på alla plan samtidigt. En av mina uppdragsgivare meddelade plötsligt att det inte fanns budget för uppdraget jag arbetat med i flera månader och jag hamnade i ett jobbmässigt limbo. Ett par dagar senare träffade jag och mitt barn en BUP-läkare som visade såväl respektlöshet som total brist på kompetens, till en grad som fick mig att göra en anmälan till Patientnämnden.

Detta tajmade jag in under terminens mest intensiva och utåtriktade vecka, med tre kvällar i rad på scen och en hel lördag på vår lokala bokmässa, där det hos mina bordsgrannar pratades varmt om en “fantastisk” webb-tv-kanal som avslöjar “sanningen” om bland annat “det påstådda klimathotet” och suckades över att “man får ju inte säga någonting om invandring” och “alla dessa transpersoner i vartenda kulturprogram på teve”. (Och jag är alltså (1) klimataktivist, (2) ideell integrationsarbetare och (3) förälder till en transperson.)

Så här i efterhand fattar jag inte riktigt hur jag höll ihop mig själv den där veckan. Varför jag inte bara kröp under täcket och vägrade komma ut. Men på något sätt tog jag mig igenom och min föreläsning om att vara anhörig blev nog den bästa jag någonsin gjort. Kanske just för att jag verkligen var där, i mitt eget kaosiga känslohav.

Veckan därpå löste sig flera saker på en gång, inom loppet av ett dygn. Jag och min uppdragsgivare hittade en lösning på jobbstrulet. Mitt barn fick plötsligt löfte om stöd i skolan – trots att man hela hösten sagt att det krävdes en utredning som det är två års kö till. Till råga på allt rev grannen äntligen den gamla lutande silon vars brädor vi skulle ha byggt hönshus av i somras. Den kvällen firade vi med köpepizza i Målajord!

Allt blev förstås inte en dans på rosor efter det där glädjedygnet. Barnet har mått fortsatt dålig, jag har råkat ut för en massa teknikstrul och ett annat uppdrag har skapat orimligt mycket stress och prestationsångest. Ja, det har varit lite av en helveteshöst på många sätt.

Men jag är ju en enveten människa som alltid försöker hitta någon slags mening med det som är jobbigt – något att lära eller utvecklas av. Den här gången har jag både lärt mig om vikten av tydlighet kring alla uppdrag och fått större förståelse för min sons ångest efter att själv ha upplevt något liknande emellanåt.

Kanske har jag framförallt insett att jag klarar mycket mer än vad jag tror. Och så än en gång blivit påmind om att även riktigt tunga perioder förr eller senare blir lättare. “This too shall pass”, som ordstävet säger. Allt förändras. Kanske kan jag minnas det nästa gång – när man är mitt i skiten känns det förstås som att det aldrig ska ta slut.

Igår träffade jag en vän som tackade mig för att jag vågar vara öppen med det tunga i sociala medier, för att jag inte bara skriver om det som går lätt och bra. Och jag tänker fortsätta med det, även om somliga säkert hellre skulle slippa. Jag hoppas att det kan få någon att känna sig lite mindre ensam, kanske ge en smula tröst. Jag hoppas att det kan få någon mer att våga lyfta på locket, till sårbarheten och tyngden. För vi drabbas ju alla då och då. Det är liksom det som är livet.

Maria

Poddavsnitt 84. I naturen får vi både utsikt och insikt. Ett samtal med Josefin Wilkins

I poddavsnitt 84 får du möta Josefine Wilkins, som arbetar som integrationssamordnare och naturhälsokommunikatör. Vårt samtal handlar om hur viktigt det är för oss människor att känna att vi är en del av naturen, och om hur den stärker vår psykiska hälsa.

Vi pratar också bland annat om vår relation till platser, om att hitta glädje mitt i kaos, om att kunna sätta ord på vad vi känner, om lyssnande och tystnad – och om att inte alltid göra och analysera utan ibland bara vara och känna. OBS! Det smög sig in ett litet fel i mitt outro. Adressen till Josefins webbplats är varamednaturen.com och inget annat.

Maria

Poddavsnitt 43: Kropp, tanke, känsla och själ. Ett samtal med Kristina Pettersson

I avsnitt 43 av Drömmen om Målajord-podden ska du få stifta bekantskap med Kristina Pettersson, som för ett par år sedan grundande terapimottagningen Dininsida, där ett antal terapeuter arbetar med olika inriktningar men med en gemensam grund – att kropp, tanke, känsla och själ hänger ihop.

Vi pratar bland annat om nya spännande sätt att hjälpa människor, om hur man kan jobba med trauman, om närvaro, om läkande skrivande och om att terapeuter – tro det eller ej – också är människor.


Maria

 

Poddavsnitt 39: Den röda tråden har varit att hjälpa andra. Ett samtal med Ingela Hansson

I förra avsnittet pratade jag med skaparna av podcasten Hjältarna, som handlar om människor som gör bra saker för världen. I avsnitt 39 får du möta just en sådan vardagshjälte, Ingela Hansson, som – med en stark drivkraft, hämtad ur personliga erfarenheter – jobbar med alltifrån sorgbearbetning till att hjälpa hemlösa och stötta tjejer på festivaler.

Vi pratar om rätten att få sörja, om hur man ser på döden i olika kulturer, om hur ilska kan vändas till något positivt, om att bli starka och göra skillnad tillsammans och om vikten av att tillåta sig återhämtning.

Maria

Poddavsnitt 26: Jag vaknar och tycker om mina dagar. Ett samtal med Therése Högberg

Poddavsnitt 26 bjuder på ett samtal med Therése Högberg. För ett antal år sedan körde hon slut på sig fullkomligt i sitt jobb som lärare, vilket fick henne att ändra riktning på livet. Ännu en kompassjustering senare har hon hittat riktigt rätt och håller nu på att utbilda sig till bild- och psykoterapeut.

Vi pratar om plikt och lust, om mod, nätverk och kraftkällor, om att älska naturen mitt i stan, om att lyssna inåt – och kunna skilja på våra olika inre röster – och mycket annat spännande.

Maria

Poddavsnitt 25: Det finns så mycket att engagera sig i! Ett samtal med Pernilla Holmgren Larsson

I poddens tjugofemte avsnitt möter vi en kvinna som verkligen brinner för att skapa förändring. Pernilla Holmgren Larsson har under många år arbetat med samhällsjournalistik, bland annat på TV4:s Kalla Fakta.

Idag handlar en stor del av hennes liv om en opera, Dansa min docka – på temat anorexi – som hon sätter upp tillsammans med tonsättaren Paula af Malmborg Ward.

Starkt engagemang, psykisk ohälsa, svensk psykiatri 2016, slumpar och spännande mänskliga möten – det är några av våra samtalsämnen.

Maria