En liten kärleksroman – i bloggform

Kärleksromanförfattare? Nej, det är nog inte riktigt min grej. Men här kommer en liten kärleksroman i alla fall, i bloggform, innan jag alldeles släpper taget om det där ordet, kärlek,som var mitt ledord eller mantra för 2020, och som jag just har pratat med min vän Sara om i årets första poddavsnitt (kommer snart i en hörlur nära dig!).

Vad kärleksmantrat har betytt för mig under det här året kan du höra om i podden ifall du är intresserad, men här skulle jag vilja dela med mig av en liten Facebookutmaning jag deltog i för några år sedan. Love my Partner hette den och gick ut på att under sju dagar lägga upp en bild och berätta om kärleken till den människa man lever tillsammans med.

Det hände något med mig under den där veckan jag deltog i utmaningen – jag fick liksom upp ögonen för min partner lite extra, och kärleken fick en välbehövlig boost. Kanske kan någon som läser bli inspirerad att göra något liknande? I så fall skickar jag över stafettpinnen till dig att använda precis som du själv önskar – alltifrån helt privat i en dagbok eller dina egna tankar till alldeles offentligt i sociala medier. Här kommer min lilla kärleksroman i bloggform!


Dag 1

Våren 1996 var jag – vid 27 års ålder, med en dotter på sex och efter två år som ensamstående mamma – redo att hitta kärleken igen. Jag såg för mig hur jag skulle träffa en lite äldre man, gärna med ett eget barn. I stället mötte jag Anders – som var 23 och just hade flyttat till Växjö från Alingsås för att leva studentliv – under kursen i litteraturvetenskap. Hjärnan sa Nej, men hjärtat sa Ja!


Dag 2

Att bli bonuspappa till en sexåring när man själv inte är mer än 23 är inte det enklaste, och att få ytterligare en vuxen i familjen att förhålla sig till kan vara komplicerat när man är liten. Men Anders och Sanna fann varandra snabbt. ❤️ Och tio år senare åkte de på Iron Maiden-konsert tillsammans, utan mig. ☺️


Dag 3

Alldeles för tidigt, efter bara ett och ett halvt år tillsammans – hittade vi vårt drömhus i Målajord. Men vi har aldrig ångrat oss. Många, många timmar har han lagt på att renovera, reparera, bygga badrum, glasrum, altan, vedbod och hönshus, den där gymnasieläraren i engelska och svenska som visade sig vara en fena på så mycket mer än det teoretiska. 🙂 Tack älskade för allt jobb du har gjort för att vi ska få ha det fint och mysigt härhemma! ❤


Dag 4

Den 10 juni år 2000 gifte vi oss i Sjösås gamla kyrka en dag med strålande sol, avslutad med en sen natt på Målajords altan där vi tittade på den inspelade em-fotbollsmatch vi missat under festen, tillsammans med en massa översovande gäster. 🙂 Jag som trott mig vara romantikern i den här familjen fick ompröva mina föreställningar rejält när vi bytte morgongåvor dagen därpå, och min käraste gav mig den fantastiska dikt han hade skrivit (själv gav jag bort ett par kalsonger och en Iron Maiden-skiva…). 😛


Dag 5

Första gången jag nämnde idén med gemensamma barn var Anders reaktion “Hur ska jag kunna ta hand om ett barn när jag knappt kan ta hand om mig själv?” (då hade han ändå lyckats bli färdig gymnasielärare och ägare till ett renoveringsobjekt på 250 kvadratmeter…). Sen blev det som så ofta när jag kommer med idéer: han grubblar ett tag och så säger han ja. Och så kom det – efter lite initialt trubbel – tre rödtottar med alltmer utspätt hårpigment, födda mellan 22 december och 15 januari. Att katter är fertila i mars har jag ju hört, men det är tydligen jag också… 🙂 Tack Universum, tack Anders! ❤


Dag 6

”Jag behöver prata med dig…” Han började närma sig 40 och i mitt huvud blixtrade bilderna förbi. Ville han skiljas? Ville han ta MC-kort och köpa en Harley Davidson? Ville han att vi skulle sälja allt vi äger och segla jorden runt? Nej, han ville fråga om det var okej att försöka sig på att göra en Klassiker! 😃 Ja, du älskling, om det är så du tänker hantera även dina kommande livskriser, så varmt välkommen! ❤

 


Dag 7

Sista bilden på min älskade är från i somras, då vi smet ifrån barnen en eftermiddag och åkte på folkmusikfestival i Tolg. Snart 22 år har vi klarat av tillsammans, med ups and downs, glädje och sorg, fest och vardag. På många sätt är vi som natt och dag, men vi har också många starka gemensamma värderingar och tankar om vad som är viktigt här i livet. Midsommarafton 2016 valde vi att förnya våra äktenslapslöften och jag avslutar med några av mina ord därifrån: “Med dig vill jag bli gammal och lite halvblind! ” ❤️


Ja, den här utmaningen har som sagt några år på nacken och i vår firar vi faktiskt 25 år tillsammans. Det ska vi fira – både på egen hand och (om coronan släpper taget) med familj och vänner. Länge leve kärleken och varmt välkommen att ta över stafettpinnen och boosta kärleken i ditt liv (som ju precis lika gärna kan handla om någon annan än en partner – ett barn, en förälder, ett syskon, en vän…)! Vilken kärlek vill du boosta?

Maria

Vem vill jag vara – för mig själv och andra?

Häromdagen fick jag i en liten företagargrupp jag är med uppmaningen att försöka hitta metaforer som skulle kunna beskriva vem jag vill vara i mitt yrkesliv.

Först tyckte jag att frågan var svår, men när jag väl började fundera dök det upp en hel rad bilder, som beskriver en del av mina roller – som författare, föreläsare, kursledare, mentor, meditationsguide och så vidare. Smaka på de här:

– Jag är din livboj när du guppar runt i ett stormigt hav av tankar och känslor.

– Jag är fyrgubben som tänder fyrens lykta för dig att navigera mot.

– Jag är magneten som får din kompass att sluta snurra.

– Jag är trädet du kan krama för att boosta ditt immunförsvar.

– Jag är gnistan som tänder din sprakande inre eld.

– Jag är vaggsången som vaggar dig till sömns när dina malande tankar vill hålla dig vaken.

– Jag är den mjuka handen som stryker din kind och berättar att du duger precis som du är.

– Jag är näsduken som torkar din våta kind och viskar “This too shall pass”.

Jag tänker att de här metaforerna inte bara säger något om vem jag vill vara i mitt yrkesliv, utan också mer allmänt, vem jag vill vara som människa, helt enkelt. Någon slags riktningar att sträva mot i mina relationer med andra.

Strax efteråt lyssnade jag på en fin meditation med en av mina inspirationskällor, Björn Natthiko Lindeblad. Den handlade bland annat om självmedkänsla – att helt enkelt vara lite snäll mot sig själv. Och då kopplade jag ihop de där metaforerna jag hade hittat fram till med det perspektivet. Att de kanske säger precis lika mycket om vem jag vill vara mot mig själv.

Foto: Kelly Sikkema

För visst är det så att vi ofta ställer högre krav på oss själva än på andra, och dömer oss själva mycket hårdare än vi dömer andra. Jag tänker att vi kanske skulle behöva skruva lite på den där gyllene regeln, som finns uttryckt i många religioner och filosofiska läror. Den handlar ju om att vi ska behandla andra människor så som vi själva vill bli behandlade. Men kanske borde vi också tänka tvärtom. Att vi borde vara lika snälla mot oss själva som vi ofta är mot andra. Låter inte det som en rimlig tanke?

Vem eller vad vill du vara – för dig själv och andra? Kan du hitta några metaforer eller bilder som beskriver det?

Drömkorn 9: En magisk plats där allt är möjligt. Ett samtal med Sofia Aifos

I Drömmen om Målajords nionde Drömkorn får du några glimtar ur mitt poddsamtal med Sofia Aifos som driver den vegetariska restaurangen Sájvva i Malmö. Det handlar om att förverkliga drömmar, om att ha ett öppet sinne i stället för att låsa fast sig vid en vision, om att jobba tillsammans med någon som står en nära och om att emellanåt påminna sig om varför man gör det man gör, vad som egentligen är grunden.

***

Drömkorn finns både som film och ljudfil:

Här kan du lyssna på hela poddsamtalet med Sofia:

Maria

Poddavsnitt 49: Skapandekraft, nyfikenhet och tillit. Ett samtal med Stina Balkfors

I det här poddavsnittet har jag träffat Stina Balkfors, som är en av grundarna till Tillitsverket, en stiftelse som jobbar för ett samhälle där tillit, kreativitet och hållbarhet är centralt. Tillitsverket ordnar bland annat lekdagar och läger, workshops och kurser.

Vi pratar om att bryta med föreställningar om hur man ska leva, om att släppa kontrollen och våga möta sin osäkerhet, om tillit som ett aktivt val, om varför vårt skolsystem inte passar alla barn och om vad som kan hända när man tar en främmande människa i handen och går på äventyr i skogen.

Maria