Poddavsnitt 99. Att hitta tillbaka till de existentiella frågorna. Ett samtal med Fredrik Modéus

Foto: Lina Alriksson

I det sista avsnittet innan vi firar Drömmen om Målajords femårs- och hundraavsnittsjubileum får du lära känna Fredrik Modéus, biskop i Växjö stift, med en bakgrund som såväl skolpräst som forskare. Vårt samtal handlar bland annat om rytm och ritualer, om tron som en personlig relation och respekten för andras andlighet, om betydelsen av ett existentiellt hälsoperspektiv, om kyrkan som förvaltare och förnyare, om engagemang och solidaritet som tar sig nya uttryck, om inre och yttre hållbarhet, om kyrkans möjligheter att finnas som en resurs i ett omställt liv och om förundran som en grundläggande utgångspunkt i livet.

Poddavsnitt 47: Att få vara äkta i alla lägen. Ett samtal med Annsophie Färdigh

Min gäst i poddavsnitt 47 heter Annsophie Färdigh och jobbar som präst i Svenska kyrkan. Sin starka gudstro har hon med sig sedan barndomen, men prästyrket hittade hon betydligt senare i livet, och för Annsophie är det viktigt att få vara sig själv även när hon är i sin prästroll.

Vi pratar bland annat om nya sätt för kyrkan att nå ut till fler människor, om tro och vetande, om andlighet och religion och om viktiga samtal kopplat till alltifrån sorg till matlagning.

Maria

Poddavsnitt 37: Jag brukar säga att jag blev mig själv. Ett samtal med Ann-Christine Ruuth

I poddens avsnitt 37 får du träffa Ann-Christine Ruuth, som under många år levde som man, pappa och präst i Svenska Kyrkan. För sex år sedan tog hon steget att kliva fram och påbörja processen att bli sig själv.

Om den resan – som inneburit både en stor befrielse och stor smärta – handlar vårt samtal, liksom om egen och andras rädslor, om tro och religion, om att avvika från normer av olika slag, och om det viktiga arbete Ann-Christine gör idag, som föreläsare och utbildare med fokus på normkritik och könsidentitet. OBS! Dokumentären Vägen till Ann-Christine finns nu återigen tillgänglig på SvT Play.

Maria

Rätten till en tro

På väg hem till Målajord efter fem härliga lägerdagar i Oskarshamns skärgård lyssnar jag på Carola Häggkvists Sommarprogram. Ända sedan hon blev en offentlig person för över 30 år sedan har hon fått utstå spott och spe för sin gudstro. Vad är det som är så provocerande med att tro på något mer än det vi kan se? Jo, jag blir också heligt förbannad över att det dödas, förtrycks och sätts upp idiotiska regler i religionens namn (lyssna till exempel på Sara Mohammads kloka tankar i ännu ett Sommar i P1). Men att fredliga individer hånas eller betraktas som lite mindre vetande på grund av vad de tror på, det har jag väldigt svårt att förstå.

Till skillnad från Carola, som växte upp i ett icke-kyrkligt hem och hittade sin religion på egen hand, levde jag med troende föräldrar, söndagsskola och frekventa gudstjänstbesök. Under min bitvis tunga tonårstid – då jag var mobbad – vände jag helt ryggen åt min barnatro, och förnekade existensen av något mer än det som kan bevisas. Dels var det säkert ett sätt att visa min omgivning att jag INTE var som mina föräldrar (gudstro var som sagt inte allmänt socialt accepterat utan något det fnissades åt). Dels handlade det om att jag inte kunde tro på en gud som lät mig må så dåligt som jag stundtals gjorde.

Men ju äldre jag blir, desto mer vill och vågar jag. Jag kallar mig fortfarande inte kristen, går bara i kyrkan om jag har något särskilt ärende (som ett dop, ett bröllop, en konfirmation eller det årliga luciatåget i Växjö Domkyrka), även om jag trivs väldigt bra i själva kyrkorummet. Jag ber inte till en personifierad gud, även om jag ibland vänder mig till ett abstrakt Universum med en önskan om hjälp. Jag har inte döpt mina barn, eftersom jag ville undvika att göra som mina egna föräldrar, pracka på dem något de inte bett om.

Min tro vill inte låta sig bindas i yttre ramar, den vill bestämma själv. Den handlar om att jag tror på att det finns mer än det vi kan se och ta på, en kraft som vill gott och stödjer och hjälper den som vill och vågar ta emot, att livet inte tar slut efter döden, att vi lever kvar i någon annan typ av existens, och att de som gått över till den sidan ibland kan komma i kontakt med oss som trampar kvar på jorden. Jag har hittat min egen tro. Jag har hittat en trygghet och en tillit som jag saknade tidigare. En känsla av att inte vara ensam. Den gör mig gott och den skadar inte någon annan.

Lägerdagarna i skärgården – som jag besöker regelbundet sedan ett antal år tillbaka – anordnas av min systers före detta svärföräldrar och deras vänner i Metodistkyrkan. Mina dagar på lägret består mestadels av bad, promenader, springrundor, yoga, meditation, en del kroppsarbete då vi hjälps åt med fasadmålning eller något annat renoveringsarbete, lek med barnen, goda samtal och massor av mat – till exempel grillar vi alla vid en stor lägereld vid vattnet varje kväll. Som vilket sommarläger som helst.

Men så är det det där andra. Varje morgon möts vi i gårdens egen lilla träkyrka för en liten andakt, och jag märker att jag njuter av gemenskapen, stillheten och psalmerna. Vid ett par tillfällen har jag till och med fått förtroendet att hålla i det hela. Min utgångspunkt har varit ACT (Acceptance and Commitment Training), förenklat sammanfattat i den berömda Sinnesrobönen – som ju har en kristen grund:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan,

och förstånd att inse skillnaden.

I andra sammanhang brukar jag plocka bort det där lilla Gud i början, men här har det passat fint. Jag har pratat om lycka, acceptans, förändring, hållbarhet, närvaro och stillhet. Jag har läst texter av bland andra Stefan Edman, Kajsa Ingemarsson och Amanda Martling (vars bok Sånger från jorden jag har bloggat om tidigare), i stället för Bibeln eller böneböcker, men det har funkat fint ändå. Psalmer kan jag en hel hög sedan barndomens alla gudstjänstbesök och mina år i kyrkliga barnkörer – och jag tycker om dem och sjunger med kärlek och inlevelse, även om min tro ser lite annorlunda ut än mina åhörares.

Jag tror nog att salig prästmorfar Otto är någorlunda nöjd där uppe i sin himmel, trots att det här barnbarnet – till skillnad från hans övriga åtta – inte har döpt en enda av sina fyra telningar. Och jag är nöjd över att både få vara en del av en gemenskap när jag så önskar, och att få ha min egen hemmasnickrade tro – utan en massa regler och ramar – alldeles för mig själv.

Maria