Poddavsnitt 103. Hur hittar jag det goda samtalet? Poddklanen reflekterar, #9

Foto: Thomas Lissing

Välkommen till årets första poddklanssammanträde, den här gången med Ulrika Persson som gäst och det goda samtalet som tema. Det blir ett avsnitt om såväl struktur och ramar som kreativitet och lekfullhet, om att få syn på både sig själv och någon som står en nära i ett gott samtal, om att omfamna den lilla pausen, om hur nya fina samtalsformer och -rutiner kan födas ur en pandemikris och en hel del annat.

Vems ansvar?

Den här hösten har jag funderat på – och samtalet en del kring – ämnet ansvar. Det har handlat om ansvar på flera olika plan, såväl samhälleliga som högst privata.

Två ansvarsfrågor har jag tänkt på i samband med coronan. Den ena handlar om det ömsesidiga ansvaret för att hålla nere smittspridningen. Här verkar väldigt många individer ta stort ansvar medan det uppenbarligen också finns en hel del som har tröttnat (eller aldrig har brytt sig). När man hör till den grupp som faktiskt försöker göra sitt bästa känns det himla tråkigt när det offentliga inte tar motsvarande ansvar. Mina barn måste exempelvis åka hem från skolan på överfulla bussar, eftersom Länstrafiken inte kör dubbelt vid de mest belastade turerna. Själv kan jag ofta undvika rusningstrafiken, men för en tid sedan hamnade jag på en proppfull ersättningsbuss när mitt tåg inte kunde åka vidare.

Foto: Ant Rozetsky, Unsplash

Den andra ansvarsfrågan handlar om vems ansvar det är att ta hand om sitt välmående i coronatider, när mycket har blivit så annorlunda? Självklart har vi olika förmåga till detta, men det känns tråkigt att många lider mycket mer än nödvändigt. Jag känner exempelvis ganska många (även 70-plussare) som inte tycker att Covid19 har påverkat dem så mycket – de promenerar, läser, tittar på film, deltar i digitala kurser eller cirklar, träffar vänner och bekanta utomhus med medhavt fika. Andra deppar ihop och tycker att det inte finns något roligt i livet längre när det inte är som vanligt. Jag märker att det kan vara väldigt provocerande att nämna något om eget ansvar i det senare fallet … 🙂

Men jag har också funderat över ansvarsfrågan i andra sammanhang. Har du som jag känt att det blir allt vanligare att inte ta ansvar för sin kommunikation? Jag har på sistone upplevt flera situationer där personer som till och med har kommunikation som sitt yrkesområde fullkomligt struntar i att själva kommunicera. Kanske lite som att många forskare i pedagogik är ganska hopplösa som lärare … 😛 Visst kan man fnissa lite åt det komiska i detta, men det kan också vara fruktansvärt frustrerande att sitta på andra änden i en kommunikationstråd och aldrig lyckas få kontakt. Självklart kan man till exempel ha en alldeles för hög arbetsbörda för att hinna svara snabbt på mejl, men varför inte lägga in ett autosvar om det? Då vet jag på andra sidan i alla fall att mejlet har kommit fram i stället för att bara mötas av kompakt tystnad. Det här tycker jag är ett ansvarsområde som handlar om respekt för mina medmänniskor.

Foto: Louis Hansel, Unsplash

På liknande sätt märker jag att många anmäler sig till diverse evenemang som man aldrig dyker upp till – och inte heller hör man av sig om förhinder. Min IRL-föreläsning för ett tag sedan hade begränsat antal platser, men av de som anmält sig kom bara drygt hälften och jag släpade en massa böcker på tåget i onödan. Jag har hållit flera cirklar och kurser den här hösten där anmälda deltagare varken dykt upp eller varit kontaktbara. Min motivation och mitt engagemang i ideella sammanhang dalar också betänkligt när människor prioriterar bort sedan lång tid planerade möten eller inte svarar på viktiga frågor.

Kanske är det min storasysterbakgrund i kombination med ett stort och långt föräldraskap som gör att jag ofta tenderar att ta på mig (för?) stort ansvar. Emellanåt känner jag mig faktiskt nästan lika mycket som en tjatig morsa i professionella sammanhang som i min egen familj – där jag förvisso också tröttnar ibland: Hur svårt kan det vara att tala om att mjölken håller på att ta slut, liksom? 😀 Kanske får jag skylla mig själv som har tagit det där stora ansvaret lite varstans under så många år – fostrar jag helt enkelt slarvpellar i min omgivning på det viset? Jag tycker att jag försöker delegera och föra konstruktiva samtal, men kanske gör jag det på fel sätt? Det ska jag fundera på framöver, plura lite på smartare system för ansvarstagande. Och så kanske ibland våga släppa ansvaret helt och hållet och låta saker och ting haverera. Ibland kan det komma något gott ur sådana situationer också.

Hur ser du på ansvarstagande i stort, känner du igen dig i något av det jag beskriver? Hur har du det med ansvaret i ditt eget liv? Tycker du exempelvis att det är lätt eller svårt att ta ansvar för ditt eget välmående? Finns det områden – privat eller professionellt – där du tenderar att ta för mycket ansvar, ständigt vara den där spindeln i nätet som håller koll på att alla andra gör det de ska? Om du känner att du inte trivs med det, vad tror du krävs för att en förändring skulle kunna ske?

Det här blogginlägget baseras delvis på mitt senaste månadsbrev, Brevet från Målajord. Om du vill läsa tidigare brev och/eller prenumerera gör du det här.

Maria