Den sköna konsten att fira

Celebrare necesse est

Att fira är nödvändigt. Med den livsdevisen växte jag upp. I min barndom firade vi allt som gick att fira. Inte på något obehagligt sätt, med alkohol eller så, utan mina föräldrar tyckte helt enkelt om att hissa flaggan, sjunga tillsammans och äta lite extragott fika – ofta tårta – av alla möjliga anledningar. Jag tror att vi utöver våra födelsedagar firade i stort sett varenda namnsdag, och då hade vi alla fyra tre namn var… Advent, jul och påsk innehöll förstås massor av firande med tanke på den kyrkliga kontext jag växte upp i.

Kanske är det på grund av min uppväxt jag själv också tycker så mycket om att fira. Jag märker att min man inte alls har samma barnsliga förtjusning över det här med att exempelvis äta lite annan mat till helgen än till vardags. Barnen berättar fortfarande gärna den i deras tycke roliga anekdoten om en helg för ett antal år sedan då jag var bortrest och de fick falukorv och makaroner till fredagsmyset och pommes frites till lördagsgodis.

Men jag tror att många av oss mår lite gott av att fira. Det där med att fira helger och bemärkelsedagar kan bidra till något som jag både bloggade om häromveckan och pratade om i mitt pinfärska poddsamtal med Fredrik Modéus – nämligen att skapa rytm och ritualer som ramar in våra liv på ett positivt sätt.

När jag fyllde femtio för två år sedan bestämde jag mig för att från och med nu och så länge jag lever alltid fira mina födelsedagar – som jag fortfarande både ser fram emot, njuter av och ser tillbaka på med värme – på precis det sätt som jag själv önskar. Hittills har det inneburit att jag gjort en liten minivandring med medtagen lunchmatsäck, ett rejält yogapass och i övrigt det jag den dagen haft störst lust till, vilket inneburit allt från sträcktittande på en bra teveserie till bokskrivande. Och så har dagen avslutats med en god hämtmatsmiddag och tårta med familjen.

Övriga familjen – barnen som går i skola och maken som jobbar som lärare – har inte samma möjlighet att styra över sina dagar om födelsedagen infaller på en vardag, som jag som är egenföretagare. Men vi applicerar i alla fall principen att den som fyller år får bestämma precis vad hen vill äta den dagen.

Vi har också en annan liten fin firartradition sedan ett antal år tillbaka, nämligen att under middagen göra en uppskattningsrunda, där var och en av familjens medlemmar får berätta om något de tycker om hos personen som fyller år den dagen. Det brukar bli en varm och vacker liten stund då vi – som annars bråkar precis som andra familjer – ger varandra en rejäl kärleksboost. Gissa om jag blev glad när min femtonåring berättade att hon och hennes kompisar på sin årliga adventsövernattning häromveckan (en annan liten fin firartradition) hade gjort en likadan uppskattningsrunda för varandra.

Jag tror också på att fira såväl små som stora framsteg när man kämpar med något som utmanar, inte nödvändigtvis bara när man lyckas, utan kanske precis lika gärna när man verkligen har försökt. Att helt enkelt vara lite extra snäll mot sig själv.

Och när jag pratar om att fira menar jag definitivt INTE att det innebär att äta tårta eller godis, det vill jag vara tydlig med, så jag inte blir anklagad för att vare sig uppmuntra till onödig konsumtion eller till ohälsosamma kostvanor.

Att fira kan ju handla om helt andra saker än mat. Att kanske belöna sig själv med ett ovanligt mysigt yogapass när man har ägnat en stund åt en tråkig men nödvändig arbetsuppgift. Att få se på ett avsnitt av sin favoritteveserie när man har tagit sig igenom ett stort tvättberg. Eller varför inte att lyssna på ett avsnitt av Drömmen om Målajord medan man sticker ut och springer för första gången på ett halvår?

Ikväll ska vi fira att Drömmen om Målajord fyller fem år och hundra avsnitt – med en riktigt mysig digital poddfest, till förmån för Sveriges Radios Musikhjälpen, som i år har temat ”Ingen människa ska lämnas utan vård.” Jag ser så mycket fram emot att få träffa en del av mina poddlyssnare! Det blir en liten incheckning med alla som deltar, livepodd med min kära poddklan och så hjälps vi alla åt att skänka pengar som hjälper till att rädda liv för människor som inte får den vård de har behov av och rätt till. Det tycker jag är ett himla bra sätt att fira!

Hur är din relation till firande – är det viktigt för dig och hur firar du helst? Finns det något du skulle vilja fira just precis idag?

Poddavsnitt 99. Att hitta tillbaka till de existentiella frågorna. Ett samtal med Fredrik Modéus

Foto: Lina Alriksson

I det sista avsnittet innan vi firar Drömmen om Målajords femårs- och hundraavsnittsjubileum får du lära känna Fredrik Modéus, biskop i Växjö stift, med en bakgrund som såväl skolpräst som forskare. Vårt samtal handlar bland annat om rytm och ritualer, om tron som en personlig relation och respekten för andras andlighet, om betydelsen av ett existentiellt hälsoperspektiv, om kyrkan som förvaltare och förnyare, om engagemang och solidaritet som tar sig nya uttryck, om inre och yttre hållbarhet, om kyrkans möjligheter att finnas som en resurs i ett omställt liv och om förundran som en grundläggande utgångspunkt i livet.

Följa sin rytm

Har du funderat över hur du påverkas av i vilken utsträckning du har (eller ger dig själv) möjlighet att följa din egen rytm och skapa dina egna rutiner, i smått och stort? För mig har det blivit allt tydligare hur mycket det gör för min känsla av välbefinnande, och jag hittar alltmer rytm och egenskapade rutiner som hjälper mig med navigationen genom livet – utan att för den skull låsa fast mig i något som inskränker min frihet och spontanitet.

I den lilla vardagen kan det handla om att hitta en fungerande rytm under en arbetsdag. Såväl kropp som själ mår väl – oops, rim! 🙂 –  av Pomodoro-metoden, där jag arbetar i 25-minuterspass varvade med 5-minuterspauser med olika former av rörelse, inte bara genom toalettbesök och tekokning utan också med artrosövningar eller yoga. Min son som har ADHD/ADD hittar ibland sin rytm i ett schema med ännu kortare pass (10 minuters aktivitet, 3 minuters paus).

På samma sätt mår jag extra bra om jag får följa min egen sömnrytm. Jag har insett och accepterat att jag inte är någon morgonmänniska, utan trivs mycket bättre om jag får sitta uppe sent, när övriga familjen krupit till kojs, och sedan ha sovmorgon – ibland tills kroppen vaknar av sig själv, men åtminstone utan att göra avkall på det antal timmar jag lärt mig att jag behöver (i nuläget ganska precis 7,5). Några dagar i veckan bryter jag min rytm och kliver upp tidigare än kroppen vill för att kunna samåka med familjen in till kontoret, men det är definitivt inte varje arbetsdag och jag försöker verkligen att komma i säng tidigare de dagarna (det går sådär…).

Oavsett tidig morgon eller inte ligger jag alltid kvar i sängen och mediterar – somliga kanske snarare skulla kalla det att snooza, men jag är vaken och försöker i alla fall fokusera på mitt andetag … 🙂 – en liten stund innan jag kliver upp. En dag då jag jobbar hemma väljer jag också att – förutom att sova ut – börja dagen mjukt och stilla med ett yogapass och ibland också en morgonpromenad. Levande ljus, gott te och en favoritlista på Spotify (just nu med jultema) under hela arbetsdagen ingår i rutinen, oavsett om jag jobbar hemifrån eller på kontoret.

Vardagskvällarna har på sistone också fått en tydlig rytm, där vi vanligtvis äter middag vid sjutiden och jag sedan ägnar några timmar åt de yngsta barnen, ett i taget (ofta genom att se på film eller en teveserie vi gillar, ibland spela spel eller läsa). Därefter är det (ofta) relationstid med min man – ett område som annars varit eftersatt i många år – vilket kan innebära en teveserie eller film som vi båda (men inte barnen) gillar eller en stund med goda samtal i utomhusbadet (det där som jag har en sådan hatkärlek till…).

Även om det ibland blir sent ser jag så gott som alltid till att få till en stund för mig själv också innan jag släcker lampan. Det innebär tacksamhetsdagbok, meditation och bokläsning – och ibland ett yogapass (om jag inte morgonyogat) – ofta efter en stunds bokskrivande eller annat mysjobb om det är det min själ just då behöver för att somna gott.

Jag börjar också hitta min livsrytm ur ett större perspektiv, i förhållande till årstidsväxlingarna. Här kan jag förstås inte påverka årstid och väder, men jag kan påverka hur jag förhåller mig till dem. Ju äldre jag blir, desto mer har jag kommit att uppskatta alla årstider och hitta skönheten i en grådisig novemberdag nästan lika lätt som en solig majdag. Jag mår gott av att stänga trädgården och gå i odlaride på senhösten (provade först att inspireras av min poddgäst Sara Bäckmos vinterodlande, men kände snart att det inte alls stämmer överens med min rytm). Jag behöver vilan, att under några månader varje år krypa in under en filt framför brasan inomhus, och så prioritera skogen framför trädgården när jag väl är ute.

På samma sätt har jag – sedan jag blev storodlare – lärt mig att jag behöver skala bort en massa annat, framförallt jobb, under våren, för att hinna med mina odlingar. Den rytmen föll i våras, när jag fick ett stort översättningsuppdrag med deadline vid Valborg, vilket bet mig i svansen under hela resten av våren, sommaren och hösten. Jag kom liksom aldrig ikapp, vilket jag dels tror delvis förklarar varför jag lyckades lite sämre än vanligt i trädgården, dels kände mer stress och mindre odlingsglädje än jag brukar göra. Nästa vår hoppas jag hitta tillbaka till min odlarrytm.

På tal om årstidsrytm har min kloka vän Ulrika ganska nyligen startat ett fint inspirationsbrev med fokus på att vara i kontakt med oss själva och de olika årstiderna. Förutom att brevet, A Seasoned Connection, är mycket vackert skrivet ger det mig en välbehövlig påminnelse om årstidsväxlingarna och hur viktigt det är att försöka hitta min rytm i förhållande till dem. Följ också gärna Ulrika fina Instagramkonto! Du hittar det på Ulrika.Maria.Terese.

Och nu spratt det till av glädje i magen när jag kom på att det bara är en dryg månad kvar tills det är dags för en viktig, rolig och spännande rutin i mitt liv sedan ett antal år tillbaka: att sammanfatta året som gått – dess utmaningar, lärdomar och guldkorn – och att blicka framåt, mot det som komma ska, bland annat genom att bestämma mig för ett ledord som vägleder mig genom det nya året. Susannah Conways material Unravel Your Year hjälper mig med detta, och så blir det som vanligt en reflektion kring resultatet i samtal med vännen Sara i årets första poddavsnitt! (Ett av mina senaste Drömkorn är förresten just ett sådant poddsamtal – det allra första nyårsavsnittet för fem år sedan.)

Hur har du det med din rytm, i smått och stort? Vet du vilken rytm och vilka rutiner du mår bra av, och finns det förutsättningar i ditt liv för att ge dig detta? Om inte, vad skulle behöva förändras?

Maria