Anhörig i ett hav av känslor – ännu en gång

Foto: Susanne Sela

Det var när jag stod där i föreläsningssalen på Stadsbiblioteket i Halmstad och pratade om mina upplevelser av att vara anhörig till en demenssjuk mamma samtidigt som jag hade småbarn – de upplevelser som låg till grund för min debutroman, Lex Katarina – som det slog mig. Anhörig till någon som har det svårt blir de flesta av oss inte bara en gång i livet utan flera. Och nu är jag där igen.

Jag var inbjuden till Halmstad (och några dagar senare till Malmö, Lidköping och Svenljunga) för att hålla föredrag om min bok och mina erfarenheter under Nationella anhörigveckan. Och det var nog just för att det var i sådana sammanhang jag pratade den här gången, för människor som är anhöriga – fast på många olika sätt, inte bara till någon som är demenssjuk – som insikten damp ner. Just nu skulle jag precis lika gärna ha kunnat vara någon i publiken som hade kommit dit för att lyssna och få lite stöd och tröst i rollen som anhörig.

För sedan några år tillbaka är jag ju där igen. Med osäkerhet kring, oro för och sorg över någon som inte mår väl psykiskt. Med stress och trötthet över alla vårdkontakter – massor av samtal att ringa, massor av papper att fylla i, massor av möten att gå på. Med skuld- och skamkänslor när jag inte räcker till, när jag inte bemöter på rätt sätt, när jag känner mig frustrerad och förbannad över situationen vi hamnat i och avundsjuk på alla som slipper gå igenom det vi går igenom.

Allt det där jag pratar om i min föreläsning, och som jag ända sedan jag skrev boken och började föreläsa har sett som något som tillhör en svunnen tid. Något som jag kopplat ihop med min mammas demenssjukdom och med min roll som mamma till min mamma. Jag har helt enkelt missat att historien upprepar sig nu. Den här gången är det inte demens, utan könsdysfori, depression och eventuell NP-problematik. Den här gången är det inte min mamma utan mitt barn.

Men jag guppar runt i precis samma hav av jobbiga känslor som jag gjorde då, för åtta-tio år sedan. Jag har bara inte förstått. Kanske för att mitt jobbliv nu är roligare, mer stimulerande och lite mindre stressigt än då och det uppväger mycket av det jag upplever privat. Kanske för att mina små barn har blivit större och mer självständiga nu. Kanske för att jag tar bättre hand om mig själv och ser till mina behov, att jag tar mig tid till odling, skogspromenader, yoga och meditation. Kanske för att jag idag har tillgång till sammanhang där jag får dela mina tankar och känslor. Kanske för att jag också har blivit bättre på att faktiskt möta alla de där känslorna, tillåta dem och sedan släppa taget utan att fastna alltför länge. Allt det där som min utbildning i ACT (Acceptance and Commitment Training), mina cirkelsamtal, orden jag har skrivit i bok- och bloggform – ja livet, helt enkelt – har lärt mig.

Och kanske kan insikten om var jag står idag hjälpa mig med att bli ännu lite bättre på en av de saker jag pratar om i min föreläsning – att ha medkänsla med mig själv när jag inte lyckas så bra som jag skulle önska med den där rollen som anhörig.

Maria

Låt mig gråta en skvätt – så går jag vidare sen

De senaste veckorna har haft ett tydligt tema i mitt liv. Det har handlat om känslor: att våga känna, att få lov att känna och att prata om känslor.

Under ett föredrag om min roman Lex Katarina och erfarenheterna som har lett fram till den, berättade jag bland annat om de många – mestadels jobbiga – känslor jag själv, och många med mig, har upplevt som anhörig till en demenssjuk familjemedlem. Frustration när hemtjänsten inte fungerar, avund gentemot vänner med friska föräldrar, skuld över att inte räcka till och skam över att bli irriterad eller över att känna lättnad när föräldern till sist går bort är bara några av de exempel jag gav.

Efter föredraget delade åhörarna med sig till varandra av egna erfarenheter och tankar som väckts hos dem. Jag fick väldigt fin respons på min stund hos Jönköpings demensförening, och jag tror det är så viktigt att våga tala om de här – lite “förbjudna” – känslorna för att vi ska orka. Under bilresan hem genom den regniga septemberkvällen, blev det så tydligt för mig att det är detta som är min livsuppgift: att skriva och prata om känslor (det var därför min bok blev till), liksom att få andra att läsa, skriva och prata om känslor.

Sedan (framförallt) förra sommaren har mitt liv också kännetecknats av många jobbiga känslor kopplat till världsläget. Somliga dagar känner jag mest bara sorg och vanmakt över allt elände, blandat med skam över att jag själv har det så bra. Men den här veckan bjöd också på glädje, hopp och stolthet över hur mycket vi kan åstadkomma när vi bara går samman och hjälps åt.

Den tredje händelsen som fick mig att fundera över det här med känslor är kopplad till en ganska sur kommentar till en Facebookannons om min webbkurs Den inre kompassen (som för övrigt handlar mycket om just detta – att våga möta och prata om våra känslor). Personen önskade att slippa se sånt “trams” och tyckte att kurser som min fostrar egoister i stället för att skapa samhällsengagemang.

Kritiken gjorde ont, riktigt ont, framförallt för att mitt syfte med kursen är just det motsatta. Att hjälpa människor att hitta mer rätt i livet så att de därigenom ska hitta ork och energi att bidra till en bättre värld. Som det där med syrgasmasken på flygplanet. Jag skrev ett svar och kände att jag kunde bemöta på ett bra sätt, förtydliga och förklara att jag tycker att det är tråkigt om man ska behöva se arbete med personlig utveckling och samhällsengagemang som två motpoler, snarare än som två delar i en helhet, där var och en kan berika den andra. Jag fick inget svar.

Men det mest intressanta var det som hände efteråt. Jag berättade om vad som hänt och hur det påverkat mig på Facebook – framförallt för att be mina vänner att gilla mitt svar på kritiken om de höll med mig, och att inte själva bemöta personen som kritiserat med hårda ord – och inlägget väckte en storm av kommentarer. Så gott som alla var väldigt kärleksfulla och stöttande, men jag noterade att mycket handlade om att jag inte skulle fästa någon vikt vid kritiken (gärna radera kommentaren, eller hela annonsen), att det var kritikern som var korkad, att jag inte borde låta en enda kommentar förstöra för mig och så vidare.

Jag förstår naturligtvis att detta skrevs i all välmening, men frågan är: varför ska jag inte bry mig? Är det fel att vara känslig och bli ledsen av kritik? Är det något jag måste sluta med bara för att jag har valt ett liv där jag blivit lite offentlig och lägger ut mitt hjärta till vargarna allt emellanåt.

Jo, om det att jag blev ledsen hindrade mig från att fortsätta, om det fick mig att sluta skriva, podda, föreläsa och skapa kurser, då kunde jag förstå att jag kanske måste jobba med mina känslor. Men så är det ju inte. Jag tänker inte för ett ögonblick att jag ska sluta med det jag gör. Däremot vill jag ha rätt till mina känslor – såväl stoltheten och glädjen när saker och ting går min väg, som sorgen och besvikelsen när jag möter motgångar.

På det viset lever jag också som jag lär, inspirerad av den filosofi jag är utbildad inom: Acceptance and Commitment Therapy/Training (ACT). Där pratar vi mycket om hur viktigt det är att tillåta även sina negativa känslor. Att inte trycka undan Radio Jämmer och Elände och i stället skruva upp volymen på Radio Go’ och Glad så att den andra inte hörs. Att låta eländesradion få stå där och skvala i bakgrunden bäst den vill, men utan att låta den stoppa oss från att göra det som är viktigt för oss.

Det är just så jag vill leva mitt liv. Med tillgång och närhet till alla mina känslor, inte bara de positiva. Våga känna. Få lov att känna. Prata om känslorna. Vara rädd och hoppa ändå. Bli ledsen över kritik men ändå fortsätta skapa.

Så snälla, låt mig gråta en skvätt, så borstar jag av mig, torkar tårarna och trampar vidare i den riktning som min kompassnål har pekat ut åt mig sedan!

Maria

PS. De två senaste avsnitten av Drömmen om Målajord har handlat väldigt mycket om känslor. Lyssna gärna på Camilla Måne och Kalle Grill respektive Charlotta Lagerberg Thunes om du är intresserad.