Ingen är för liten för att göra skillnad

Brukar du reflektera över om dina val – i stort och smått – påverkar andra människor och världen omkring oss? Att det faktiskt spelar roll vad du säger, gör, ja, kanske till och med tänker? Det här är något jag ofta pratar om, i alltifrån samtal med mina barn till kurser och samtalscirklar.

För mig handlar det å ena sidan att sträva efter att avstå från sådant som kan få en negativ inverkan på världen – som att undvika ohållbara transporter och att inte konsumera i onödan eller sådant som produceras på ett sätt som inte är hållbart, för såväl planeten som dess invånare. Att inte tänka att det inte spelar någon roll vad lilla jag gör i det stora hela, att allt handlar om politiska beslut och stora företags agerande.

På samma sätt envisas jag med att våga tänka att när jag gör något som är bra för världen – oavsett hur obetydligt det kan kännas – så gör det faktiskt skillnad. Den här veckan har jag fått två bevis på att jag tänkt rätt, när några av mina samtalscirkeldeltagare delat med sig av underbart fina berättelser om hur vårt arbete i cirkeln gett ringar på vattnet.

Samma sak upplever jag när jag får mejl från för mig helt okända människor som berättar om hur mina – ganska amatörmässigt gjorda poddsamtal i Drömmen om Målajord (jag är ju varken utbildad journalist eller särskilt teknikkompetent) betytt något för dem. En lyssnare skrev: “Podden har blivit något av ett livselixir och mental snuttefilt”.

Snart kommer min och dottern Sannas tredje bilderbok, Lovis Ansjovis och jorden, som handlar om hur Lovis och hennes kompisar drar igång ett miljöprojekt och räddar skolans skog. Vi vill sprida just den där tanken, att ingen är för liten för att göra skillnad, och skapar också en inspirationsguide för lärare som vill jobba med hållbarhet i skolan. Den kommer att vara fylld av tips och goda exempel, bland annat från Vällingby där ett gäng åttaåringar såg till att deras skola nu kommer att utrustas med solpaneler!

Här kan du se ett smakprov ur boken.

Boken finns tillgänglig i nätbokhandlarna från slutet av november, och det går också bra att beställa signerade ex direkt från mig (mejla maria@inrekompass.nu). Eftersom Lovis Ansjovis och jorden utspelar sig veckorna före jul passar den ju också extra bra som julklappsbok!

Kanske du idag vill fundera lite extra över på vilket sätt du gör (eller skulle kunna göra) skillnad, genom små handlingar? Ha en riktigt fin novemberhelg!

Maria

Poddavsnitt 36: Man kan glömma bort att leva om man drömmer för mycket. Ett samtal med Sanna Hellberg

När jag lägger ut poddavsnitt 36 är det på dagen ett år sedan jag – med stor bävan – släppte det allra första avsnittet av Drömmen om Målajord. Idag ska du få möta min bästa vän och kollega tillika äldsta dotter, Sanna Hellberg, en “digital nomad” som idag jobbar som översättare, illustratör och skribent, och nyligen startade sitt eget förlag.

Sanna berättar om sin ganska snåriga livsresa från en trasslig tonårstid till idag, då hon hela tiden utsätter sig för nya spännande utmaningar. Vi pratar om skrivande som helande kraft, om volontärarbete som ett sätt att både ge och få, om frivillig enkelhet, om lyssnande, stillhet och närvaro, om att våga vara sårbar och mycket annat.

Maria

Special Creative October Time

En av de största skillnaderna mellan mitt liv idag och åren i universitetsvärlden är att jag får så mycket mer utlopp för min kreativitet. Jag hittar på en massa roliga saker (skriva böcker, skapa kurser, göra podd, starta cirklar) utan att behöva be någon om tillåtelse eller söka pengar (ok, det är fattigt, men fritt!). Under oktober månad ger jag en lite extra boost åt min kreativitet genom att delta i  Facebookutmaningen Creative October ChallengeDen går ut på att å ena sidan skapa, å andra sidan inte konsumera mer än det nödvändiga (mat och sånt). Om jag alltså skapar något fysiskt så använder jag material som redan finns hemma.

Min dotter Sanna, som bjöd in mig till utmaningen, hjälpte till med att ge min kreativa oktober en rivstart. Vi firade hennes nystartade Vide Förlag och boksläppet av den fantastiskt fina Det som andra inte ser (av Al Brookes), som Sanna har översatt, och i anslutning till releasen var det kreativ verkstad. Jag stickade strumpor, Sanna band en liten bok, de yngre barnen gjorde garnbollar.

Resten av oktober har jag gett mig själv fem kreativa uppgifter:

  • att under en ny skrivhelg på Öland ta itu med min roman, som legat i malpåse i ett och ett halvt år nu – i vinter/vår ska den släppas ut i världen!
  • att skriva en dikt till den en-dikt-i-månden-inför-en-Poetry-Slam-tävling-i-april-utmaning som jag också är med i
  • att jobba vidare med och försöka bli någorlunda klar med den webbkurs om att hitta och följa sin inre kompass som jag håller på att bygga
  • att sticka ett par raggsockar till mig själv av ullgarn jag köpte på rea i somras – tänk att jag har börjat sticka igen efter nästan 25 års avhållsamhet, tack vare mötet med Pia Kammeborn (poddvsnitt 29)
  • att hjälpa min elvaåring att bygga en himmelsäng av material vi har hemma

Den kreativa oktoberutmaningen passar också bra in i en annan – förhoppningsvis ännu mer permanent – utmaning: Special Time med mina barn. Inspirationen kommer från boken The Joy of Caring for Children som jag och Sanna håller på att översätta, och som är skriven av Medicine Story, livskamrat till min senaste poddgäst, Ellika Lindén.

Det jag läser har satt igång processer i mig i sommar och höst, bidragit till de stundtals ganska smärtsamma grubblerier om hur jag levt och lever mitt liv som jag delat med mig av på bloggen tidigare, men också gett inspiration att pröva nya vägar.

En av de idéer som inspirerat mig är det som Medicine Story kallar Special Time. Att regelbundet avsätta tid för ett barn i taget tillsammans med en vuxen, då ingenting annat får störa och barnet helt och hållet styr aktiviteten och leder den vuxne, medan denne ger sig in i leken med intresse och entusiasm, oavsett vad det handlar om. I en stor stökig familj som vår känns det här extra viktigt. Barnen för en ständig kamp om uppmärksamheten – i förhållande till varandra, till alla vardagssysslor vi vuxna tycker att vi måste ägna oss åt, till mobiltelefoner och annat som splittrar vårt fokus.

Vi brukar ge varje barn julklappar i form av upplevelser i ensamt majestät med någon av oss, men jag vill ha mer av det. Från och med förra veckan testar jag därför en timmes Special Time med varje barn per vecka – kanske blir det mer längre fram, när vi kommit in i det – och så här långt är vi alla väldigt nöjda med konceptet.

Hittills har jag fått göra garnbollar, spela Alfapet och Tjuv och Polis, skissa på och börja bygga den där himmelsängen, lära mig grunderna i datorspelet Minecraft och bygga mitt första hus där. Jag märker att jag ser fram emot våra Special Time-tillfällen lika mycket som barnen och att jag faktiskt är mycket mer närvarande och har mycket roligare när jag har bestämt mig för att verkligen engagera mig och släppa allt annat för en timme. Mobiltelefonen får plinga på bäst den vill – den klarar sig förstås alldeles utmärkt utan mig!

Jag avslutar med några fler bilder från Sannas mysiga releasefest.

Maria