Poddavsnitt 103. Hur hittar jag det goda samtalet? Poddklanen reflekterar, #9

Foto: Thomas Lissing

Välkommen till årets första poddklanssammanträde, den här gången med Ulrika Persson som gäst och det goda samtalet som tema. Det blir ett avsnitt om såväl struktur och ramar som kreativitet och lekfullhet, om att få syn på både sig själv och någon som står en nära i ett gott samtal, om att omfamna den lilla pausen, om hur nya fina samtalsformer och -rutiner kan födas ur en pandemikris och en hel del annat.

Poddavsnitt 97. Att våga vara sårbar. Ett samtal med Karolina Wiell

Foton: Nina Thomson

I poddavsnitt 97 får du möta Karolina Wiell, som jobbar som universitetslärare i historia. Karolina har gjort en livsresa som stundtals kännetecknats av väldigt tunga uppförsbackar, men hon har också hittat verktyg för att må bra. Vårt samtal handlar om äventyrlighet i smyg, om att få leka detektiv på jobbet (något jag verkligen kan relatera till just nu, i mitt arbete med en bok om anhörigskap), om utmattningsdepression och panikångest, om vad som är grejen med kalla bad och om vägen åter till ett gott liv.

Ensam är INTE stark!

Själv är bäste dräng.

Bra karl/kvinna reder sig själv.

Var och en är sin egen lyckas smed.

Ensam är stark.

Många ordspråk pekar på att vi människor är gjorda för att klara oss själva. Att det liksom bara är att fixa allt i livet. Att vi är svaga om vi ber om hjälp.

I själva verket är det ju ofta precis tvärtom. Våra förfäder skulle aldrig ha klarat sig ensamma på savannen. Det var tack vare att vi kunde hitta gemenskap och hjälpa varandra som vi också kunde bli starka och utvecklas som människor.

Jag arbetar, som många av er vet, med en stödbok om anhörigskap. Därför är det också mycket av det jag skriver där som upptar mina tankar just nu. Ett av kapitlen handlar om att våga be om stöd som anhörig, exempelvis genom individuella stödsamtal, samtalsgrupper eller avlastning. Men jag tänker att det där med att ta hjälp när livet utmanar oss är ett ämne som berör oss alla, inte bara den som är anhörig till någon som dött, har en sjukdom eller ett funktionshinder.

I min närhet finns just nu en person som kämpar enormt, som länge har bitit ihop och försökt klara sig på egen hand. Äntligen har hen vågat släppa taget och be om hjälp. Det gör ont, men det är början på en läkningsprocess. Så var det för mig också när jag för nästan exakt tjugo år sedan blev sjukskriven för utmattning. Som det tog emot till en början! Skulle jag, som var så “duktig” våga visa mig svag inför min arbetsgivare och mina kollegor? Skam, skam, skam.

Men det jag gjorde när jag vågade sträcka ut en hand och be om hjälp är nog ett av de absolut viktigaste beslut jag har tagit. När jag tryckte på pausknappen och äntligen gav mig själv återhämtning och utrymme att känna efter hur jag egentligen hade det insåg jag ju hur ohållbar min livsstil var. Hade jag låtit tiden gå hade jag med största sannolikhet drämt in i väggen väldigt mycket hårdare än jag gjorde, och haft en betydligt längre väg tillbaka till en fungerande arbetssituation.

Under ett års psykoterapi fick jag hjälp att hitta mönster jag grundlagt redan i min barndom och som det nu var dags att bryta. Sedan dess har jag fortsatt att hämta stöd och kraft när jag har behövt det. Oftast har jag hittat det jag behöver i min nära omgivning – jag gillar ju principen gräv där du står – hos familj, kloka vänner och samtalscirklar.

De senaste tre-fyra åren har varit riktigt utmanande på det privata planet. Jag, som var relativt trygg i mitt föräldraskap efter så många år och barn, har stundtals famlat i mörker och inte bara känt att jag har gjort fel (vilket väl alla vi föräldrar upplever ibland) utan att jag många gånger verkligen inte vetat vad som är rätt och fel, vilket som är bästa sättet att stötta ett barn som har stora svårigheter på flera olika plan.

Foto: Neil Thomas

Kanske är det otryggheten som förälder som också har spillt över på det professionella planet, så att jag vid flera tillfällen drabbats av ovanligt stark prestationsångest inför olika uppdrag. Jag som trodde att jag var färdig med det där …

Nu har jag bestämt mig för att be om professionell hjälp. Jag har vänt mig till anhörigstödet i min kommun för stöttande samtal och jag har anmält mig till en ny omgång terapi (den här gången blir det KBT!) vid den mottagning som drivs av psykologutbildningen vid universitetet där jag bor.

Och vet ni något intressant? Redan i det ögonblick jag tar beslutet att be om hjälp är det som att något lättar. En process är inledd och jag är inte längre ensam. Ensam är sällan stark, men ensam kan hitta styrka genom att våga sträcka ut den där handen och blotta sin sårbarhet.

Maria

På tal om sårbarhet. Om du inte redan har sett Brenée Browns fina Ted-föreläsning The Power of Vulnerability kan jag varmt rekommendera den!

Kaoshösten och vad jag kanske lärt mig av den

Det har varit så tyst, så tyst här på bloggen i höst. Ett par ynka små inlägg har jag lyckats klämma ur mig, men nu var det eoner sedan. Till en början mest bara på grund av väldigt mycket arbete.  Äntligen hade det lossnat med uppdrag och jag jobbade som en galning från slutet av september, MEN utan att känna stressen flåsa i nacken.

Uppdragen var ju både spännande, stimulerande och (för en gångs skull) inkomstbringande. Och mina stressförebyggande strategier, som jag byggt upp under många års tid – ända sedan jag var med näsan i väggen för nästan tjugo år sedan – fungerade, trots att jag staplade långa arbetsveckor på varandra. Jag var lite trött emellanåt, men inte särskilt sliten och vid gott mod.

Det gick bra länge, trots att det har varit tungt på hemmaplan ända sedan i somras. Barn som inte mår bra tär ju på oss som satt de där små eller stora glinen till världen, men i någon mån vägde allt roligt arbete upp sorgen över det som var trasigt och svårt här hemma. Visst är det ofta så – att så länge det funkar på ett område i livet kan man orka ganska mycket på ett annat.

Så plötsligt landade kaoset i mitt liv på alla plan samtidigt. En av mina uppdragsgivare meddelade plötsligt att det inte fanns budget för uppdraget jag arbetat med i flera månader och jag hamnade i ett jobbmässigt limbo. Ett par dagar senare träffade jag och mitt barn en BUP-läkare som visade såväl respektlöshet som total brist på kompetens, till en grad som fick mig att göra en anmälan till Patientnämnden.

Detta tajmade jag in under terminens mest intensiva och utåtriktade vecka, med tre kvällar i rad på scen och en hel lördag på vår lokala bokmässa, där det hos mina bordsgrannar pratades varmt om en “fantastisk” webb-tv-kanal som avslöjar “sanningen” om bland annat “det påstådda klimathotet” och suckades över att “man får ju inte säga någonting om invandring” och “alla dessa transpersoner i vartenda kulturprogram på teve”. (Och jag är alltså (1) klimataktivist, (2) ideell integrationsarbetare och (3) förälder till en transperson.)

Så här i efterhand fattar jag inte riktigt hur jag höll ihop mig själv den där veckan. Varför jag inte bara kröp under täcket och vägrade komma ut. Men på något sätt tog jag mig igenom och min föreläsning om att vara anhörig blev nog den bästa jag någonsin gjort. Kanske just för att jag verkligen var där, i mitt eget kaosiga känslohav.

Veckan därpå löste sig flera saker på en gång, inom loppet av ett dygn. Jag och min uppdragsgivare hittade en lösning på jobbstrulet. Mitt barn fick plötsligt löfte om stöd i skolan – trots att man hela hösten sagt att det krävdes en utredning som det är två års kö till. Till råga på allt rev grannen äntligen den gamla lutande silon vars brädor vi skulle ha byggt hönshus av i somras. Den kvällen firade vi med köpepizza i Målajord!

Allt blev förstås inte en dans på rosor efter det där glädjedygnet. Barnet har mått fortsatt dålig, jag har råkat ut för en massa teknikstrul och ett annat uppdrag har skapat orimligt mycket stress och prestationsångest. Ja, det har varit lite av en helveteshöst på många sätt.

Men jag är ju en enveten människa som alltid försöker hitta någon slags mening med det som är jobbigt – något att lära eller utvecklas av. Den här gången har jag både lärt mig om vikten av tydlighet kring alla uppdrag och fått större förståelse för min sons ångest efter att själv ha upplevt något liknande emellanåt.

Kanske har jag framförallt insett att jag klarar mycket mer än vad jag tror. Och så än en gång blivit påmind om att även riktigt tunga perioder förr eller senare blir lättare. “This too shall pass”, som ordstävet säger. Allt förändras. Kanske kan jag minnas det nästa gång – när man är mitt i skiten känns det förstås som att det aldrig ska ta slut.

Igår träffade jag en vän som tackade mig för att jag vågar vara öppen med det tunga i sociala medier, för att jag inte bara skriver om det som går lätt och bra. Och jag tänker fortsätta med det, även om somliga säkert hellre skulle slippa. Jag hoppas att det kan få någon att känna sig lite mindre ensam, kanske ge en smula tröst. Jag hoppas att det kan få någon mer att våga lyfta på locket, till sårbarheten och tyngden. För vi drabbas ju alla då och då. Det är liksom det som är livet.

Maria