Att njuta av resan

Idag körde jag in ved tillsammans med min man. Vi är ett bra team, men vi har helt olika förhållningssätt till hur vi packar våra skottkärror. Han gillar att få med så mycket som möjligt i varje kärra, staplar högt och kör tungt. Jag gör precis tvärtom, staplar mycket mindre och går hellre många gånger – för att slippa tunga lass och risken att vedträna ramlar ur kärran på väg till pannrummet (det är sjukt irriterande, eftersom de alltid lägger sig framför hjulet så att man inte kan fortsätta köra utan att ställa ner kärran och plocka bort dem).

Det här fick mig att reflektera över hur olika vi människor förhåller oss till en massa saker i livet, och jag insåg att jag skiljer mig från en del andra på så sätt att jag där många är fokuserade på mål och resultat är mycket mer intresserad av processen – själva resan. (Det finns ingen klockren koppling till min och min mans olika sätt att köra ved här, men det var vid skottkärran det här blev tydligt för mig.)

Sedan en dryg vecka tillbaka är jag en vinterbadare, eller ja, i alla fall en vinterbadar-wannabe. Jag har inspirerats av alla bilder på Facebookvänner som kastar sig hej vilt i iskalla vatten och läst om hälsoeffekterna av kallbad, och ännu mer sugen blev jag efter mitt poddsamtal med Karolina Wiell, som ägnat sig åt vinterbadande såväl privat som professionellt (i sin avhandling Bad mot Lort och Sjukdom: Den privathygieniska utvecklingen i Sverige 1880–1949).

Men jag märker att mitt sätt att närma mig det här området är lite annorlunda än många andras. Jag tar nämligen väldigt små steg mot mitt mål (om jag ens ska kalla det ett mål, jag vet i alla fall inte riktigt vad det målet i så fall är – att doppa hela mig, att stanna i vattnet en viss tid, att hitta någon slags återkommande rutin?). Först ta tofflorna över snöpudrad altan till det varma utomhusbadet. Sedan plaska lite med fötterna i kallt vatten – från klipporna vid Målajordssjön. Därefter springa till sjön och så skutta i med vatten upp på vaderna, följt av en ny springtur och vatten över knäna. Igår cyklade jag från kontoret i city för att tillsammans med en vän testa en brygga en bit utanför stan. Den här gången vågade jag doppa mig upp över bakdelen – två gånger dessutom. Min kompis, som vinterbadade för första gången, vågade däremot kasta hela sig i böljan på direkten.

Och där har vi den där skillnaden. Det går mycket långsammare för mig än för de flesta andra. Jag märker att omgivningen gärna vill pusha på mig  med kommentarer som “Bara påt!”, “Är det inte bättre att få det gjort än att dra ut på plågan?” och “Så här gör du, bara i!”. Det är ju roligt att mitt vinterbadsexperiement engagerar, men jag känner samtidigt att “Tack, men nej tack!”. Jag vill göra det här på mitt sätt (det är ju inte för inte den här bloggen handlar om att följa sin inre kompass…). 😉

Mitt sätt att skapa förändring är oftast (inte alltid) att ta ett litet steg i taget. Så gjorde jag när jag avvecklade mitt liv som tryggt statsanställd för att bli egenföretagare – jag startade företag vid sidan av min tjänst, gick ner till 75%, till 65%, till 50% och tog till sist heltidstjänstledigt innan jag sa upp mig. Så har jag gjort med min odling – omvandlat en liten (ibland lite större) bit av trädgården (från gräsmatta till bäddar) i taget, år för år – till skillnad från exempelvis min poddgäst Sara Bäckmo vars bästa nybörjartips är: “Börja stort direkt!” Och med yogan har det varit samma sak. Idag yogar jag i princip varje dag, men det har tagit väääääldigt lång tid att komma dit. Från lite barndsomsyoga till några kurser mellan tjugo och trettiofem till att upptäcka Yoga with Adriene för kanske sex år sedan och delta i hennes 30-dagarsutmaningar i januari varje år (med sporadiskt yogande under övriga året) till att i år äntligen hitta en daglig rutin som liksom prioriterar sig själv.

Ett annat exempel, som visserligen inte riktigt handlar om förändring men om processtänk, är skrivandet. Medan jag hör många författare sucka och stöna över hur jobbig den kreativa processen är, hur mycket vånda de måste utstå för att komma till det där MÅLET  – den färdiga boken – har jag en helt annan upplevelse. Jag älskar (nästan) varje minut av skrivandet (okej, kanske inte tionde korrekturrundan…). Visst är det fantastiskt att hålla den färdiga boken i min hand, men det absolut bästa i mitt skrivande är just … att skriva.

Och det som blev tydligt för mig idag vid skottkärran är det där med var fokuset ligger. För mig är inte det viktigaste att bli en jätteduktig vinterbadare eller en superyogi som kan slå knut på sin kropp, att skriva den perfekta romanen eller att vara hundra procent självhushållande. Det är väl därför jag också tilltalas så mycket mer av livsriktningar (som vi pratar om inom ACT) än av (mer eller mindre SMARTA) mål. Det är processen, vägen, som lockar mig mest – att testa mig fram, prova vad som funkar för just mig och framförallt: att njuta av resan! Möjligen är några av er som följer mig lite som jag – och då hoppas jag att ni också ska våga stå stadigt i ert sätt att pröva er fram. Kanske möts vi rentav vid badbryggan en frostnupen vinterdag?

Maria

Att hitta hela mig – med reflektion och goda samtal

Inför starten av årets julkalender har jag kikat igenom många gamla blogginlägg jag skrivit, från 2008 och framåt. Det har varit spännande att följa den resan lite utifrån och inse hur mycket som faktiskt har hänt under de här åren. Så mycket jag har lärt mig – om mig själv och om världen runtomkring. Och så mycket bättre jag har blivit på att ta hand om mig, bli hållbar helt enkelt.

För mig har egenreflektion (ofta i skrift) och goda samtal kommit att bli livsviktiga verktyg i min själsliga verktygslåda, något som vi pratar om i min senaste poddintervju – med Karolina Wiell.

Bloggande, bokskrivande, sociala medier, tacksamhetsdagbok och s.k. morgonsidor (att helt enkelt sätta mig och skriva ner vad som far runt i hjärna och hjärta det första jag gör på morgonen) har många gånger hjälpt mig att sätta ord på mina tankar och känslor, i synnerhet när livet utmanat. Att få skriva ur mig – ibland för en mottagare, ibland bara för mig själv – har gjort det lättare att ibland kunna ta ett steg åt sidan och observera vad som händer, se mönster och sortera i tankarna, upptäcka vad just jag behöver just nu – i stället för att bara fastna i grubbel och ältande över det som är svårt.

Särskilt läkande har det varit att just skriva för en mottagare, kanske inte bara för den fina respons jag ofta fått när jag exempelvis vågat dela med mig av sorg, rädsla och sårbarhet, utan också för att det har varit läkande för mig att kunna ge någon annan en smula igenkänning – och trösten i att inte vara ensam.

Skrivandet har också undan för undan gjort mig alltmer trygg i att våga vara hela mig och fått mig att tänka att de som stannar trots oputsade fasader eller åsikter som inte alla delar är de som accepterar mig för den jag är. Och det är de människorna jag vill ha i mitt liv.

De goda samtalen har också kommit att ta stor plats i min vardag, med start just där under åren de första bloggåren, då min vän Sara och jag upptäckte samtalsformen The Circle Way – som handlar om att i tur och ordning lyssna och bli lyssnad på utan att bli avbruten – på kursgården Mundekulla.

Idag får jag framförallt vara en del av de här goda samtalen genom samtalscirklarna jag leder eller deltar i och genom de återkommande incheckningarna med såväl Sara (de gör vi i princip varje vecka) som med några andra vänner i olika grupper. I alla de här sammanhangen får jag både lyssna och bli lyssnad på, och precis som i skrivandet får jag också här vara hela jag, med både mina mörka och ljusa sidor.

Kanske är det till stor del tack vare att jag har de här båda verktygen – reflektionen och de goda samtalen – som jag till skillnad från många andra inte har påverkats så värst mycket av den pågående pandemin, även om jag naturligtvis känner varmt med alla som drabbats på olika sätt. Varken den skrivna reflektionen eller de goda samtalen är något jag har behövt avstå ifrån, även om samtalen mestadels har förts digitalt – några gånger utomhus. Det är jag så innerligt tacksam över.

Vilken plats har reflektion och goda samtal i ditt liv? Kan de verktygen hjälpa dig att hitta hela dig?

Med Universum på min sida

Ja ja, jag vet att många (inklusive flera av mina familjemedlemmar) tycker att jag är superflummig, en extremt otrovärdig akademiker och eventuellt också aningen korkad när jag börjar prata om Universum och synkroniciteter och sådant. Själv är jag glad och tacksam över att ha min övertygelse om att jag får stöd och hjälp på min livsväg, något som för många innebär en religiös tro, medan jag själv inte riktigt vill inordna mig i ledet utan väljer att se och göra det här på mitt eget sätt.

Jag har bloggat om liknande ämnen tidigare, exempelvis i inläggen Rätten till en tro,  Alla dessa slumpar och Magi mitt i vardagen, men jag kan inte låta bli att återvända, gång på gång. Det andliga perspektivet är en viktig del i min vardag. För mig blir det helt enkelt lättare att ha tillit till att saker och ting – om inte förr så i alla fall senare – blir som de ska, att jag är på rätt spår och att det finns en mening med det jag gör, utöver att jag själv trivs med livet.

Det är inte så att jag ständigt går och tänker i de här banorna, men ibland får jag som en liten knuff som påminner mig. Och nu har jag fått syn på dem igen, sådana där synkroniciteter som somliga bortförklarar som rena sammanträffande, medan jag ser dem som tecken på att jag gör det som jag har kommit hit för att göra.

Förra sommaren släppte jag min andra roman, Kantstötta porslinsugglors paradorkester (där skrivandet också omgärdats av en massa mystiska omständigheter), där depression och självmord fanns med som teman, eftersom de ligger nära mitt hjärta och mina erfarenheter. Inte långt efteråt fick jag mitt livs första egna översättningsuppdrag – en bok om depression. Och en tid efter det kom översättningsuppdrag nummer två – en bok om att vara anhörig till någon som har tagit sitt liv. Den här veckan fick jag så precis ytterligare två andra skrivuppdrag – om suicidprevention och funktionen Jourhavande präst, som hjälper till med samtal (som ju också är min grej!) när någon har det svårt. Det här hade inte behövt vara något märkvärdigt – om jag fått senare uppdrag på grund av de tidigare. Men ingen av uppdragsgivarna har känt till mina tidigare erfarenheter – det är inte därför jag har blivit tillfrågad.

(På tal om detta läser jag just nu om otroligt spännande synkroniciteter relaterade till kreativitet i Elizabeth Gilberts bok Big Magic – Creative Living Beyond Fear – den måste jag nog återkomma till här snart!)

Det där sista skrivuppdraget är förresten på sitt sätt också ett exempel på att jag verkar vara i bra synk med Universum för närvarande. Vid mitt årsskiftesbokslut bestämde jag mig för att det var dags att stänga ett antal dörrar i mitt liv, bland annat till ett tidskrävande ideellt uppdrag där jag upplevde att jag hade gjort mitt. Inkomsterna från “gamla synder” (d.v.s. mina läromedel från tiden som forskare och utbildare i engelska) minskar stadigt för varje år och jag behöver hitta nya inkomstkällor.

Bara en dryg vecka efter det att jag sagt tack och hej till det ideella uppdraget dök så det här nya återkommande skribentuppdraget – där jag har glädje av mina breda tidigare erfarenheter men också möjlighet att utvecklas och lära nytt- upp som ett brev på posten! Ännu ett exempel på att jag är i mitt Ikigai.

Så ärligt talat bryr jag mig inte så mycket om att en och annan kanske fnyser föraktfullt eller skakar på huvudet i tvivel över mitt förstånd när de får höra om mitt sätt att se på världen. Själv tycker jag mest att det är lite synd att de inte själva har fått (eller vågat?) uppleva det livets kreativa flöde som jag så stark känner att jag är en del av.

Maria

Berättelserna som hjälper oss att leva

När jag för snart två år sedan intervjuades i teveprogrammet Go’Kväll om min debutroman Lex Katarina fick jag frågan om varför jag valt att berätta om sandwichgenerationen i skönlitterär form. Varför hade jag inte skrivit en självhjälpsbok? Jag svarade då att jag tror att vi ibland tar till oss och får ut mer av en roman, en dikt, en låt eller en spelfilm än av något faktabetonat och tydligt informerande/instruerande.

När jag var ute och berättade om den utmattningsdepression jag upplevt för nya doktorander vid mitt universitet, tillsammans med vår personalkonsulent, fick jag höra av åhörarna att min personliga berättelse hade berört dem och gett dem insikter som de inte skulle ha fått av bara saklig information om vad stress är och hur man kan undvika och hantera det. En person berättade flera år senare att min historia hade dykt upp när hon själv hamnade i en liknande situation som den jag befunnit mig i, och hjälpt henne att ta itu med problemen innan de växte henne över huvudet.

Jag får samma reaktion idag, när jag är ute och föreläser om Lex Katarina, berättar min historia och läser ur boken. Att många får igenkänning, tröst, stöd och hopp av att lyssna på det jag berättar. Att just de personliga erfarenheterna talar tydligare till dem som själva är i en liknande situation (eller möter anhöriga i sitt arbete) än bara faktakunskaper.

En av mina inspiratörer, Susannah Conway – vars relektionsmaterial Unraveling Your Year jag brukar använda runt årsskiftet – berättar i en poddintervju om liknande upplevelser. När hon förlorade sin man i en hjärtattack hade hon mer nytta av romaner och memoarer än av fackböcker om sorgbearbetning.

Jag tror att många känner igen sig i att när något ska gå in i hjärtat på riktigt, få oss att känna och förstå på djupet eller trösta oss, så behöver vi berättelser som berör. Här tror jag att musik, skönlitteratur m.m. har en väldigt viktig roll att spela.

Därför hoppas jag verkligen att min nya roman, Kantstötta porslinsugglors paradorkester, ska kunna fungera på samma sätt som min första roman. Att boken ska kunna ge tröst och hopp till människor som kantstötts av livet. Människor som känner sig osedda trots att de på ytan har allt man kan begära. Människor som kämpar med psykisk ohälsa, egen eller en anhörigs. Människor som lever i en ensamhet som inte är självvald. Människor som inte lyckas kommunicera med någon som står dem nära. Människor som också hittar kraft och läkande i det goda samtalet, det som jag själv har haft så stor glädje av i bland annat mina samtalscirklar, både som deltagare och ledare.

Kanske finns det någon bok, dikt, låt eller film som har betytt mycket för dig? Som har tröstat eller inspirerat på ett sätt som faktiskt har gjort skillnad i ditt liv? Berätta gärna i en kommentar direkt på bloggen eller på Facebook!

Maria

Om samtalets läkande kraft

Jaha, jag har alltid en massa planer för vad jag ska skriva om här på bloggen, men den lever sitt eget liv och gör precis som den vill, och så blir det ofta något helt annat än jag hade tänkt som händer här. Idag skulle jag ha skrivit nästa inlägg i gör-det-själv-skafferiet. I stället blir det ett litet smakprov ur min nästa roman. Snart, snart finns boken här på riktigt!

Och jag tänkte göra något ganska konstigt, nämligen dela med mig av Kantstötta porslinsugglors prolog och efterord, de delar i en bok som jag tror ofta förblir olästa (åtminstone den senare), redan nu, innan boken ens har gått i tryck. Men jag tycker att de ger en bra bild av innehållet och efterordet berättar dessutom om bokens tillkomst. Så, håll till godo, du som är intresserad!

Prolog

Nästan varje dag möter vi andra människor i samtal. För somliga av oss blir mötena fler och mer intensiva än vad hjärnan och hjärtat orkar hantera. För andra är kanske den enda samtalspartnern mannen som slår in ett kilo potatis i kassan, kvinnan på biblioteket som lånar ut dagens tidning eller brevbäraren som ringer på för att lämna ett paket som inte går in genom brevinkastet.

Ibland är det inte orden som bär ett samtals budskap. I stället finns det i blicken vi möter, i händerna som plockar på ett urtvättat täcke, i rösten som plötsligt darrar till, i orden som inte blir sagda.

Ibland svävar samtalen på ytan.

Ibland borrar de sig djupt in i själen, sliter sönder, karvar djupa sår.

Ibland är det just samtalen som hjälper oss att läka.

Efterord

Den bok du just har läst (om du inte är en sådan som kikar i slutet först) är en bok som lika gärna kunde ha blivit oskriven. Om nu inte livet hade varit sådär magiskt …

Det var en sen kväll strax före jul 2016. Min debutroman, Lex Katarina, hade nyss tagit sig ut i världen, efter en lång och stundtals mödosam process. Jag hade inga som helst nya skrividéer och funderade på om jag någonsin skulle hitta ett ämne som jag kände lika stark drivkraft att skriva om igen, som jag gjort under arbetet med den första boken.

Mitt i gränslandet mellan vakenhet och sömn, just som kroppen var på väg att släppa taget om dagen, dunsade den ner i mitt medvetande, den där märkliga frasen:

Kantstötta porslinsugglors paradorkester

Alldeles från ingenstans kom den och jag hade verkligen ingen aning om vad den ville mig. Jag hade kunnat ligga kvar och bara låta orden segla vidare, vända på kudden och ta emot sömnen. Men det var något där, en känsla av att jag hade fått ta del av något värdefullt. Att jag skulle slarva bort detta något alldeles genom att somna. En så pass märklig fras skulle jag aldrig komma ihåg nästa morgon utan att kliva upp och skriva ner den.

Foto: Sanna Östergren

Men vad skulle jag då göra med gåvan jag fått? Jo, jag konsulterade min äldsta dotter Sanna, den vassaste skribent jag känner, som var till enorm hjälp i mitt arbete med den första boken. För att detta kunde vara titeln på en ny roman förstod jag nämligen nästan direkt. Men vad i hela friden skulle en sådan handla om?

Det tog inte många minuters bollande med Sanna, så hade vi hittat nyckeln och låst upp dörren till den portal jag snart skulle komma att kliva in genom, och när huvudtemat väl var identifierat tog den kreativa processen strax sin början.

Strax efter nyår läste jag boken The Artist’s Way, i vilken man uppmanas att varje dag skriva tre ”morgonsidor”, att helt enkelt bara skriva ur sig allt man har snurrande i hjärta och hjärna innan man på allvar tar itu med dagen. En solig vintersöndag skrev jag mina morgonsidor en bit in på förmiddagen, bredvid skridskobanan där övriga familjen höll till. Och där tog de plötsligt gestalt, Urban, Aida och Ingrid. En karaktär till faktiskt, men henom sparar jag till en annan bok.

Att Katarina skulle vara med igen var ingen självklarhet från början. Jag trodde ju att jag var färdig med henne. Men så hörde läsare av sig och ville hälsa på i Katarinas värld ännu en gång. Och jag insåg att det fanns en väldigt viktig koppling mellan Katarinas erfarenheter och det som skulle komma att bli den här bokens huvudtema, det goda samtalets läkande kraft.

När hon nu hade nästlat sig in i historien hände också något intressant. Från början var tanken att hon bara skulle vara en av de fyra huvudkaraktärerna, absolut inte mer. Men under skrivandets gång armbågade hon sig fram och tog mer plats. Det är därför som det är Katarinas perspektiv ni får ta del av även i de kapitel som handlar om alla fyra porslinsugglorna.

I början av skrivprocessen använde jag en rolig och givande metod, som jag gärna vill tipsa dig om som själv är sugen på att börja skriva skönlitteratur. Jag satte ihop ett frågeformulär med tjugo frågor och ägnade sedan ett par dagar åt att intervjua mina fyra karaktärer, för att helt enkelt lära känna dem bättre innan jag började berätta deras historier. Mycket av det som kom fram där är sådant som inte nämns i boken, men informationen har hjälpt mig att låta karaktärerna bli så levande att jag sällan har tvekat kring deras tankar, känslor, beteendemönster och formuleringar.

***

Självklart har jag haft medresenärer på skrivresan, människor som på olika sätt bidragit till att det till sist blev en bok.

Tack Sara för att du fortsätter vara min vägvisare, mitt bästa bollplank, min tedrickarkompis och allt det där andra. Jag har insett att jag en gång om tusen år måste få dö före dig, annars vet jag inte hur jag ska överleva, med tanke på den svåra abstinens som uppstår om vi varit ifrån varandra mer än en vecka.

Tack alla ni som har läst min debutroman, Lex Katarina, och berättat hur mycket ni tyckte om den. Tack alla bokcirklar jag har fått äran att besöka för att berätta om bokens tillkomst och dela tankar och erfarenheter med er. Tack alla som kommit och lyssnat på mina föredrag. Utan er läsare hade den här boken inte kommit till. Det är ni som ger mig lust att fortsätta skriva. Det var också ni som önskade er en uppföljning. Särskilt tack till dig, Lisa.

Tack Barbro, Jenny, Liselotte, Medina med föräldrar, Anna och Antonia för att ni hjälpt mig räta ut ett antal frågetecken inom områden där jag själv är ute och cyklar. Mycket av det som händer i boken har jag erfarenhet av på olika sätt, men inte allt. Så tusen tack för researchhjälp!

Tack Stefan och alla skrivkompisarna för ljuvliga dagar på norra Öland, dit jag åker år efter år i olika konstellationer. Det var där på vandrarhemmet jag byggde strukturen för boken och började lära känna mina karaktärer i maj 2017. Det var där jag fortsatte processen i augusti samma år. Det var slutligen där jag tog mig an alla kommentarer om alltifrån onödiga kommatecken till bristande gestaltning i maj 2018 – med sådan iver att jag aldrig höll på att komma i säng på kvällarna.

Tack alla vänner, gillare och följare i sociala medier som hejat på med tummar, hjärtan och peppande kommentarer.

Tack svärmor Kerstin för att du tjatat lite extra på mig om att den här boken måste bli färdig någon gång eftersom du längtade efter att få läsa den.

Tack Anders för korrekturläsning och för att du fortfarande står ut med mig och alla mina projekt, med alltifrån hönshusbygge till skrivrymningar till rum fyllda av tygtrasor för kuddvirkning. Framförallt tusen tack för att du låter mig fortsätta skriva på arbetstid, trots att jag inte bidrar lika mycket till familjeekonomin sedan jag lämnade min trygga anställning vid universitetet.

Tack alla barnen – Sanna, Samuel, Lova och Adam – för all inspiration i skrivandet som ni ger genom ert sätt att vara, tänka och prata, och framförallt för att ni står ut med en mamma som ofta är betydligt mer fokuserad på helt andra saker än på er.

Till sist. Tack Sanna, min allra största musa, för att du hjälpte mig lösa mysteriet med den märkliga gåvan, för din skarpa blick och stundtals urjobbiga rödpenna som ger det jag skriver både mjukare och starkare vingar än det som fanns där från början. Utan din hjälp, ingenting.

***

Och så till sist, tack till dig som tog dig tid att läsa det här blogginlägget. Vill du förbeställa ett signerat ex går det fint att mejla mig på maria@inrekompass.nu. Självklart kommer den också finnas att köpa på AdLibris, Bokus m.fl. Och ljudbok verkar det som att den också ska få bli så småningom, för dig som föredrar att lyssna framför att läsa.

Jag hoppas så att du ska tycka om den!

Maria

Att få lov att sörja fast ingen har dött

När vi tänker på sorg tänker vi ofta på det allra värsta. Att mista en nära anhörig genom ett dödsfall. Men sorg kan ha många olika orsaker och nyanser.

Jag minns att vi pratade om detta, min poddgäst Ingela Hansson och jag, i avsnitt 39. Att vi kan ha nytta av att betrakta även andra situationer än när någon dör som en sorg, som något vi behöver ta oss igenom på ungefär samma sätt. När vi skiljer oss eller en vänskapsrelation går sönder, när vi blir uppsagda eller går i pension från ett jobb som har betytt mycket för oss …

Häromdagen tog jag farväl av ett flerårigt projekt som jag har älskat att arbeta med, bilderböckerna om Lovis Ansjovis, som jag har skrivit tillsammans med min äldsta dotter Sanna, och som hon har illustrerat. Det blir ingen fjärde bilderbok som planerat. Kanske återuppstår Lovis Ansjovis i annan form i framtiden, men än så länge är inget bestämt.

Det gör ont att det är över, även om jag vet att det kommer att bli bra, och jag har bestämt mig för att tillåta mig att sörja – trots att ingen har dött. Kvällen beslutet hade tagits lyssnade jag på mina allra gråtigaste låtar, gjorde min yogaguru Adrienes Yoga for a Broken Heart.

Och jag tror på att ge plats för sorgen även i sådana här till synes ganska banala situationer, som om det hade handlat om ett dödsfall eller en brusten relation, för att inte fastna i besvikelse eller bitterhet. Det gör det så mycket lättare att känna tacksamhet över allt det fina som har varit, acceptera det som blev och gå vidare sedan.

Maria

Drömkorn 6. Det finns ett före och efter Caminon. Ett samtal med Camilla Davidsson

I det sjätte avsnittet av Drömkorn, små drömkorn från Drömmen om Målajord, får du några glimtar ur mitt poddsamtal med Camilla Davidsson. Det handlar om kris och utveckling, om att våga omfamna mörkret, om vandring och skrivmagi.

***

Drömkorn finns både som film och ljudfil:

Här kan du lyssna på hela poddsamtalet med Camilla:

Maria

Poddavsnitt 73. Bokstäverna var min boll – och jag kunde inte sluta bolla. Ett samtal med Sara Lövestam

När sommaren närmar sig sitt slut kommer här poddsamtal 73, med Sara Lövestam, författaren som går sin egen väg och vägrar placera in sig i ett genrefack. Sara älskade bokstäver, ord och grammatik redan som barn och hade skrivit klart sin första roman när hon var nitton. Det skulle ta ytterligare tio år innan hon blev publicerad, men efter ett antal år som SFI-lärare lever hon idag helt och hållet på sitt författarskap. Välkommen till ett samtal om kärleken till språket, kreativa processer, varför SFI-lärare är världens bästa yrke, utanförskap, nördarnas revansch och mycket annat!

Maria

Poddavsnitt 70. Närvaro, naturkontakt och kreativitet. Ett samtal med Johan Granbom

I poddens sjuttionde (!) avsnitt får du träffa Johan Granbom, som har gjort en spännande livsresa via bland annat utlandsvistelser och utbildningar i alltifrån skådespeleri till teologi till ekosofi. Idag arbetar Johan framförallt med workshops i kreativitet, meditationskvällar och örtvandringar. I boken Böja linjer och bygga cirklar delar han med sig av glimtar från sin resa och berättar också bland annat om hur vi människor kan följa naturens rytm och skapa våra egna ceremonier där. Johan och jag är eniga om att det krävs mer än politiska och tekniska lösningar om vi ska kunna skapa en mer hållbar värld. Vi behöver också inre omställning och aktivt hopp.

Maria

Att odla squashen och själen

Just nu befinner jag mig på en plats som har blivit nästan som ett andra hem: vandrarhemmet på norra Öland där jag de senaste fem åren har ägnat några dagar varje år åt att boosta mitt skrivande.

Det är en ynnest att gång på gång få återvända till en plats där jag å ena sidan kan släppa alla vardagsmåsten – jag kan äta vad och när jag vill, jobba var och när jag vill, sova när jag känner för det – och samtidigt vara så trygg och invand att jag inte känner något större behov av att utforska omgivningarna. Jag kan bara gå ut i trädgården och lukta på äppelblommen, eller ta en promenad eller joggrunda på välbekanta stigar, när sittfläsket blir för tungt.

Detta innebär att jag kan fokusera på mina skrivprojekt, samtidigt som det runt omkring mig finns andra som gör likadant. Emellanåt samtalar vi – om skrivandet och livet – och ibland äter vi tillsammans. Men var och en sköter sitt. Jag behöver inte ta ansvar för någonting mer än att bjuda in till skrivdagarna.

I år tror jag att jag behövde min lilla miniretreat mer än på länge. Det har varit ganska tunga vinter- och vårmånader. Ett barn har det jobbigt och jag kämpar med mitt föräldraskap. Men samtidigt som det fortfarande finns mycket som tynger, känner jag också en enorm tacksamhet över det liv jag lever, och som jag på många sätt har skapat själv.

Jag får lov att ägna den här våren åt tre stora passioner:

Odlingarna, där jag i rask takt utökar mina domäner. Egentligen var det ett poddavsnitt om en dystopisk framtid som satte ordentlig fart på mitt intresse, men snart övergick den negativa drivkraften till lust och nyfikenhet att på ett allt bättre sätt utnyttja våra 3000 kvadratmeter tomt, i små steg. Året som gått har vi varit självförsörjande på morötter och vinbärssylt fram till mars, och i frysen ligger fortfarande burkar med svamp och spenat. I år har jag grävt nya land, bland annat för potatis, med målet att så småningom klara oss helt själva där också. Jag har blivit mer våghalsig och odlar inte bara sådant jag vet funkar, som squash och spenat, utan experimenterar i år även exempelvis med pumpor odlade i halmbäddar liksom vattenmeloner. Mitt sällskap i lurarna är just nu ofta odlardrottningen Sara Bäckmo, som jag ska poddintervjua om ett par veckor.

Jag odlar, alltså finns jag till. 

Kuddvirkandet, som tog fart sedan jag i sociala medier lagt ut en bild på en meditationskudde jag i julas virkade till mig själv av trasor och fyllde med gamla kläder och tygspill. Nu har jag virkat femton kuddar till och så fort jag tror att beställningslistan är på väg att vara avbetad kommer det in nya önskemål. Varje kudde är unik, med ett eget namn, och till hundra procent gjord av återvunnet material. Handarbetandet är en gammal tonårspassion som jag tappade bort för många år sedan, och jag mår gott av göra något så praktiskt, med mina händer, som motvikt till arbetet med hjärna och dator. Dessutom ger detta mig  ytterligare ett utlopp för min skaparlusta, vid sidan av skrivande, poddande, kursskapande och meditationer. Familjen delar dock inte min passion, och när jag och de minsta hälsade på storasyster på Gotland förra helgen gömde de min virkning och fick mig att känna mig nästan som en alkoholistmorsa …

Jag virkar, alltså finns jag till.

Och så romanenKantstötta porslinsugglors paradorkester, uppföljaren till debuten Lex Katarina. Jag påbörjade den här på Öland för nästan exakt ett år sedan och nu håller den på att få sin slutfinish. Den märkliga titeln kom till mig en kväll när jag höll på att somna, och den skapade först lika delar förundran och förvirring. Men det dröjde inte länge förrän jag tillsammans med min äldsta dotter hade löst mysteriet, och nu finns här alltså en trehundrasidorshistoria – om kantstötta människor, familjerelationer, psykisk ohälsa och samtalets läkande kraft – som jag tycker så mycket om att jag knappt kan bärga mig innan jag får släppa ut den till omvärlden.

Jag skriver, alltså finns jag till.

Allt detta, som gläder och utvecklar mig på så många sätt, får ta stor plats i mitt liv just nu. Jag måste nästan nypa mig lite ibland för att fatta att det är sant. Att det dessutom är jag själv som har skapat förutsättningarna. Så blev det när jag slutade leva efter andras förväntningar och i stället började följa mitt hjärta.

Hur odlar du din själ? Kommentera gärna!

Maria