Just nu befinner jag mig på en plats som har blivit nästan som ett andra hem: vandrarhemmet på norra Öland där jag de senaste fem åren har ägnat några dagar varje år åt att boosta mitt skrivande.
Det är en ynnest att gång på gång få återvända till en plats där jag å ena sidan kan släppa alla vardagsmåsten – jag kan äta vad och när jag vill, jobba var och när jag vill, sova när jag känner för det – och samtidigt vara så trygg och invand att jag inte känner något större behov av att utforska omgivningarna. Jag kan bara gå ut i trädgården och lukta på äppelblommen, eller ta en promenad eller joggrunda på välbekanta stigar, när sittfläsket blir för tungt.
Detta innebär att jag kan fokusera på mina skrivprojekt, samtidigt som det runt omkring mig finns andra som gör likadant. Emellanåt samtalar vi – om skrivandet och livet – och ibland äter vi tillsammans. Men var och en sköter sitt. Jag behöver inte ta ansvar för någonting mer än att bjuda in till skrivdagarna.
I år tror jag att jag behövde min lilla miniretreat mer än på länge. Det har varit ganska tunga vinter- och vårmånader. Ett barn har det jobbigt och jag kämpar med mitt föräldraskap. Men samtidigt som det fortfarande finns mycket som tynger, känner jag också en enorm tacksamhet över det liv jag lever, och som jag på många sätt har skapat själv.
Jag får lov att ägna den här våren åt tre stora passioner:
Odlingarna, där jag i rask takt utökar mina domäner. Egentligen var det ett poddavsnitt om en dystopisk framtid som satte ordentlig fart på mitt intresse, men snart övergick den negativa drivkraften till lust och nyfikenhet att på ett allt bättre sätt utnyttja våra 3000 kvadratmeter tomt, i små steg. Året som gått har vi varit självförsörjande på morötter och vinbärssylt fram till mars, och i frysen ligger fortfarande burkar med svamp och spenat. I år har jag grävt nya land, bland annat för potatis, med målet att så småningom klara oss helt själva där också. Jag har blivit mer våghalsig och odlar inte bara sådant jag vet funkar, som squash och spenat, utan experimenterar i år även exempelvis med pumpor odlade i halmbäddar liksom vattenmeloner. Mitt sällskap i lurarna är just nu ofta odlardrottningen Sara Bäckmo, som jag ska poddintervjua om ett par veckor.
Jag odlar, alltså finns jag till.
Kuddvirkandet, som tog fart sedan jag i sociala medier lagt ut en bild på en meditationskudde jag i julas virkade till mig själv av trasor och fyllde med gamla kläder och tygspill. Nu har jag virkat femton kuddar till och så fort jag tror att beställningslistan är på väg att vara avbetad kommer det in nya önskemål. Varje kudde är unik, med ett eget namn, och till hundra procent gjord av återvunnet material. Handarbetandet är en gammal tonårspassion som jag tappade bort för många år sedan, och jag mår gott av göra något så praktiskt, med mina händer, som motvikt till arbetet med hjärna och dator. Dessutom ger detta mig ytterligare ett utlopp för min skaparlusta, vid sidan av skrivande, poddande, kursskapande och meditationer. Familjen delar dock inte min passion, och när jag och de minsta hälsade på storasyster på Gotland förra helgen gömde de min virkning och fick mig att känna mig nästan som en alkoholistmorsa …
Jag virkar, alltså finns jag till.
Och så romanen, Kantstötta porslinsugglors paradorkester, uppföljaren till debuten Lex Katarina. Jag påbörjade den här på Öland för nästan exakt ett år sedan och nu håller den på att få sin slutfinish. Den märkliga titeln kom till mig en kväll när jag höll på att somna, och den skapade först lika delar förundran och förvirring. Men det dröjde inte länge förrän jag tillsammans med min äldsta dotter hade löst mysteriet, och nu finns här alltså en trehundrasidorshistoria – om kantstötta människor, familjerelationer, psykisk ohälsa och samtalets läkande kraft – som jag tycker så mycket om att jag knappt kan bärga mig innan jag får släppa ut den till omvärlden.
Jag skriver, alltså finns jag till.
Allt detta, som gläder och utvecklar mig på så många sätt, får ta stor plats i mitt liv just nu. Jag måste nästan nypa mig lite ibland för att fatta att det är sant. Att det dessutom är jag själv som har skapat förutsättningarna. Så blev det när jag slutade leva efter andras förväntningar och i stället började följa mitt hjärta.
Hur odlar du din själ? Kommentera gärna!
Maria
Kristi Himmelfärdshelgen tillbringar jag i mitt skrivparadis på norra Öland, dit jag för femte gången rest tillsammans med några vänner för att under ett par dagar släppa taget om hemmavardagen och fokusera på skrivande, meditation vid havet, promenader och goda samtal. Under mina dagar på Hagaby/Lantgårdens vandrarhem utanför Löttorp lägger jag grunden till uppföljaren till Lex Katarina. Jag skapar en översikt med alla kapitel och scener, googlar fram inspirationsbilder på mina nya karaktärer och skriver ett tjugotal sidor grovmanustext.
Sedan dess har det hänt så otroligt mycket annat, utgivning av vår gemensamma barnbok om 
Nu har jag varit här i ett och ett halvt dygn, druckit löjligt många koppar te, redigerat snart en tredjedel av boken och planerat omslag tillsammans med Sanna som hjälper mig med formgivningen – det kommer att bli sååå fint! I takt med att jag blir färdig med kapitel efter kapitel skickar jag dem till min snälla språklärarmake som omedelbart hörsammade mitt hjälpbehov och korrekturläser en sista gång. Nu händer det. ÄNTLIGEN!
Ett potentiellt barnboksprojekt tillsammans med en av mina poddgäster kanske kan bli verklighet så småningom.
Nu till helgen blir det skrivande för hela slanten – med helt andra skrivprojekt. Då åker jag till Öland (och min älskade fyr) tillsammans med tretton andra skrivsugna för en härlig helg – tredje året i rad. Här ska redigeras egen novellsamling, skrivas novell till en antologitävling (en ny Över en fika-bok) och dikt till min Poetry Slam-utmaning. Hinner jag med en tiondel av vad jag tänkt är jag nöjd.