Jag vidgar mina (bok)cirklar!

Inlägg från min författarblogg Skrivluft

För åtta år sedan startade jag en bokcirkel (något jag gästbloggade om för några år sedan). Det var en gammal dröm som förverkligades och det är en av de bästa saker jag har gjort. Så många fantastiska (och mindre fantastiska) böcker jag har läst, som jag säkert aldrig skulle ha läst annars. Så många goda boksamtal jag har deltagit i. Så mycket energi jag har fått av dessa träffar.

Häromdagen fick jag möjlighet att hälsa på i en annan bokcirkel. De var precis nystartade och hade nog inte riktigt hittat formerna för sitt cirklande än, men de var den första cirkel som har läst MIN ROMAN!

Så spännande – och lite läskigt förstås – att möta mina läsare ansikte mot ansikte, men det blev ett bra möte. Jag berättade om bokens ursprung och skrivprocessen, de ställde frågor och berättade om sina läsupplevelser. Mycket intressant!

Är du också med i en bokcirkel som letar efter böcker att diskutera? Kanske ni skulle ha lust att läsa min bok, Lex Katarina (här kan du läsa vad andra har tyckt om den)? Jag ger rabatt på bokpriset, ni får tillgång till diskussionsfrågor, och om ni ses max fem mil från Växjö kommer jag (utan kostnad) gärna och hälsar på när ni pratar om boken. Läs mer om mitt bokcirkelpaket här!

Maria

Att återerövra en identitet

Inlägg från min författarblogg Skrivluft

Såhär runt årsskiftet brukar jag varje år göra ett litet bokslut, blicka tillbaka på året som gått och se fram emot det som komma ska. Till min hjälp har jag inspirationsmaterialet Unravelling Your Year, skapat av Susannah Conway, och i år jobbar jag med hennes (gratis nedladdningsbara) häfte för fjärde året. Det är ett ganska omfattande material, men jag trivs med att verkligen grotta ner mig i en massa reflektionsfrågor som ger perspektiv och lärdomar utifrån på det som varit och energi att nyfiket visionera kring vad det nya året skulle kunna föra med sig.

2016 har varit ett omvälvande år för mig, på många plan, med både djupa dalar och höga berg. Men för att här fokusera på det som handlar om just skrivandet så är 2016 året då jag så smått började återerövra en författaridentitet som jag under en tid nästan tappade bort, när refuseringarna av min roman började droppa in där under våren 2015.

Skrivluft - nattugglorVid det laget hade jag arbetat med mitt manus till Lex Katarina i nästan två år. Idén kom redan under min mammas demenssjukdomstid flera år tidigare. Jag ville skriva en bok jag själv saknade, om det jag upplevde. Att vara en del av sandwichgenerationen, klämd mellan kraven från små barn och en åldrande förälder, vid sidan av alla andra krav på att vara duktig på jobbet, en bra fru, en god vän, träna och ha ett fint hem. Jag ville skriva en bok om otillräckligheten, skulden och skammen – i synnerhet när den där närheten mellan barn och förälder inte är sådär självklar som man kanske förväntar sig – men också ge glimtar av vardagsglädje, utveckling och försoning. En bok som både kunde ge igenkänning, tröst och hopp. En bok som kunde beröra. När min mamma dog 2012 fick jag äntligen slutet på boken.

I juni 2013 drog jag igång, under en skrivretreat i Älvdalen. Jag skrev och jag skrev och förundrades över hur lätt det gick, och hur roligt det var – trots att ämnet var så tungt. Jag manglade mitt manus genom testläsare och lektör. Skrev och skrev om. Strök och utvecklade, utifrån såväl eget huvud som andras förslag.  Skrivluft - slutmanus

Det hände mycket spännande under skrivprocessens gång. Jag kände att jag ville ha en bild på varje karaktär. Min metod var att bildgoogla på “Vem är du, X?” för var och en, och sedan scrolla tills jag hittade en bild som stämde med vad jag sökte. Huvudpersonen, Katarina, hittade jag senare i en tidning. Professor i filosofi var hon i verkligheten, och gissa om jag blev förvånad när “min” Katarina en dag visade sig planera en kurs i mitt älskade Mundekulla Retreatcentrum tillsammans med en av mina vänner, också han filosof!

Under en tågresa jag gjorde dök plötsligt Katarinas man upp och berättade att han inte hette Jonas, som jag tänkt mig, utan Jens. En gång när jag körde fast gjorde jag – efter ett tips mot skrivkramp – en intervju med Katarina och bad henne själv berätta hur jag skulle komma vidare, vilket hon mycket tjänstvilligt gjorde. Mitt under skrivandet av scenen där den dementa mamma Eivor dör var jag plötsligt tvungen att åka till dagis och hämta minstingen – en ganska absurd känsla.

Skrivlut - manus på väg

Under nästan två års tid levde jag och andades tillsammans med Katarina, Eivor, Jens, Filippa, Melker, Fabian, Jessica och alla de andra i min bok. I mitt huvud hade de alla fått liv. Tänk att jag snart skulle få se dem bli levande på riktigt!

Och så blev min baby ratad. Det var som att något lite grann gick sönder där i mig då, för snart två år sedan. Jag hade lagt så många timmar och investerat så mycket energi i projektet, och det var med glädje och stolthet jag postat paket efter paket till ett antal stora och medelstora förlag. Äntligen var det dags att skicka min baby ut i världen! Självklart visste jag att risken för att bli refuserad var stor, men ändå. Jag hade ju fått flera noveller antagna, jag hade fått så mycket positiv respons på blogginlägg och annat jag skrivit. Dessutom hade jag ett ämne som var nytt och – i mitt tycke – skulle kunna väcka intresse hos många. Nog skulle någon förstå att det här var en bok som behövde ta sig igenom födslokanalen?

img_0213Under mina många besök i huvudstaden, där jag en period jobbade för dåvarande Högskoleverket, gick jag ofta förbi Bonniers stora skyltfönster. Det hade varit så lätt att föreställa mig hur min bok skulle vara en av dem som stod där. Och inte hade jag några som helst problem med att se mig själv i morgonsoffan på TV4 heller… “Jo, Maria, vill du berätta, vad innebär det att leva i sandwichgenerationen?”, skulle Tilde de Paula eller Peter Jidhe fråga mig.

Jag minns när första refuseringsmejlet kom. Jag satt på ett av mina favoritcaféer och jobbade. Pirret i magen. Skulle jag våga öppna? Tänk om… Och så innehöll det bara ett standardsvar:ska%cc%88rmavbild-2017-01-14-kl-23-33-50

Jo, det sved förstås, men “Ja, ja”, tänkte jag. “Det är säkert någon annan som fattar. Tänk på att Astrid Lindgren och J.K. Rowling också blev refuserade i början av de första förlagen som de skickade sina manus till.” Månaderna gick och mejlen fortsatte droppa in. De första gångerna öppnade jag lika pirrig och förväntansfull som där på caféet. Men för varje negativt svar sjönk mitt mod. Och samtidigt började jag bli lite luttrad. Jag var inte längre förhoppningsfull när jag klickade på Öppna mejl. Jag visste vad som skulle stå där. Ännu ett nej. Och ännu ett. Och ännu ett.

Efter ett drygt halvår hade jag fått svar från nästan allihop. Ett förlag har fortfarande inte hört av sig efter snart två år. Nähä, det var inte meningen att det skulle bli en bok. Och så blev den liggande och skavde i byrålådan. Det var inte så att jag inte skrev alls under den här tiden. Massor av noveller producerade jag och flera blev antagna, min dotter och jag fick vår första barnbok om Lovis Ansjovis antagen, och jag startade ännu en blogg, men Lex Katarina ville jag helst inte tänka på. Att ge ut den själv kändes som ett nederlag. Hur skulle det då bli med det där skyltfönstret hos Bonniers, som jag hade visualiserat?

ska%cc%88rmavbild-2017-01-15-kl-00-02-59Ända till i somras. Det hände förstås på ett fik – det är ju där mycket i mitt liv utspelar sig. Jag hade rymt hemifrån en dag för att småpyssla med några olika jobbprojekt i sällskap med min dotter Sanna (som jag har skrivit Lovis-boken tillsammans med). Hon höll precis på att göra klart webbplatsen för sitt nystartade Vide Förlag, där hon publicerade en roman hon översatt, Det som andra inte ser av Al Brookes. När jag såg hur proffsigt det blev, och hur enkel utgivningsprocessen var, blev det självklart för mig att det var så jag också skulle göra.

on-the-tableJag bestämde mig för att plocka upp mitt manus igen under en skrivhelg på Öland i oktober, gå igenom det ytterligare en gång med nya ögon – det var ju 1 1/2 år sedan jag senast läst. Sanna hade lovat att hjälpa mig med inlaga och omslag, som hon just skapat för boken hon översatt, och där på Öland fick hon den galna idén: “Tänk om vi kunde bli klara till Kronobergs bokmässa om en månad?” Så drog familjeverkstan igång. Jag läste och ändrade. Min man korrläste. Sanna målade akvarell till omslaget utifrån mitt önskemål och skapade en fin logga till mitt eget Kompass Förlag.

logga

Vi gjorde provtryck och jag läste hela boken högt för mig själv. Det är lättare att lura ögonen än öronen, som Martina Haag (som gör samma sak med sina manus) sa i podcasten Konversation nyligen. Nya korrekturfel korrigerades. En dag fanns den plötsligt där. Min färdiga roman.

img_7489Mitt i värsta julstöket tog ett antal av mina vänner och bekanta, alltifrån en grundskolekompis till nyfunna författarkollegor, sig tid i komma och fira den lyckliga tilldragelsen med mig. Vi åt saffranscheesecake och lussebullar, drack glögg, lekte Babel, där min vän Sara intervjuade mig om den långa resan. Och jag fick signera massor av böcker. Tänk att så många hann och ville komma och glädjas med mig!

dsc_0001Under veckorna före jul skickade jag massor av bokpaket, gjorde hemleveranser och tog emot beställningar på mina olika cafékontor (tillsammans med en och annan trevlig fikastund). Mitt i glädjen var jag livrädd. Tänk om ingen skulle tycka om min bok! Och det var så gruvligt tyst de där veckorna. Ingen som hörde av sig… Jag minns att jag sa till Sanna att jag skulle vilja bränna upp alla böckerna.

Men så kom jullovet och små fantastiska meddelanden började strömma in. Och det har bara fortsatt. Boken har väckt skratt och tårar, gett igenkänning och berört. Här är några exempel:

Så bra språk, upplägg, läsdriv och känsla!

Just läst ut Lex Katarina och fnissat och gråtit en skvätt för jag kände igen så mycket om hur det är när ens mamma börjar bli dement och den oro och kaos som följer med när “glömskan” tar över. Det är en hemsk tid och Maria Estling Vannestål har fångat de känslorna så himla träffsäkert.

framsidaBoken är mycket välskriven och har ett underbart språk som man lätt försjunker in i. Jag rekommenderar den varmt till mina vänner och kommer att prata om den vid vår nästa bokcirkel.

Tack för ömsom tårar, ömsom skratt. Lex Katarina är en bok om vardag som ställs på ända och samtidigt fortsätter alldeles som vanligt, om sorg, otillräckligt, stress, glädje, krav som inte går att leva upp till och om kärlek, sammanhållning och oväntat ärliga och läkande möten. Om alldeles vanliga människor och inga spektakulära händelser alls men ändå svår att lägga ifrån sig. Tack för att jag fick följa med en bit på resan, hoppas få möta (några av) karaktärerna igen i sinom tid!

En pärla bland det egenutgivna! Ett utsnitt ur livet. Skildrat med krass uppriktighet och utan att gömma undan det svåra och obehagliga. Samtidigt genomsyrat av så mycket mänsklig värme. Även omslag och sättning är så utmärkt gjort. Allt stämmer. 

Nu spelar det liksom ingen roll vad som händer. Jag har nått mitt mål. Jag är lycklig. Och som om det inte vore nog så fick jag häromdagen ett alldeles fantastiskt mejl. Lex Katarina är nominerad till Selmapriset 2017, för egenutgivna böcker! Det är mer än vad jag någonsin hade vågat drömma om, och en fantastisk seger efter alla refuseringar.

ska%cc%88rmavbild-2017-01-15-kl-00-26-50

Nu är det dags att låta boken flyga ur boet på riktigt. Boken ska anmälas till Bibliotekstjänst, den här veckan har jag gjort två intervjuer för reportage i lokaltidningen och en veckotidning. Bokbloggar ska kontaktas. Ett bokcirkelpaket med mängdrabatt och reflektionsfrågor ska tas fram. Föredrag och uppläsningar är inbokade (närmast under Kulturnatten i Växjö den 28 januari då jag har två programpunkter med koppling till boken) och förhoppningsvis vill fler höra om min resa under rubriken “Att skriva är att andas”. Det finns mycket man kan göra även utan en stor marknadsföringsbudget, och det mesta är roligt och givande.

11325536_10205181436548881_1427524426_nEn sen kväll, när jag var på väg in i sömnen kom plötsligt en märklig titel flygande. Jag var tvungen att gå upp och skriva ner den, och nu har en ny romanidé börjat ta form. Där kommer vi troligtvis att få möta några av karaktärerna från Lex Katarina igen, som flera av mina läsare har önskat. Men den boken har jag lovat att inte börja skriva på förrän under nästa Skrivhelg på Öland i slutet av maj! 🙂

Ett annat sätt att fortsätta återerövra min författaridentitet under 2017 är den kurs i kreativitet, The Artist’s Way, som jag nyligen påbörjat. Det här blogginlägget är faktiskt ett resultat av den kursen. Jag är just nu på en “Artist’s Date” med mig själv, mitt i lördagsnatten. Med datorn, levande ljus och fin musik på Spotify. Mer om den kursen ska jag berätta en annan dag.

Till sist, och till dig som bär på en skrivdröm, våga tro på det du gör och GE INTE UPP! Det kanske inte blir precis som du tänkte dig från början, men det kan bli väldigt bra ändå.

Maria

Tjugofyra skrivutmaningar

Inlägg från min författarblogg Skrivluft

Från första december och ända fram till julafton har jag lagt ut skrivutmaningar på Skrivlufts Facebooksida – för dig som vill få lite inspiration och skrivträning. Här är nu alla tjugofyra utmaningarna samlade – ett smörgåsbord att plocka det du vill.

skrivlufts-julkalender-2016lucka-23-2

Lucka 1. Välj tre (helt orelaterade) personer du har träffat (eller bara lagt märke till) idag. Fantisera fritt kring hur de skulle kunna hänga ihop med varandra och använd som utgångspunkt för en text (exempelvis en dikt eller en novell).

Lucka 2. Välj en rubrik ur dagens tidning (om du inte har en egen kan du titta på nätet) och använd som utgångspunkt för en liten berättelse – utan att ha läst den ursprungliga texten.

Lucka 3. Dokumentera ett ögonblick – sorgligt, stillsamt, vackert, smärtsamt, vardagligt, jublande lyckligt … – du upplevt idag.

Lucka 4. Skriv en berättelse som innehåller följande element: ett hastigt väderomslag, en ogästvänlig värd, ett par filttofflor och en adventsljusstake.

Lucka 5. Utgå från ett minne av ett tillfälle då du var riktigt rädd och bygg en liten berättelse runt det minnet. Du behöver inte hålla dig till sanningen, utan det står dig fritt att fantisera så mycket du vill.

Lucka 6. Välj en roman eller en film som du inte gillade slutet på, och hitta på ett nytt slut.

Lucka 7. Tänk dig att du för en timme, en dag eller en vecka vandrar i en väns, en familjemedlems eller en kändis skor och lever den här personens liv. Vad skulle du då få uppleva? Hur ser livet ut från detta perspektiv?

Lucka 8. Förflytta dig hundra år bakåt i tiden. Hur skulle en sådan dag i ditt liv kunna se ut?

Lucka 9. Plocka en händelse – den kan vara hur obetydlig som helst – ur ditt liv från idag, igår, den senaste veckan eller månaden, och bygg en fiktiv historia runt den. Fantisera alltså helt fritt utifrån en verklighetsbaserad kärna.

Lucka 10. Föreställ dig att du är med på en Nobelfest som spårar ur. Vem är där? Vem gör bort sig? Vad mer får du uppleva?

Lucka 11. Välj ut fyra personer som du skulle vilja ha runt ditt middagsbord. Det kan vara människor du känner, kända personer, levande, döda – inga gränser finns för vilka du får bjuda in. Hur skulle ett sådant samtal kunna låta?

Lucka 12. Välj en bok i din bokhylla, slå upp en sida, blunda och peka på en rad. Använd den mening som fingret landat på som utgångspunkt för en egen text.

Lucka 13. Skriv en berättelse om ditt bästa luciaminne. Eller ditt värsta.

Lucka 14. Nästa gång du tar en promenad, bestäm dig för att komma tillbaka med titeln på en berättelse. Kanske får du inspiration från något du ser eller upplever på vägen, kanske dyker det upp något i dina egna tankar, men se till att fortsätta gå tills du har fått fatt i något. Skriv sedan antingen din berättelse direkt eller låt titeln få ligga och ruva ett tag innan du sätter dig och börjar.

Lucka 15. Utgå från en känd saga, men förflytta handlingen till en modern miljö och kontext i din version. Det är helt ok att ändra på handlingen också!

Lucka 16. Prova att skriva en haiku-dikt, alltså en japansk minidikt bestående av tre rader. Vill du ha inspiration kan du exempelvis kika här: http://www.ordalag.se/HAIKU/haiku.htm

Lucka 17. Vilket är ditt bästa julklappsrim?

Lucka 18. Fånga upp ett citat du hör på radio, tv eller från en person i din omgivning. Använd det som utgångspunkt för en text.

Lucka 19. Tänk dig in i ett tillfälle då du har haft en väldigt stark känsla av något slag. Försök beskriva det ögonblicket så målande som möjligt.

Lucka 20. Lägg ett block och en penna bredvid sängen. Nästa gång du vaknar med minnet av en dröm någorlunda tydligt för dig, skriv ner allt du kommer ihåg. Använd din dröm som utgångspunkt för en berättelse.

Lucka 21. Skriv en berättelse som utspelar sig under årets mörkaste dag.

91llw46qu-lLucka 22. Föreställ dig att du var ett husdjur (en katt, en hund eller vad du vill) och berätta om en dag i det liv du själv lever utifrån det djurets perspektiv.

Lucka 23. I juletid brukar gamla sällskapsspel åka fram. Spela ett parti Alfapet med familj eller vänner. Använd sedan några av orden ni har lagt som utgångspunkt för en berättelse.

Lucka 24. Utgå från julevangeliet och förflytta berättelsen till en modern kontext, samtidigt som du skriver om den så mycket du vill.

Lycka till med skrivandet! Från och med januari och en tid framöver ska jag försöka anta en annan skrivutmaning – boken The Artist’s Way (av Julia Cameron. Den kreativa resan hoppas jag hinna blogga om här på Skrivluft.

Maria

Flow i den öländska höstskrivbubblan

Inlägg från min författarblogg Skrivluft

Så är jag här igen, på norra Öland, för att tillsammans med sju andra skrivglada kliva in i en skön bubbla för en helg. Det är fjärde gången gillt och första besöket på andra sidan sommaren, mitt i oktoberhöst, med gråmulen himmel och vinden som viner runt knutarna och blåser in i mina öron under promenaden ut till “min” fyr, den som inspirerade mig till min första novell, ni vet. Den där novellen som fortfarande ligger i byrålådan.

14686107_10208762241306762_193269063_n

I den lådan ligger däremot inte längre mitt romanmanus. Efter ett och ett halvt år och ett tiotal refuseringar – vilket ledde till att romanskrivarluften fullkomligt gick ur mig – har jag äntligen vågat mig på att plocka upp det igen. Och för första gången på denna långa tid känner jag massor av glädje, hopp och tillförsikt.

14699812_10208762229506467_1372686008_n

Egentligen hände det redan i somras, när jag en dag rymt hemifrån för att caféjobba med min dotter Sanna. Hon hade precis fixat till hemsidan till sitt nystartade Vide Förlag, där hon publicerar översatt engelskspråkig skönlitteratur av hög kvalitet, och jag insåg hur otroligt bra det kan bli när man ger ut böcker även utan ett stort förlag i ryggen. Det var där och då jag bestämde mig för att strunta i den andra förlagsrunda jag hade tänkt inleda. Göra det själv i stället. Styra hela processen.

14694810_10208762242866801_183536555_nSedan dess har det hänt så otroligt mycket annat, utgivning av vår gemensamma barnbok om Lovis Ansjovis, arbetet med min podcast, Drömmen om Målajord och webbkursen Den inre kompassen, som förhoppningsvis kommer att släppas i början av nästa år, för att bara nämna några av alla projekt. (Med sig till Öland hade förresten en av mina skrivkompisar senaste numret tidskriften Yoga World, där de tipsat om min podd!) Romanen har fått ligga kvar bland sockarna i lådan sedan den där dagen på caféet.

Samtidigt har jag hela tiden vetat att det var här, på Öland i oktober, som jag skulle sätta igång. Och precis som alla andra gånger jag åkt hit har mitt flow kommit som på beställning. Jag skulle alltså gå igenom hela manuset ännu en gång (efter alla miljoner rundor med texten innan jag skickade till förlag). De första sidorna gick trögt, tog flera timmar, men sen gick proppen ur.

14717072_10208749423826333_4197276244420812533_n

Nu har jag varit här i ett och ett halvt dygn, druckit löjligt många koppar te, redigerat snart en tredjedel av boken och planerat omslag tillsammans med Sanna som hjälper mig med formgivningen – det kommer att bli sååå fint! I takt med att jag blir färdig med kapitel efter kapitel skickar jag dem till min snälla språklärarmake som omedelbart hörsammade mitt hjälpbehov och korrekturläser en sista gång. Nu händer det. ÄNTLIGEN!

Maria

Från ax till limpa i barnboksvärlden

Inlägg från min författarblogg Skrivluft

Nu tänker jag berätta om den långa resan från det första tankefröet till en färdig Lovis Ansjovis-bok utkommen lagom till Bokmässan i Göteborg. Kanske kan min berättelse inspirera någon att ta tag i en gammal skrivdröm?

1935146_1196657229961_7281198_n
Lova, 4 1/2: “Jag tror jag ska skaffa mig ett litet rockband!”

Alltihop började med lillasyster Lova, som sa ovanligt många roligheter i fyra-femårsåldern. Ibland lade jag upp en “Dagens Lova” på Facebook, och fick flera gånger uppmaningen att samla dem i en bok. En sådan blev det aldrig, men ur detta föddes idén att skapa bilderböcker med utgångspunkt i citaten. Hur storasyster Sanna och jag kom på att vi skulle skriva dem tillsammans har vi däremot glömt.

Vi började med “Jag tror jag ska skaffa mig ett litet rockband!”, som Lova kläckte ur sig i samband med en konsert med storasyster Sanna som hela familjen var och lyssnade på. Bilden här till höger är från just den kvällen. (Lova höll sig vaken till 23.05 och somnade tio minuter innan syrrans band började spela…).

För att ta reda på hur vår bok skulle se ut funderade vi över barnböcker vi gillar, men kanske framförallt över sådana vi inte gillar. Böcker som barn möjligen uppskattar, men som vi vuxna tröttnat på redan under första läsningen, kanske för att historien känts som något vi redan hört hundra gånger, eller för att språket helt saknat krumelurer. Böcker med hårda skrikiga färger och vinklar som säkert många gillar, men inte vi. Böcker utan någon tydlig intention, varken att underhålla, inspirera eller väcka tankar.

2012-07-25-12-08-54
Caféskrivande i Stockholm

Vi ville försöka göra allt det där: underhålla, inspirera, väcka tankar. Vi ville skriva en bok som både barn och vuxna kunde läsa gång på gång utan att tröttna, med mjuka, vackra bilder i milda färgskalor att vila blicken i för en liten stund, och med nya detaljer att upptäcka vid tionde läsningen. Lite som Sven Nordqvists böcker om Pettson och Findus, ni vet.

Och så drog vi på skrivhelg i Stockholm. Ur långa promenader, mysiga fikastunder och en minikryssning i skärgården växte hon fram, karaktären Lovis Ansjovis (namnet hämtat från vårt eget smeknamn på lillasyster Lova) och hennes galleri av familjemedlemmar. Vi hittade också teman för fler böcker – en serie skulle det bli, hade vi bestämt – och kom på tanken att så småningom låta Lovis växa upp och utvecklas ytterligare i kapitelböcker för äldre barn.

1016663_10200562926529017_551734535_nEfter den där Stockholmshelgen fick Lovis vila nästan ett år innan vi åkte på skrivretreat i Älvdalen. Från Småland till Älvdalen är det låååångt, och under bilresan upp och bilresan ner växte såväl text som bildanvisningar fram. Sanna hade just fått sitt körkort, så vi turades om att köra, samtidigt som den som satt bredvid  skrev ner det vi gemensamt kom fram till. Och så bytte vi plats. Under det här arbetet började jag komma till insikt om hur otroligt mycket arbete som ligger bakom något så till synes okomplicerat som en barnbok – och den insikten fördjupades när vi så småningom kom igång med illustrationerna.

Och så fick hon ligga i träda igen, i nästan ett halvår, den kära tösen. Tills vi en dag fick syn på en barnbokstävling, fick eld i baken (för deadline var nära), skrev klart texten och jobbade arslet av oss under ett par intensiva dagar, Sanna med att göra illustrationer till tre uppslag och jag – som verkligen inte kan rita – med att skissa upp alla bilder som inte fått egna uppslag för att det skulle gå att se ungefär hur vi tänkte oss det hela.

11325536_10205181436548881_1427524426_n
Högby fyr på norra Öland

Vi vann förstås inte tävlingen och inspirationen att gå vidare sjönk igen. Tills jag en dag bestämde mig för att ta tag i projektet på nytt, på (nästan) egen hand skrev ytterligare en Lovisbok under en skrivhelg på Öland och skickade båda texterna (utan bilder den här gången) till sex-sju barnboksförlag. Och så började ytterligare en period av väntan. Och så kom de första refuseringarna. Och så …

Jag hade skickat både Lovis och mitt romanmanus till Idus Förlag. En förmiddag satt jag hemma och jobbade när det plingade till i mejlkorgen. Idus förläggare Ulrika Slottner (som jag senare har intervjuat i podden, Drömmen om Målajord) berättade mycket vänligt att mitt romanmanus inte passade deras utgivning, inte för att det var dåligt, utan för att de inte ger ut den typen av böcker, men att jag var välkommen att – om jag ville – ge ut boken på deras systerförlag Visto, ett hybridförlag, där man är under deras “vingar”, men själv står för kostnader och marknadsföring. Jag mejlade tillbaka med några frågor, och strax fick jag svar.

Trodde jag, ja. Men det var inte ett svar på mina frågor jag fick, inte just då. Det var ett helt annat mejl från Ulrika, med beskedet att de gärna ville ge ut vår Lovis Ansjovis! Jag fick läsa mejlet flera gånger innan jag fattade att det var sant, att det inte handlade om min roman utan att det plötsligt hade hänt… Ett positivt förlagsbesked!

13062497_1633024170360394_6345176444527467858_nNu var frågan, vem skulle illustrera boken? Sanna har alltid varit duktig på att teckna, men inte gjort mer än några få illustratörsuppdrag till vänner och bekanta tidigare. Kanske hade förlaget egna illustratörer de ville använda? Men vi skickade in några bilder Sanna ritat i andra sammanhang, och det blev grönt ljus direkt – de tyckte jättemycket om hennes sätt att teckna, Jag minns fredagsförmiddagen i december förra året när vi hade fått det beskedet också. Vi satt på ett fik och skulle jobba med helt andra saker, men det var fullkomligt omöjligt. Gång på gång brast vi ut i fnissattacker och bara måste babbla om boken vi skulle få göra. Äntligen!

Och så skrevs det avtal. Idus har en lite ovanlig policy. Som författare får man inte royalty förrän produktionskostnaden är täckt. Sen, däremot, delas vinsten lika mellan förlaget och författaren. På många andra ställen får man betalt direkt, men en mycket lägre royalty. Smart! På så sätt kan förlaget våga satsa på fler debutanter, och som författare får man också ett starkare incitament att göra vad man kan för att bidra till att boken säljer bra. Win-win, helt enkelt!

ska%cc%88rmavbild-2016-09-23-kl-23-34-58När det var dags för Sanna att börja rita bilderna upptäckte vi att en hel del av texten behövde skrivas om. Vi hade tänkt oss en bild på varje sida men lärde oss att barn (även en tillfrågad lillebror) oftast föredrar helsidesuppslag. Och så till det mest spännande – att hon skulle måla bilderna som akvareller (vilket hon aldrig gjort förut) och dessutom på andra sidan jordklotet, under sin fyra månader långa Asienresa.

Illustrationerna blev verkligen en utmaning. Det var svårare och tog mycket längre tid än Sanna hade räknat med. Något som komplicerade det hela var att hon inte hade några barn att studera i de positioner hon behövde för teckningarna. Därför kom det då och då små meddelanden från henne där hon bad mig positionera vår egen sexåring på olika sätt (exempelvis på en köksstol med fötterna på bordet), fotografera honom och skicka en bild. Jag fick också skicka bilder på hans teckningar och pyssel – och dessa finns nu med i boken. Annat kunde Sanna hitta inspiration till på plats; några blomkrukor kommer från en gata i Chian Mai i Thailand.

14454488_10208576231096623_1436920795_n
Sagostund på Alfons Åbergs Kulturhus.

När teckningarna så småningom skulle skannas in för att skickas till förlaget blev det strul på allvar eftersom det inte fanns tillräckligt bra skrivare att uppbåda där Sanna befann sig, men som tur var kom hon hem till Sverige och fick i väg bilderna i sista sekunden för att boken skulle hinna tryckas och bli klar till Bokmässan i Göteborg.

Nu har det gått några veckor sedan boken såg dagens ljus, och vi har redan fått många positiva reaktioner. Boken är inköpt eller beställd till massor av bibliotek, finns i en norsk nätbokhandel och den här helgen har Lovis Ansjovis fått följa med oss till Göteborg. Vi har hållit releasefest och sagostund på Alfons Åbergs hus och vi har signerat på Bokmässan. Så kanske, kanske får Lovis leva vidare i fler böcker. Mer om Lovis Ansjovis öden och äventyr får du koll på om du gillar hennes Facebooksida. Välkommen till Lovis egen värld!

14199382_1655346058128205_8367924135866656572_n
Lovis Ansjovis förlaga signerar.

Kanske du som läser också har en skrivdröm som du bara inte lyckats hitta tid eller mod nog att ta tag i? Kanske är det dags nu? Jag hoppas att det här inlägget har inspirerat dig och visat att det faktiskt är möjligt att förverkliga en skrivdröm – även om vägen dit kan vara lång och krånglig. Jag hoppas att den också kan inspirera till att skapa saker tillsammans med sina barn, en partner, en vän eller någon annan som man står nära. Det är fantastiskt roligt att göra ett projekt tillsammans.

Det här blev ett långt inlägg, men så har det varit en låååång resa också. Och visst är det fantastiskt att boken äntligen är här efter fem år, men vet ni vad det bästa är? Jo, att vi har haft så himla roligt under resans gång. Och det tycker jag är en viktig lärdom att ta med sig. En förverkligad dröm är inte så mycket värd om det inte är roligt – om än stundtals mödosamt – under tiden!

Född: en Lovis Ansjovis

Inlägg från min författarblogg Skrivluft

14088653_1181028428585258_683226857051459728_nNu har jag något stort och roligt att berätta: min och dottern Sannas första bilderbok om Lovis Ansjovis (Lovis Ansjovis och rockpappan) har äntligen – efter fem år! – sett världens ljus. För ett par veckor sedan kom hundra fina exemplar från förlaget, här till höger i händerna på sin stolta förlaga, Sannas lillasyster Lova, som vi alltid har kallat Lovis Ansjovis, och vars roliga citat i fem-sexårsåldern är utgångspunkten för hela det här projektet.

14344184_1658762121119932_4981250696601769013_nI söndags firade vi Lovis med releasefika på Det Fria Ordets Hus hemma i Växjö. Sanna och jag berättade om bokens bakgrund och tillkomst, bjöd på fika och signerade – tillsammans med Lova – böcker på löpande band. Tror att vi hade bortåt femtio besökare – galet roligt att så många ville komma och fira med oss! Och den äkta Lovisen njöt av uppmärksamhet och blommor (“Jag känner mig som en kändis!”) även om hon nog fick lite ont i signeringshanden.

I lördags fick vi nästan en hel sida på Kultur- och Nöjesidan i Smålandsposten (trots att journalisten pratat om en liten notis), och i veckan kommer ett reportage i en lokal gratistidning. Superkul!

ska%cc%88rmavbild-2016-09-13-kl-22-23-34Att vi själva tyckte om boken visste vi förstås. Men att de som läser också verkar göra det är alldeles underbart roligt. En sån här fin recension fick vi från Bibliotekstjänst:

Lovis lever i en modern tid med varannan veckas boende och nya familjekonstellationer. Hennes härligt fria fantasi har stort utrymme i berättelsen som roar både barn och vuxna med sina underfundigheter. Författaren Maria Estling Vanneståls stora intresse för och erfarenhet av språk märks tydligt. Bilderna av Sanna Hellberg är vackra och stämningsfulla, rika på detaljer och har en egen tydlig stil. En mild färgskala används genomgående. Det är ett härligt samspel mellan texten och bilderna. Boken Lovis Ansjovis och rockpappan passar utmärkt för högläsning.” /Camilla Appelgren, BTJ

OBS! Vi har skrivit tillsammans, det är MINST lika mycket Sannas text, men det har de tydligen missat.

Och här några ord från andra läsare:

  • Sååå fin! Fina bilder och rolig story. Jag hoppas att det kommer fler böcker om Lovis Ansjovis.
  • Nu har jag läst den och jag älskar den! Allt med den!
  • Ett litet mästerverk!
  • Det kan inte bli bättre än så – en av de roligaste barnböcker jag läst och som ligger helt rätt i tiden, och illustrationerna är så fantastiska med alla roliga detaljer – man upptäcker nya saker hela tiden – resten av dagen kommer jag att gå runt med ett stort leende. Stort grattis Maria och Sanna och nu ser jag framemot Lovis Ansjovis nästa upptåg. 

14237620_10208499630901666_5259967053519888242_nVill DU köpa ett (eller flera) signerat ex av Lovis Ansjovis och rockpappan – kanske att ge som present till barn eller barnbarn, eller helt enkelt till dig själv? Ju fler böcker vi säljer, desto större chans att vi (1) tjänar lite pengar på det här projektet så att vi kan fortsätta skriva, (2) får tillåtelse av förlaget att ge ut nästa bok i serien, som redan är skriven och som de har läst och gillat.

Mejla mig på maria@livstid.nu, eller – om du ska till Bokmässan i Göteborg – kom förbi Idus Förlags monter (A01:02) på fredag mellan 15 och 19, då vi står där och signerar! Och så blir vi förstås glada om du vill följa Lovis Ansjovis på Facebook. Välkommen till Lovis egen värld!

I nästa blogginlägg tänker jag berätta historien om tillkomsten av Lovis Ansjovis, från ax till limpa. Välkommen åter!

Maria

Kollektivt knattrande i Ölandsvåren

Inlägg från min författarblogg Skrivluft

Så gör vi det igen. Ägnar en helg på norra Öland åt inspirerat kollektivt tangentbordsknattrande. Det är tredje året i rad, och den här gången är vi elva skrivsugna, var och en med sitt eget projekt. Här skrivs dikter, kursrapporter, vetenskapliga artiklar, metodböcker, blogginlägg, skönlitteratur, betraktelser, låtar …

DSC_0002 1

Det är något lite magiskt med dessa helger. Vi sätter inga ramar eller regler för vår vistelse, mer än att vi tar en runda när alla har samlats på fredagen och låter var och en berätta om sina planer. I övrigt skriver var och en hur man vill, när man vill och var man vill. Vid ett bord i stora salen, på rummet eller i trädgården. Vädret är med oss – inte för fint, inte för fult, utan precis lagom bra för produktiviteten. Om det nu är den man vill åt.

DSC_0011 kopia

Vart jag mig i världen vänder ser jag mina härliga skrivande vänner. Några har jag känt i många år, andra är nyare bekantskaper och några har jag aldrig träffat förut. Det dröjer inte länge förrän vi känns som en enda stor familj. Själv skriver jag dikt och redigerar noveller. Det flyter på bra.

DSC_0005

Då och då pausar vi för att fylla på depåerna med kaffe, te, mat, energi och inspiration – det kan bli en promenad över strandängarna eller ut till min inspirationsfyr, en tupplur, en stunds yoga eller meditation. Somligt i gemenskap, somligt i ensamhet. Åt var och en efter behov.

DSC_0011 1

Lördagskvällen blir en fin stund, fylld av ord och musik. Några skrivvänner uppträder med egenhändigt producerade låtar. Vi sjunger allsång. Jag debuterar som estradpoet och känner mig efteråt modigare än modigast – jag som nästan aldrig skrivit dikter, aldrig låtit någon läsa och för några månader sedan definitivt inte skulle kommit på tanken att framföra en dikt inför publik.

DSC_0007

När vi skiljs åt efter vår söndagsfrukost har kreativa idéer fått vingar, några redan börjat flyga och mötet där på norra Öland har genererat nya vänskaper. Vi kramas adjö och på Facebook uttrycks glädje och tacksamhet över det som blivit. Om ett år möts vi kanske igen. Så här sammanfattar en av deltagarna helgen:

Tack för alla skratt, allvarliga stunder, lugn och samspel, samtal och musik. Skrivandet fortsatte ikväll, inspirerad av er alla. Tack, hoppas vi ses igen, ni gav mig nyckeln till det jag saknat.

Tack alla!

Maria

När livet fylls av skrivande

Inlägg från min författarblogg Skrivluft

Efter lång skrivtorka (förutom här på bloggen) är nu plötsligt hela min värld fylld av skrivande!

DSC_0027Häromdagen fick jag besked om att jag för tredje gången blivit en av lokaltidningen Smålandspostens sommarspanare. Två tidigare år (2010 och 2014) har jag fått förmånen att bidra med en krönika. Den här gången är det extra kul eftersom min äldsta dotter också fick sin text antagen. Nu får vi svettas ihop på mingelfesten!:)

Barnboken som vi två skrivit om Lovis Anjovis, och som hon har illustrerat under sin tid i Thailand, håller just nu på att sättas på förlaget. Idag har vi skickat in en översättning till engelska av baksidestexten för en engelskspråkig katalog. Tänk om…

DSC_0010Dottern och jag har också hittat ett förlag som vill ge ut vår översättning av en av våra gurus, indianen Medicine Storys, The Joy of Caring for Children in the Circle Way. Det här spännande uppdraget kommer vi att ägna en hel del av vår sommar och höst åt.

Ett mindre kreativt (men ur brödfödesynpunkt viktigt uppdrag) är uppdatering av lightversionen av min universitetsgrammatik.

13256106_10207658753480256_2676279938750654118_nEtt potentiellt barnboksprojekt tillsammans med en av mina poddgäster kanske kan bli verklighet så småningom.

Och så föddes en alldeles underbar ny bokidé sent igår kväll, i trädgården under stjärnorna. Inspiration till den fick jag när jag bläddrade i en fantastiskt fin bok, skriven av mina kommande poddgäster, Pia och Dennis Kammeborn: Picknick – utflykter och inflykter. Att Drömmen om Målajord ska ligga till grund för den boken är ett som är säkert, men mer om den idén ska jag berätta i ett senare inlägg.

11325536_10205181436548881_1427524426_nNu till helgen blir det skrivande för hela slanten – med helt andra skrivprojekt. Då åker jag till Öland (och min älskade fyr) tillsammans med tretton andra skrivsugna för en härlig helg – tredje året i rad. Här ska redigeras egen novellsamling, skrivas novell till en antologitävling (en ny Över en fika-bok) och dikt till min Poetry Slam-utmaning. Hinner jag med en tiondel av vad jag tänkt är jag nöjd.:)

Somliga dagar rinner den kreativa kranen till alldeles hejdlöst, och badkaret blir liksom för fullt innan jag har hunnit stänga av. Å andra sidan får jag god träning i acceptans och tålamod. Allt kan inte förverkligas bums, men jisses så många spännande projekt jag har på gång om jag bara vill och vågar.

Maria

Drömmen om Målajord goes blogging!

IMG_7914Under fem års tid drev jag och min kollega a.k.a. bästa vän Sara bloggen Livstid – om livet och tiden – men för några år sedan kände vi att vi var färdiga med det kapitlet i våra liv. Ett bra beslut, på många sätt, men också lite vemodigt, eftersom vi hade många trogna och uppmuntrande läsare. Läsare som kände igen sig i det vi skrev. Läsare som fick inspiration och nya perspektiv. Läsare som fick tröst.

Jag glömmer aldrig mejlet från en kvinna som en ångestfylld natt googlat “hjälp mig!” och av någon outgrundlig anledning hamnat på vår blogg. Hon läste hela natten, och på morgonen skrev hon och tackade för att våra ord hjälpt henne genom den nattens mörka tunnel. Kanske var bloggläsandet bara en liten glimt i hennes mörker, men för mig blev den glimten ett starkt lysande ljus som fortfarande värmer mig.

13090134_10207471262433097_1534483096_nSå en dag nu nyligen damp den bara ner, insikten om att det var dags igen. Att jag alldeles för mycket saknar det där vändandet och vridandet på tankar och erfarenheter, saknar att fånga upp små ögonblick och dela med mig av dem i ord och bild. Jag har min författarblogg, Skrivluft, men den är ju mycket mer specialiserad och jag blir inte så ofta inspirerad att skriva där. Nu vill jag skapa en mer vardagsnära livsfilosoferande Drömmen om Målajord-blogg. Och mitt i ett frenetiskt snart-är-det-bokcirkel-och-jag-har-fortfarande-flera-hundra-sidor-kvar-läsande häromkvällen dök det upp tema efter tema som ville lägga sig på min lista för framtida utforskande.

945613_10200577468932568_255047770_nMen åhhhh, säger min förnuftiga hjärna, inte ännu ett gratisprojekt… När ska du ta ditt förnuft till fånga och skaffa dig ett ordentligt jobb som drar in lite pengar till hushållet? Men joooo! säger hjärtat, såklart du ska köra på när det kvittrar så gott i magen vid tanken. Och eftersom det är hjärtat jag har lärt mig att lyssna på, den inre kompassen jag navigerar efter, så finns det liksom ingen återvändo – nu kör vi!

Här är några exempel på vad vad du kan förvänta dig att möta framöver:

  • vardagsfilosoferande utifrån de erfarenheter jag gör som skrivande, poddande, samtalscirklande, föreläsande, yogande, mediterande, poddlyssnande, promenerande, bokcirklande fyrabarns- och kattmamma mitt i den småländska landsbygden
  • tankar om ACT (Acceptance and Commitment Training), som jag arbetar med i olika sammanhang, och också om hur det tar sig konkreta uttryck i min egen vardag
  • tankar om kreativitet i allmänhet och skrivande i synnerhet
  • rapporter från verkligheten bakom podcastkulisserna
  • glimtar i ord och bild från livet i mitt älskade Målajord, inklusive eventuella steg på vägen mot förverkligandet av drömmen om en egen kursgård här i byn
  • bok-, webb- och poddtips
  • julkalenderluckor med tips på reflektionsövningar, skrivövningar, samtalsteman eller kanske något helt annat
  • information om aktiviteter och evenemang IRL som jag själv är inblandad i eller tycker är intressanta

Låter detta som något som skulle ha potential att bli en inspirerande del av din vardag? I så fall är du otroligt varmt välkommen att följa Drömmen om Målajord i ord och bild!

Ha en fin Valborgshelg!

Maria