Förundran och mental miljövård

Häromdagen släppte jag ett poddavsnitt med Växjö stifts biskop, Fredrik Modéus. Vi kom att prata en hel del om hållbarhet, och bland annat om kyrkans roll i omställningen till en mer hållbar värld. Något som Fredrik då nämnde var begreppet förundran, ett ord som jag tycker är så vackert rent språkligt, men som också står för något väldigt fint. Så här sa Fredrik:

”Förundran inför allt som finns: livet, naturen djuren, skapelsen – eller vilka ord man nu vill använda. Förundran är en väldigt fin startpunkt, både för en hållbar framtid och för öppenheten för det andliga.”

Ja, det är ju just så. Just det som Joanna Macy och Chris Johnstone skriver om i boken Aktivt hopp, som jag ständigt återkommer till. Att det är när vi hittar tillbaka till vår samhörighet med, kärlek till och förundran inför den här vackra planeten och hela dess livsväv, som vi också hittar den kraft inom oss som gör att vi vill göra allt som står i vår makt för att bevara den.

Biskop Fredriks ord påminde mig om en av mina favoritböcker i bokhyllan, Förundran av Stefan Edman, som bland mycket annat varit min kollega under tiden som lärare på St Sigfrids folkhögskola. Jag hittade tillbaka till tankar kring det temat på min förra blogg, Livstid, där jag skriver:

För att vår planet ska överleva behöver vi förändra vår västerländska livsstil ganska radikalt. Jag försöker så gått jag kan dra mitt stå till stacken. Men vid sidan av “yttre miljövård”, såsom att handla ekologiskt och undvika att ta flyget kan man också tänka sig en sorts “inre” eller “mental” miljövård. Om detta skriver en av mina husgudar Stefan Edman i sin bok Förundran.

Det handlar om att få fler att utvecklas från att vara missnöjda “nappsugare” som tröstar sig med materiell konsumtion till att sätta “sociala och andliga världen i fokus för välfärden”. Att i stället för att handla prylar ägna oss mer åt sådant som musik, litteratur, naturupplevelser och nära gemenskap för att bearbeta sorg, besvikelser och rädsla.

Ja, visst finns det mycket att förundras över och njuta av som inte skapar en massa ekologiska fotavtryck. Jag tycker att jag har ganska gott om sådana exempel i mitt liv. Bokcirklandet som ger så många fina upplevelser – ensam när jag läser böckerna och tillsammans när vi träffas och diskuterar våra läsupplevelser. Samtalscirklarna där jag får reflektera i grupp och lyssna på andras reflektioner. Poddandet där jag inspireras i samtal med intressanta gäster. Bloggandet och tankefröna där jag får vända och vrida på mina egna tankar. Musiken – att lyssna på och stundtals själv ägna mig åt. Och så förstås: odlandet, där jag varje år förundras över att det lilla frö jag planterar kan ge mat på våra tallrikar.

Min vän Sara beskrev en gång bloggande som en ”konsumtionshämmande företeelse” och det tycker jag stämmer in på en massa saker. Det är helt enkelt roligare att blogga, podda, samtala, läsa böcker, sjunga och odla än att shoppa. Mental miljövård känns inte ett dugg betungande, när det finns så mycket att glädjas åt och förundras över.

Vad förundras du över just nu? Vilka sätt har du att bedriva mental miljövård – att skapa glädje och förundran utan stora ekologiska fotavtryck?

Maria

Ett bokskafferi för insikt och utsikt

En av de saker jag lovat att bjuda på här är inspirerande boktips. Några böcker som jag har haft glädje av har redan dykt upp i podden eller bloggen:

I sommar har jag läst Elisabeth Jönssons Mer människa – tankar om livet och den tid vi lever iJag delar många av hennes tankar, bland annat om en längtan efter något bortom statusjakt och materiell tillfredsställelse, och som vi kan behöva sakta ner livstempot emellanåt för att fånga upp och få syn på. Elisabeth beskriver detta så fint i följande rader (som jag läste högt under min morgonsamling på lägergården i förra veckan):

Våra tidningar är fyllda med reportage om hur vi förändrar vårt sätt att leva och se på livet efter att vi har gått igenom en svår sjukdom och livskris. Först när livet ställs på sin spets inser vi dess värde. Men ska det behöva gå så långt innan vi kommer till insikt? Vilken betydelse har livstakten och styrfarten för att vi ska bli synliga för oss själva och för varandra? 

Jag tror att en bra och viktig jordmån för själslig odling och personligheters utveckling är en, för kropp och sinne, harmonisk livstakt. En harmonisk takt skapar utrymme för pauser i tillvaron som gör det möjligt att hitta tillbaks till oss själva. Det handlar mycket om att hitta sin egen styrfart i livet. För mig personligen är styrfarten den rätta, när jag sitter vid rodret och styr mot mina mål och visioner samtidigt som jag njuter av färden. 

“Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet” är ett känt citat av Stig Johansson, och visst är det så att varje stund är ett nu av det liv jag lever. Livet blir rikare om jag lever i en livstakt som gör att jag kan ta in och reflektera över livets olika intryck. Jag behöver tid att tänka och tankar tar tid. Att leva tar tid och ska så få göra. 

En annan av sommarens böcker är Kajsa Ingemarssons senaste, Isobels vandring. Det är hennes första roman efter de fyra icke-skönlitterära böcker hon skrivit de senaste åren (se ovan), och den liknar inte på något sätt de romaner hon skrev innan dess. Det här är en magisk saga, ganska lik Paolo Coelhos Alkemisten, som jag minns den när jag läste för många år sedan, med ett poetiskt språk, vackra illustrationer av Saga Mariah Sandberg och ett tydligt budskap om att våga följa sitt hjärta. Ett av mina favoritcitat ur Isobels vandring anknyter till det som Elisabeth Jönsson skriver om vårt behov av stillhet. En fiskare säger:

Att jaga sin fångst med brådska är lika lönlöst som att försöka springa ifatt vinden. Fisken kommer till den som väntar med sitt nät på rätta stället. 

Och jag tänker på mitt favoritmantra, som jag försöker leva efter så gott det går, och lyckas med ibland men långt ifrån alltid:

Allt jag behöver kommer till mig – när jag är redo.

Om mindre än en månad ska jag vandra i Jämtlandsfjällen med Kajsa och Isobel. Det kan ju inte bli annat än magiskt!

Inför planeringen av de där morgonsamlingarna jag nämnde ovan fick jag anledning att plocka upp en gammal favorit, Stefan Edmans Förundran, som kombinerar tankar om hur vi kan ta bättre hand om vår planet med små observationer från ögonblick av närvaro – och till det många vackra foton. Här ett par citat som jag bär med mig:

Vår bästa kompass är gyllene regeln, med ett tillägg, som borde kunna vinna acceptans i de flesta av världens religiösa traditioner: “Allt vad vi vill att människorna och naturen skall göra mot oss, det måste vi också göra mot dem.” (s. 23)

En väg till hopp är att själv medverka till positiva förändringar, snarare än att vara en del av problemen. Det kräver kunskaper , intellektuell förståelse, men också en ständig övning i försoning och förnöjsamhet. Att vara försonad med sig själv, sin omgivning och själva existensen förlöser energi som annars binds upp i dåligt samvete, skuldkänslor och frustration över egna tillkortakommanden. Genom att aktivt försöka odla förnöjsamhet, undviker vi att slösa energi på att blåsa upp oss, jaga status, feta plånböcker och yttre bekräftelse på vår värdighet som människor. (s. 16-17)

Här kommer ytterligare några böcker som tidigare i livet har inspirerat mig till nya insikter eller bekräftat sådana som jag skaffat mig på egen hand:

Jag passar på att plocka med några favoritromaner också när jag ändå är igång med tipslådan:

Vad läser du själv och inspireras av denna sommar?

Maria