Magi mitt i vardagen

Igår skrev jag på Facebook om att jag känner mig som en brobyggare, som ofta trivs med att stå med mina två ben i olika läger, just nu i både sensommar och höst, på vedbacken och vid tangentbordet, i omställningskretsar och det vanliga Svenssonlivet och – inte minst – i vetenskap och andlighet.

Foto: Nick Grant

Jag har en extremt lång akademisk utbildning (sju års grundutbildning och fyra års forskarutbildning) och tycker att forskning och vetenskap i många fall är både intressant och viktigt (om än kanske inte min egen avhandling, som handlade om fyra engelska pronomen …). Men i hela mitt liv har jag också trott på att det finns mycket mer än det vi kan se, ta på och förklara. Att livet faktiskt är magiskt, om vi bara vågar tro på det. Det är väl inte för inte jag älskar böckerna om Harry Potter och nu har sträcklyssnat i ett halvår på podden som analyserar dem som en helig text, kapitel för kapitel.

Foto: Artem Maltsev

Jag gör mitt bästa för att bjuda in magin i mitt liv på olika sätt – i meditation, genom min andliga samtalscirkel där inga ämnen är för flummiga att mötas kring, i korten jag ibland lägger för att få hjälp med det som tankarna inte riktigt räcker till för att reda ut, vid enstaka tillfällen i kommunikation med människor som inte finns med oss på jorden längre, framförallt min pappa och mormor. Jag lägger märke till synkronicitet, det som de flesta kallar slumpar eller sammanträffanden, och använder dem ibland som vägledare eller inspirationskällor.

Det går lite i vågor hur stor plats den där magin och mystiken tar i mitt liv. I perioder ligger mitt fokus på mer jordnära ting, men så händer något och jag hittar tillbaka. Den senaste tiden har jag upplevt flera händelser som påmint mig och som jag skulle vilja dela med mig av – så får du tolka dem som du vill. Men kanske kan de inspirera dig att också vara mer öppen för det vi inte kan förklara?

Foto: Aron Visuals

Min älskade pappa Lars gick bort efter några års cancersjukdom för 22 år sedan, men då och då upplever jag att han finns med oss här i byn, där hans fyra äldsta syskon är födda (vilket vi inte hade en aning om när vi åkte ut för husvisning året efter pappas död – magiskt bara det och jag gissar att han hade ett finger med i spelet). Några gånger har jag fått riktigt tydlig kontakt med min pappa, vid ett besök hos ett medium och en gång då jag mediterade och kände hans hand rufsa om mig i nacken.

Häromveckan skulle min pappa ha fyllt 96 år. Dagarna runtomkring födelsedagen hände flera märkliga saker – vattenpumpen i källaren stängdes av flera gånger och radion i köket började spela av sig själv, inte en gång utan tre. Jag tror att det vara pappa som skickade en hälsning till oss – som förstås tog tillfället i akt och firade honom, med minnen och marängsviss.

Och så en annan sorts magi: för några veckor sedan fick jag tillbaka min mammas gamla bok, Rensa i röran med Feng Shui, som jag hade lånat ut till en vän. För skojs skull började jag läsa och kände att budskapet (som inte var nytt för mig) om att vi när vi rensar och röjer i våra hus skapar vi också energi och flöde i våra liv. Jag blev inspirerad att göra en ordentlig rensning i huset och har inte ens hunnit börja än, men sedan jag började läsa och tänka i de här banorna har det trillat in en hel rad oväntade och roliga jobbuppdrag.

Det passar så otroligt bra just nu, eftersom vi sparar till en familjetågluff nästa sommar, då min man och jag firar tjugoårig bröllopsdag. För även om jag trivs allra bäst hemma i Målajord vill jag så gärna låta mina yngsta barn få komma ut och se lite mer av världen än de har gjort hittills, innan de också blir för stora för att vilja resa tillsammans med oss vuxna. Och eftersom vi har slutat flyga blir det med tåg – som kostar en hel del pengar. Det ska bli spännande att se om energierna fortsätter att flöda ännu mer när jag kommer igång med röjandet på riktigt. Eller så är det färdigt för den här gången, och det handlade bara om att jag behövde ta beslutet. Oavsett vilket så är jag väldigt tacksam – både för inflödet av uppdrag och för inspirationen till att få lite mer ordning här hemma.

Foto: Jack Anstey

Kanske hittar du helt logiska förklaringar till det som hänt mig, men för mig är det viktigt att våga – och få lov att – tro på något annat. Jag känner mig tryggare av tanken på att mina föräldrar och min mormor, som inte finns hos oss fysiskt längre, ändå är med mig och stöttar mig på min livsresa. Och så blir ju livet så mycket mer spännande när jag tillåter mig själv att hitta magin där mitt i vardagen.

Maria

PS. Vill du ha tips på en väldigt saklig och nykter bok om magi och mystik i vår tid, rekommenderar jag dig att läsa min poddgäst Kajsa Ingemarssons bok Modern mystik, som är den andra boken i trilogin om att följa hjärtat. Läs också gärna de två andra böckerna, Den magiska gnistan och Hjärtats väg. 

Alla dessa ”slumpar”

Det här inlägget är främst till er som liksom jag tror att magi inte bara är något vi hittar i Harry Potters värld, utan alldeles precis här omkring oss, mitt i vardagsträsket, bland disk, tvätt och regniga cykelturer till jobb och dagis. Och att vi själva bidrar till den, genom att öppna oss för möjligheten att det finns något mer än det vi kan se omkring oss. Jag har egentligen aldrig tvivlat på att det är så, ända sedan min mormor under min barndom berättade en massa spännande historier om mystiska saker som hänt i vår släkt. Efter ett antal år då mitt intresse för Universum och all kraft som finns att hämta där gått på sparlåga – inte minst under den långa tiden bland förnuftspoliserna på universitetet – öppnade jag dörren på allvar för några år sedan.

Sedan dess har det hänt så mycket häftiga och oförklarliga saker i mitt liv, och idag tänkte jag dela med mig av några berättelser om “synkroniciteter”, något som av förnuftspoliserna gärna avfärdas som “slumpar”, “tillfälligheter” eller “sammanträffanden”. Av någon underlig anledning finns namnet Kajsa med som en röd tråd i mina historier.

skrivluft-solnedga%cc%8ang

Den första synkroniciteten handlar om poddsamtalet jag fick möjlighet att spela in med en av mina stora inspirationskällor, Kajsa Ingemarsson, som har skrivit om just synkroniciteter i sin trilogi om Hjärtats väg. Jag hade haft lite mejlkontakt med Kajsa i ett annat sammanhang, och jag vet att jag tänkte att hon skulle vara en drömgäst i podden någon gång framöver, men det kändes ju som en tämligen omöjlig utopi. Varför skulle hon vilja komma och prata med mig, liksom? Hon som redan varit med i oräkneliga morgonsoffor.

Så dök Kajsa plötsligt upp i mina tankar flera gånger under mina meditationer i början av året, samtidigt som sista boken i trilogin gav mig nycklar i en komplicerad situation jag befann mig i. En februarikväll satt jag och påbörjade ett mejl till Kajsa för att tacka henne för att hon hjälpt mig genom sina texter, men jag fick aldrig iväg det där mejlet. Dagen därpå reste jag till Stockholm för att poddintervjua ett antal personer jag hade avtalat tid med. På tåget upp fick jag veta att ett poddsamtal planerat till torsdagen måste skjutas på framtiden. Synd, tyckte jag, men funderade inte så mycket mer över det.

När jag några timmar senare klev ut från ett möte på Söder, var jag tvungen att snabbt hitta någonstans att sitta för att kunna Skypa med min dotter Sanna om ett viktigt beslut för vår gemensamma barnbok. Jag slank in på första bästa fik och gissa vem som redan satt där – Kajsa förstås! “Bete dig nu inte som en fjantig tonåring på popkonsert!” sa jag till mig själv, eftersom Kajsa var där med sin man och jag inte ville störa dem.

I stället skrev jag färdigt det där mejlet jag påbörjat jag när jag kom hem på kvällen och tänkte att “Det får bära eller brista, men jag väljer att se det här som ett tecken så nu frågar jag om jag får poddintervjua Kajsa på torsdag, då jag fått mitt återbud.” Klockan fem skulle mitt tåg gå hem, och klockan två hade Kajsa tid och lust att ta emot mig. Resultatet av inspelningen kan du lyssna på här.

Var det sammanträffanden – slumpar – som fick våra vägar att mötas?

dsc_0016

Den andra synkroniciteten har också med Kajsa Ingemarsson att göra. En av de där meditationerna där hon dykt upp i mina tankar handlade om olika “gåvor” eller “visdomar” jag skulle få med mig för respektive månad under året (här finns instruktioner till meditationen om du skulle vilja testa den inför nästa år). Min “gåva” för september var självaste Kajsa (detta var i januari) och i april kom ett nyhetsbrev där hon berättade om att hon just i september tänkte bjuda in till en vandringsretreat. Självklart var jag tvungen att följa med, och självklart kom den att bli väldigt betydelsefull för mig. De insikter jag fick under vandringen har jag bloggat om här.

Var det ett sammanträffande – en slump – att jag fick möjligheten att vandra med Kajsa just i september, då hon visat sig i min meditation ett halvår tidigare?

dsc_0020

Det tredje, och kanske allra mest märkliga exemplet, handlar om en helt annan Kajsa – eller egentligen två. En dag tog jag en liten promenad innan jag skulle träffa den ena Kajsan för ett lunchmöte; jag var hennes företagsmentor via Almi. På väg dit träffade jag en bekant som bad om lite snabb rådgivning i några jobbfunderingar, vi pratade en stund, och sedan vi skiljts åt messade jag Kajsa för att säga att jag blev några minuter sen. “Hamnade i en liten spontancoaching” skrev jag i mitt sms. Det där messet råkade jag skicka fel så att det hamnade hos en helt annan Kajsa, som jag inte kände, men som svarade, jag bad om ursäkt och gick till dejten med “min” Kajsa. Och tänkte förstås inte mer på det.

Nästa dag kom ett långt mejl från Kajsa som fått mitt felaktigt skickade mejl. Hon berättade hur hon befann sig i en besvärlig situation som hon inte visste riktigt hur hon skulle ta sig ur, hur hon dagen före mitt mess gått en promenad där hon bett Universum skicka en vägledare till henne. Dagen efter fick hon så mitt felskickade mess med texten “Hamnade i en liten spontancoaching”. När hon sökte på telefonnumret för att se vem personen som skickat detta var, fick hon upp mitt namn och adressen “Målajord”. Då fattade hon att jag var Maria i Drömmen om Målajord – podden som hon själv lyssnat på och blivit inspirerad av!

Nu undrade hon om jag möjligen kunde hjälpa henne på något sätt. I samma veva hade jag gått och funderat på hur jag skulle hitta en provklient till det mentorsprogram jag har tänkt erbjuda i anslutning till webbkursen jag släpper i vår. Och så dök hon plötsligt upp där, min provklient!

Var det ett sammanträffande – en slump – att Kajsa och jag hittade varandra?

dsc_0010

Kanske ser du rationella förklaringar till allt jag just har berättat om, men då kan jag bara säga “synd för dig!”. Livet blir nämligen så oändligt mycket mer spännande och intressant, när man bara vågar öppna ögonen och se alla tecken som finns runtomkring oss och leder oss på rätt väg.

Kanske har du själva upplevt liknande saker? Ser du dem som tecken eller som bara som sammanträffanden med helt naturliga förklaringar? Skriv gärna och berätta!

Maria

dsc_0028