Följa sin rytm

Har du funderat över hur du påverkas av i vilken utsträckning du har (eller ger dig själv) möjlighet att följa din egen rytm och skapa dina egna rutiner, i smått och stort? För mig har det blivit allt tydligare hur mycket det gör för min känsla av välbefinnande, och jag hittar alltmer rytm och egenskapade rutiner som hjälper mig med navigationen genom livet – utan att för den skull låsa fast mig i något som inskränker min frihet och spontanitet.

I den lilla vardagen kan det handla om att hitta en fungerande rytm under en arbetsdag. Såväl kropp som själ mår väl – oops, rim! 🙂 –  av Pomodoro-metoden, där jag arbetar i 25-minuterspass varvade med 5-minuterspauser med olika former av rörelse, inte bara genom toalettbesök och tekokning utan också med artrosövningar eller yoga. Min son som har ADHD/ADD hittar ibland sin rytm i ett schema med ännu kortare pass (10 minuters aktivitet, 3 minuters paus).

På samma sätt mår jag extra bra om jag får följa min egen sömnrytm. Jag har insett och accepterat att jag inte är någon morgonmänniska, utan trivs mycket bättre om jag får sitta uppe sent, när övriga familjen krupit till kojs, och sedan ha sovmorgon – ibland tills kroppen vaknar av sig själv, men åtminstone utan att göra avkall på det antal timmar jag lärt mig att jag behöver (i nuläget ganska precis 7,5). Några dagar i veckan bryter jag min rytm och kliver upp tidigare än kroppen vill för att kunna samåka med familjen in till kontoret, men det är definitivt inte varje arbetsdag och jag försöker verkligen att komma i säng tidigare de dagarna (det går sådär…).

Oavsett tidig morgon eller inte ligger jag alltid kvar i sängen och mediterar – somliga kanske snarare skulla kalla det att snooza, men jag är vaken och försöker i alla fall fokusera på mitt andetag … 🙂 – en liten stund innan jag kliver upp. En dag då jag jobbar hemma väljer jag också att – förutom att sova ut – börja dagen mjukt och stilla med ett yogapass och ibland också en morgonpromenad. Levande ljus, gott te och en favoritlista på Spotify (just nu med jultema) under hela arbetsdagen ingår i rutinen, oavsett om jag jobbar hemifrån eller på kontoret.

Vardagskvällarna har på sistone också fått en tydlig rytm, där vi vanligtvis äter middag vid sjutiden och jag sedan ägnar några timmar åt de yngsta barnen, ett i taget (ofta genom att se på film eller en teveserie vi gillar, ibland spela spel eller läsa). Därefter är det (ofta) relationstid med min man – ett område som annars varit eftersatt i många år – vilket kan innebära en teveserie eller film som vi båda (men inte barnen) gillar eller en stund med goda samtal i utomhusbadet (det där som jag har en sådan hatkärlek till…).

Även om det ibland blir sent ser jag så gott som alltid till att få till en stund för mig själv också innan jag släcker lampan. Det innebär tacksamhetsdagbok, meditation och bokläsning – och ibland ett yogapass (om jag inte morgonyogat) – ofta efter en stunds bokskrivande eller annat mysjobb om det är det min själ just då behöver för att somna gott.

Jag börjar också hitta min livsrytm ur ett större perspektiv, i förhållande till årstidsväxlingarna. Här kan jag förstås inte påverka årstid och väder, men jag kan påverka hur jag förhåller mig till dem. Ju äldre jag blir, desto mer har jag kommit att uppskatta alla årstider och hitta skönheten i en grådisig novemberdag nästan lika lätt som en solig majdag. Jag mår gott av att stänga trädgården och gå i odlaride på senhösten (provade först att inspireras av min poddgäst Sara Bäckmos vinterodlande, men kände snart att det inte alls stämmer överens med min rytm). Jag behöver vilan, att under några månader varje år krypa in under en filt framför brasan inomhus, och så prioritera skogen framför trädgården när jag väl är ute.

På samma sätt har jag – sedan jag blev storodlare – lärt mig att jag behöver skala bort en massa annat, framförallt jobb, under våren, för att hinna med mina odlingar. Den rytmen föll i våras, när jag fick ett stort översättningsuppdrag med deadline vid Valborg, vilket bet mig i svansen under hela resten av våren, sommaren och hösten. Jag kom liksom aldrig ikapp, vilket jag dels tror delvis förklarar varför jag lyckades lite sämre än vanligt i trädgården, dels kände mer stress och mindre odlingsglädje än jag brukar göra. Nästa vår hoppas jag hitta tillbaka till min odlarrytm.

På tal om årstidsrytm har min kloka vän Ulrika ganska nyligen startat ett fint inspirationsbrev med fokus på att vara i kontakt med oss själva och de olika årstiderna. Förutom att brevet, A Seasoned Connection, är mycket vackert skrivet ger det mig en välbehövlig påminnelse om årstidsväxlingarna och hur viktigt det är att försöka hitta min rytm i förhållande till dem. Följ också gärna Ulrika fina Instagramkonto! Du hittar det på Ulrika.Maria.Terese.

Och nu spratt det till av glädje i magen när jag kom på att det bara är en dryg månad kvar tills det är dags för en viktig, rolig och spännande rutin i mitt liv sedan ett antal år tillbaka: att sammanfatta året som gått – dess utmaningar, lärdomar och guldkorn – och att blicka framåt, mot det som komma ska, bland annat genom att bestämma mig för ett ledord som vägleder mig genom det nya året. Susannah Conways material Unravel Your Year hjälper mig med detta, och så blir det som vanligt en reflektion kring resultatet i samtal med vännen Sara i årets första poddavsnitt! (Ett av mina senaste Drömkorn är förresten just ett sådant poddsamtal – det allra första nyårsavsnittet för fem år sedan.)

Hur har du det med din rytm, i smått och stort? Vet du vilken rytm och vilka rutiner du mår bra av, och finns det förutsättningar i ditt liv för att ge dig detta? Om inte, vad skulle behöva förändras?

Maria

Att utgå från tacksamhet

Att utgå från tacksamhet. Det är första steget i den metod som ekofilosofen Joanna Macy har utvecklat och som hon beskriver i boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen. Metoden kallas The Work That Reconnects, eftersom den hjälper oss att återknyta till känslan av att vi är en del av naturen, vilket hjälper oss att hitta kraft och energi att orka kämpa för att bevara den.

Tacksamhet är ett begrepp som jag har utforskat för egen del under lång tid. För kanske femton år sedan började jag skriva tacksamhetsdagbok. Tre saker (eller fler) – små eller stora – att vara tacksam över har jag skrivit ner i stort sett varje kväll sedan dess. För en tid sedan reflekterade jag över vad det här har gjort med mig; det kändes som om jag har fått lättare att hitta anledning till tacksamhet inte bara där vid skrivandet om kvällen, utan hela tiden. Att rutinen liksom har förändrat min inställning till livet, från att fokusera på det jag inte har eller är till det jag faktiskt kan glädjas åt, även en tung dag. Det handlar inte om att trycka undan det negativa, utan om att lägga mer energi och uppmärksamhet på det som är bra i livet.

Gissa om jag blev glad när jag jobbade med översättningen av Aktivt hopp och läste följande:

Forskning har visat att personer som är tacksamma också är lyckligare och mer nöjda med sina liv. Men är de tacksamma för att de är lyckliga eller är det tacksamheten som gör dem lyckligare? För att ta reda på detta har studier gjorts där försökspersoner regelbundet fick skriva ner händelser som de kände sig tacksamma över i en tacksamhetsdagbok. Studierna visade att den här enkla övningen har en djupgående positiv inverkan på humöret. Resultaten är så slående att en medicin med liknande fördelar förmodligen skulle ha beskrivits som en ny mirakelkur (Macy & Johnstone 2019: 62f).

Det som jag intuitivt hade känt finns alltså till och med forskningsbelagt!

Jag har skrivit tacksamhetsdagbok i med- och motgång, och faktiskt alltid lyckats hitta något, även om det vid några tillfällen mest har varit fråga om “Tack för att den här skitdagen äntligen är över!”. När jag deltog i SvT:s Go’Kväll för att berätta om min debutroman Lex Katarina blev jag ombedd att ta med mig tacksamhetsdagboken och läsa ur den från tiden med min demenssjuka mamma. Det kändes fint att titta tillbaka och se att jag hittat saker att glädjas åt även när det var som jobbigast.

Kanske är tacksamhet över vardagens små mirakler också det område där jag allra mest liknar min mamma, som jag annars inte hade så väldigt mycket gemensamt med. Mamma var expert på just det där – att njuta alldeles kolossalt av en doftande syrenkvist, en bukett liljekonvaljer på köksbordet, en nybakt brödlimpa eller en solnedgång över sjön hemmavid. Och jag är så glad att jag verkar ha ärvt den där talangen, eller om det nu är så att jag har tränat upp den alldeles själv. Förmodligen en kombination av båda.

Att ha tacksamheten som en utgångspunkt för vårt varande får enligt Joanna Macy och Chris Johnstone flera djupgående positiva konsekvenser. Förutom att vi ökar vårt generella välmående kan tacksamheten exempelvis stärka vår tillit till andra människor “eftersom den hjälper oss att minnas alla gånger vi har kunnat räkna med varandra” och göra oss mer generösa gentemot andra.  Den är också ett bra “vaccin” mot konsumtionshysterin, eftersom den tar oss bort från bristtänkande och får oss att värdesätta det vi redan har (Macy & Johnstone 2019: 64f).

Medan vi i vårt västerländska samhälle ofta har ett helt annat fokus, är tacksamhet gentemot allt som naturen ger oss en självklarhet hos många ursprungsfolk. I Aktivt hopp nämns bland annat Haudenosaunee och Mohawkerna i Nordamerika, och jag läser just nu om samma förhållningssätt i boken Budskap från andra sidan (av Marlo Morgan) som handlar om hur en läkare under en tid vandrar tillsammans med aboriginer i Australien och tar del av deras kunskap och tankar.

Precis som Joanna Macy och Chris Johnstone beskriver det är jag helt övertygad om att tacksamhet är en av de viktigaste grundförutsättningarna för att vi ska kunna ta hand om vår planet på ett bättre sätt än vi gör idag. Så låt oss alla göra vad vi kan för att hitta tillbaka till den där tacksamheten som jag är övertygad finns inom oss alla, och som ibland kanske bara behöver lite träning för att ta sig upp till vattenytan. Ett sätt kan vara att skriva tacksamhetsdagbok, ett annat att jobba med att återknyta vår naturkontakt, som jag pratar om med Josefin Wilkins i senaste poddavsnittet. För tänk så mycket det finns att vara tacksam över runtomkring oss, inte minst nu i gröna, sköna maj!

Maria