Rädslan och kärleken

Den här våren har jag ägnat en hel del tid åt att utforska en känsla som på många sätt har styrt mig genom livet. Det handlar om rädsla. Rädslan kan förkläda sig i många olika emotionella skepnader (som oro, ångest, nervositet, bristande självförtroende/självkänsla) och dyka upp i alla möjliga (såväl professionella som privata) sammanhang, men jag har upptäckt att i grund och botten handlar den om samma sak: att det finns något jag riskerar att förlora.

Rädslan för att inte duga – som hos mig ofta tar sig uttryck i prestationsångest – kan handla om att förlora anseende, respekt eller kärlek. Jag vet att den här rädslan är något jag fått med mig från barndom och tonårstid, av föräldrar som premierade den “duktiga flickan” Maria och klasskompisar som av oklar anledning (kanske just för att jag var så där “duktig”) mobbade och frös ut mig: sa att jag var ful, att mitt hår hade fel färg, att jag luktade illa (trots att jag duschade varje dag) eller att jag var mallig.

Rädslan för att förlora det vi älskar kan handla om våra nära vänner och familjemedlemmar. Jag förlorade min pappa innan jag fyllt trettio, min mamma i en svår demenssjukdom och med tre av mina fyra barn har jag snuddat vid döden (genom självskador och ett drunkningstillbud). Kanske har jag inte förstått förrän nu hur mycket det här kan ha påverkat mig.

Foto: Sanna Östergren

Rädslan för att förlora något vi älskar kan också ha att göra med vår kärlek till den här ofantligt vackra planeten och allt levande, som Joanna Macy och Chris Johnstone skriver om i boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen. Jag har på senare år haft ångestfyllda perioder då jag verkligen känt den där smärtan för världen som Macy och Johnstone beskriver, inte minst under den torra sommaren 2018, då klimatförändringarna blev så väldigt påtagliga och närvarande här ute på landet.

Rädsla kan ha att göra med att förlora det som känns tryggt och hemvant, något som exempelvis hindrar många från att lämna ett jobb eller en relation som de egentligen är färdiga med. Här har rädslan inte styrt mig så mycket, utan jag har vågat ge mig ut på nya okända stigar, exempelvis när jag lämnade min fasta anställning och trygga ekonomi för det betydligt mer osäkra livet som egen företagare.

Foto: Peter Conlan

Men även om rädsla ibland kan ha vissa positiva konsekvenser – som att jag skärper till mig inför en föreläsning eller gör en livsstilsförändring som ger mindre klimatavtryck (som när jag bestämde mig för att sluta flyga eller börja odla i större skala) är den ingen bra drivkraft i det långa loppet. Det konstaterade vi i det åttonde avsnittet av Poddklanen reflekterar i höstas. De senaste åren har jag vid några tillfällen också fastnat i rädsla som påverkat mig i vardagen – vilket fick mig att efter tjugo år återvända till terapisoffan.

I vårens samtalssessioner – som har kommit att handla ännu mer om föräldra- och anhörigskap än om jobbrelaterad prestationsångest som jag egentligen sökte mig dit för – har jag både pratat mycket om min rädsla och fått öva på att verkligen uppleva den. Och jag tror att jag har kommit en bit på väg mot en mer naturlig relation till den här känslan – på samma sätt som jag möter exempelvis ilska och sorg (som inte alls är lika problematiska känslor för mig). Jag går in i känslan när den dyker upp, är verkligen där och låter den sedan klinga av, utan att fastna.

Och när jag inte låter rädslan styra mig kan jag i stället använda kärleken som drivkraft. Då kan jag försöka leva hållbart av kärlek till planeten snarare än av rädsla för det som händer med den. Jag kan ge en bra föreläsningsupplevelse utifrån en kärleksfull önskan om att ge något till mina åhörare snarare än av rädsla för att inte vara tillräckligt bra. Och jag kan låta mitt föräldraskap styras av kärlek snarare än av rädsla för att inte duga som mamma och anhörig.

Maria

Ensam är INTE stark!

Själv är bäste dräng.

Bra karl/kvinna reder sig själv.

Var och en är sin egen lyckas smed.

Ensam är stark.

Många ordspråk pekar på att vi människor är gjorda för att klara oss själva. Att det liksom bara är att fixa allt i livet. Att vi är svaga om vi ber om hjälp.

I själva verket är det ju ofta precis tvärtom. Våra förfäder skulle aldrig ha klarat sig ensamma på savannen. Det var tack vare att vi kunde hitta gemenskap och hjälpa varandra som vi också kunde bli starka och utvecklas som människor.

Jag arbetar, som många av er vet, med en stödbok om anhörigskap. Därför är det också mycket av det jag skriver där som upptar mina tankar just nu. Ett av kapitlen handlar om att våga be om stöd som anhörig, exempelvis genom individuella stödsamtal, samtalsgrupper eller avlastning. Men jag tänker att det där med att ta hjälp när livet utmanar oss är ett ämne som berör oss alla, inte bara den som är anhörig till någon som dött, har en sjukdom eller ett funktionshinder.

I min närhet finns just nu en person som kämpar enormt, som länge har bitit ihop och försökt klara sig på egen hand. Äntligen har hen vågat släppa taget och be om hjälp. Det gör ont, men det är början på en läkningsprocess. Så var det för mig också när jag för nästan exakt tjugo år sedan blev sjukskriven för utmattning. Som det tog emot till en början! Skulle jag, som var så “duktig” våga visa mig svag inför min arbetsgivare och mina kollegor? Skam, skam, skam.

Men det jag gjorde när jag vågade sträcka ut en hand och be om hjälp är nog ett av de absolut viktigaste beslut jag har tagit. När jag tryckte på pausknappen och äntligen gav mig själv återhämtning och utrymme att känna efter hur jag egentligen hade det insåg jag ju hur ohållbar min livsstil var. Hade jag låtit tiden gå hade jag med största sannolikhet drämt in i väggen väldigt mycket hårdare än jag gjorde, och haft en betydligt längre väg tillbaka till en fungerande arbetssituation.

Under ett års psykoterapi fick jag hjälp att hitta mönster jag grundlagt redan i min barndom och som det nu var dags att bryta. Sedan dess har jag fortsatt att hämta stöd och kraft när jag har behövt det. Oftast har jag hittat det jag behöver i min nära omgivning – jag gillar ju principen gräv där du står – hos familj, kloka vänner och samtalscirklar.

De senaste tre-fyra åren har varit riktigt utmanande på det privata planet. Jag, som var relativt trygg i mitt föräldraskap efter så många år och barn, har stundtals famlat i mörker och inte bara känt att jag har gjort fel (vilket väl alla vi föräldrar upplever ibland) utan att jag många gånger verkligen inte vetat vad som är rätt och fel, vilket som är bästa sättet att stötta ett barn som har stora svårigheter på flera olika plan.

Foto: Neil Thomas

Kanske är det otryggheten som förälder som också har spillt över på det professionella planet, så att jag vid flera tillfällen drabbats av ovanligt stark prestationsångest inför olika uppdrag. Jag som trodde att jag var färdig med det där …

Nu har jag bestämt mig för att be om professionell hjälp. Jag har vänt mig till anhörigstödet i min kommun för stöttande samtal och jag har anmält mig till en ny omgång terapi (den här gången blir det KBT!) vid den mottagning som drivs av psykologutbildningen vid universitetet där jag bor.

Och vet ni något intressant? Redan i det ögonblick jag tar beslutet att be om hjälp är det som att något lättar. En process är inledd och jag är inte längre ensam. Ensam är sällan stark, men ensam kan hitta styrka genom att våga sträcka ut den där handen och blotta sin sårbarhet.

Maria

På tal om sårbarhet. Om du inte redan har sett Brenée Browns fina Ted-föreläsning The Power of Vulnerability kan jag varmt rekommendera den!

Poddavsnitt 87. Med små steg mot det goda livet. Ett samtal med Karin Bengtsson

I det åttiosjunde avsnittet ska du få möta Karin Bengtsson, som för några år sedan pensionerade sig från ett långt yrkesliv som läkare, där hon bland annat jobbat med smärtpatienter, stresshantering och en regional satsning kallad Det goda livet. Vi pratar om  grundtankarna i ACT, som att våga möta smärtan i stället för att fly från den och att ta små steg i riktning mot det liv vi vill leva. Det handlar också om stressdroppar som till sist rinner över, om vikten av att hitta mening och sammanhang i livets alla skeden, inte minst när man blir äldre, om nyttan med helhetstänk, som den självklara kopplingen mellan kropp och själ, om familjesystem och om att leva inifrån och ut.

Poddavsnitt 43: Kropp, tanke, känsla och själ. Ett samtal med Kristina Pettersson

I avsnitt 43 av Drömmen om Målajord-podden ska du få stifta bekantskap med Kristina Pettersson, som för ett par år sedan grundande terapimottagningen Dininsida, där ett antal terapeuter arbetar med olika inriktningar men med en gemensam grund – att kropp, tanke, känsla och själ hänger ihop.

Vi pratar bland annat om nya spännande sätt att hjälpa människor, om hur man kan jobba med trauman, om närvaro, om läkande skrivande och om att terapeuter – tro det eller ej – också är människor.


Maria

 

Poddavsnitt 26: Jag vaknar och tycker om mina dagar. Ett samtal med Therése Högberg

Poddavsnitt 26 bjuder på ett samtal med Therése Högberg. För ett antal år sedan körde hon slut på sig fullkomligt i sitt jobb som lärare, vilket fick henne att ändra riktning på livet. Ännu en kompassjustering senare har hon hittat riktigt rätt och håller nu på att utbilda sig till bild- och psykoterapeut.

Vi pratar om plikt och lust, om mod, nätverk och kraftkällor, om att älska naturen mitt i stan, om att lyssna inåt – och kunna skilja på våra olika inre röster – och mycket annat spännande.

Maria