Om samtalets läkande kraft

Jaha, jag har alltid en massa planer för vad jag ska skriva om här på bloggen, men den lever sitt eget liv och gör precis som den vill, och så blir det ofta något helt annat än jag hade tänkt som händer här. Idag skulle jag ha skrivit nästa inlägg i gör-det-själv-skafferiet. I stället blir det ett litet smakprov ur min nästa roman. Snart, snart finns boken här på riktigt!

Och jag tänkte göra något ganska konstigt, nämligen dela med mig av Kantstötta porslinsugglors prolog och efterord, de delar i en bok som jag tror ofta förblir olästa (åtminstone den senare), redan nu, innan boken ens har gått i tryck. Men jag tycker att de ger en bra bild av innehållet och efterordet berättar dessutom om bokens tillkomst. Så, håll till godo, du som är intresserad!

Prolog

Nästan varje dag möter vi andra människor i samtal. För somliga av oss blir mötena fler och mer intensiva än vad hjärnan och hjärtat orkar hantera. För andra är kanske den enda samtalspartnern mannen som slår in ett kilo potatis i kassan, kvinnan på biblioteket som lånar ut dagens tidning eller brevbäraren som ringer på för att lämna ett paket som inte går in genom brevinkastet.

Ibland är det inte orden som bär ett samtals budskap. I stället finns det i blicken vi möter, i händerna som plockar på ett urtvättat täcke, i rösten som plötsligt darrar till, i orden som inte blir sagda.

Ibland svävar samtalen på ytan.

Ibland borrar de sig djupt in i själen, sliter sönder, karvar djupa sår.

Ibland är det just samtalen som hjälper oss att läka.

Foto: Harli Marten

Efterord

Den bok du just har läst (om du inte är en sådan som kikar i slutet först) är en bok som lika gärna kunde ha blivit oskriven. Om nu inte livet hade varit sådär magiskt …

Det var en sen kväll strax före jul 2016. Min debutroman, Lex Katarina, hade nyss tagit sig ut i världen, efter en lång och stundtals mödosam process. Jag hade inga som helst nya skrividéer och funderade på om jag någonsin skulle hitta ett ämne som jag kände lika stark drivkraft att skriva om igen, som jag gjort under arbetet med den första boken.

Mitt i gränslandet mellan vakenhet och sömn, just som kroppen var på väg att släppa taget om dagen, dunsade den ner i mitt medvetande, den där märkliga frasen:

Kantstötta porslinsugglors paradorkester

Alldeles från ingenstans kom den och jag hade verkligen ingen aning om vad den ville mig. Jag hade kunnat ligga kvar och bara låta orden segla vidare, vända på kudden och ta emot sömnen. Men det var något där, en känsla av att jag hade fått ta del av något värdefullt. Att jag skulle slarva bort detta något alldeles genom att somna. En så pass märklig fras skulle jag aldrig komma ihåg nästa morgon utan att kliva upp och skriva ner den.

Foto: Sanna Hellberg

Men vad skulle jag då göra med gåvan jag fått? Jo, jag konsulterade min äldsta dotter Sanna, den vassaste skribent jag känner, som var till enorm hjälp i mitt arbete med den första boken. För att detta kunde vara titeln på en ny roman förstod jag nämligen nästan direkt. Men vad i hela friden skulle en sådan handla om?

Det tog inte många minuters bollande med Sanna, så hade vi hittat nyckeln och låst upp dörren till den portal jag snart skulle komma att kliva in genom, och när huvudtemat väl var identifierat tog den kreativa processen strax sin början.

Strax efter nyår läste jag boken The Artist’s Way, i vilken man uppmanas att varje dag skriva tre ”morgonsidor”, att helt enkelt bara skriva ur sig allt man har snurrande i hjärta och hjärna innan man på allvar tar itu med dagen. En solig vintersöndag skrev jag mina morgonsidor en bit in på förmiddagen, bredvid skridskobanan där övriga familjen höll till. Och där tog de plötsligt gestalt, Urban, Aida och Ingrid. En karaktär till faktiskt, men henom sparar jag till en annan bok.

Att Katarina skulle vara med igen var ingen självklarhet från början. Jag trodde ju att jag var färdig med henne. Men så hörde läsare av sig och ville hälsa på i Katarinas värld ännu en gång. Och jag insåg att det fanns en väldigt viktig koppling mellan Katarinas erfarenheter och det som skulle komma att bli den här bokens huvudtema, det goda samtalets läkande kraft.

När hon nu hade nästlat sig in i historien hände också något intressant. Från början var tanken att hon bara skulle vara en av de fyra huvudkaraktärerna, absolut inte mer. Men under skrivandets gång armbågade hon sig fram och tog mer plats. Det är därför som det är Katarinas perspektiv ni får ta del av även i de kapitel som handlar om alla fyra porslinsugglorna.

I början av skrivprocessen använde jag en rolig och givande metod, som jag gärna vill tipsa dig om som själv är sugen på att börja skriva skönlitteratur. Jag satte ihop ett frågeformulär med tjugo frågor och ägnade sedan ett par dagar åt att intervjua mina fyra karaktärer, för att helt enkelt lära känna dem bättre innan jag började berätta deras historier. Mycket av det som kom fram där är sådant som inte nämns i boken, men informationen har hjälpt mig att låta karaktärerna bli så levande att jag sällan har tvekat kring deras tankar, känslor, beteendemönster och formuleringar.

***

Självklart har jag haft medresenärer på skrivresan, människor som på olika sätt bidragit till att det till sist blev en bok.

Tack Sara för att du fortsätter vara min vägvisare, mitt bästa bollplank, min tedrickarkompis och allt det där andra. Jag har insett att jag en gång om tusen år måste få dö före dig, annars vet jag inte hur jag ska överleva, med tanke på den svåra abstinens som uppstår om vi varit ifrån varandra mer än en vecka.

Tack alla ni som har läst min debutroman, Lex Katarina, och berättat hur mycket ni tyckte om den. Tack alla bokcirklar jag har fått äran att besöka för att berätta om bokens tillkomst och dela tankar och erfarenheter med er. Tack alla som kommit och lyssnat på mina föredrag. Utan er läsare hade den här boken inte kommit till. Det är ni som ger mig lust att fortsätta skriva. Det var också ni som önskade er en uppföljning. Särskilt tack till dig, Lisa.

Tack Barbro, Jenny, Liselotte, Medina med föräldrar, Anna och Antonia för att ni hjälpt mig räta ut ett antal frågetecken inom områden där jag själv är ute och cyklar. Mycket av det som händer i boken har jag erfarenhet av på olika sätt, men inte allt. Så tusen tack för researchhjälp!

Tack Stefan och alla skrivkompisarna för ljuvliga dagar på norra Öland, dit jag åker år efter år i olika konstellationer. Det var där på vandrarhemmet jag byggde strukturen för boken och började lära känna mina karaktärer i maj 2017. Det var där jag fortsatte processen i augusti samma år. Det var slutligen där jag tog mig an alla kommentarer om alltifrån onödiga kommatecken till bristande gestaltning i maj 2018 – med sådan iver att jag aldrig höll på att komma i säng på kvällarna.

Tack alla vänner, gillare och följare i sociala medier som hejat på med tummar, hjärtan och peppande kommentarer.

Tack svärmor Kerstin för att du tjatat lite extra på mig om att den här boken måste bli färdig någon gång eftersom du längtade efter att få läsa den.

Tack Anders för korrekturläsning och för att du fortfarande står ut med mig och alla mina projekt, med alltifrån hönshusbygge till skrivrymningar till rum fyllda av tygtrasor för kuddvirkning. Framförallt tusen tack för att du låter mig fortsätta skriva på arbetstid, trots att jag inte bidrar lika mycket till familjeekonomin sedan jag lämnade min trygga anställning vid universitetet.

Tack alla barnen – Sanna, Samuel, Lova och Adam – för all inspiration i skrivandet som ni ger genom ert sätt att vara, tänka och prata, och framförallt för att ni står ut med en mamma som ofta är betydligt mer fokuserad på helt andra saker än på er.

Till sist. Tack Sanna, min allra största musa, för att du hjälpte mig lösa mysteriet med den märkliga gåvan, för din skarpa blick och stundtals urjobbiga rödpenna som ger det jag skriver både mjukare och starkare vingar än det som fanns där från början. Utan din hjälp, ingenting.

***

Och så till sist, tack till dig som tog dig tid att läsa det här blogginlägget. Vill du förbeställa ett signerat ex går det fint att mejla mig på maria@inrekompass.nu. Självklart kommer den också finnas att köpa på AdLibris, Bokus m.fl. Och ljudbok verkar det som att den också ska få bli så småningom, för dig som föredrar att lyssna framför att läsa.

Jag hoppas så att du ska tycka om den!

Maria

Poddavsnitt 70. Närvaro, naturkontakt och kreativitet. Ett samtal med Johan Granbom

I poddens sjuttionde (!) avsnitt får du träffa Johan Granbom, som har gjort en spännande livsresa via bland annat utlandsvistelser och utbildningar i alltifrån skådespeleri till teologi till ekosofi. Idag arbetar Johan framförallt med workshops i kreativitet, meditationskvällar och örtvandringar. I boken Böja linjer och bygga cirklar delar han med sig av glimtar från sin resa och berättar också bland annat om hur vi människor kan följa naturens rytm och skapa våra egna ceremonier där. Johan och jag är eniga om att det krävs mer än politiska och tekniska lösningar om vi ska kunna skapa en mer hållbar värld. Vi behöver också inre omställning och aktivt hopp.

Maria

Ingen är för liten för att göra skillnad

Brukar du reflektera över om dina val – i stort och smått – påverkar andra människor och världen omkring oss? Att det faktiskt spelar roll vad du säger, gör, ja, kanske till och med tänker? Det här är något jag ofta pratar om, i alltifrån samtal med mina barn till kurser och samtalscirklar.

För mig handlar det å ena sidan att sträva efter att avstå från sådant som kan få en negativ inverkan på världen – som att undvika ohållbara transporter och att inte konsumera i onödan eller sådant som produceras på ett sätt som inte är hållbart, för såväl planeten som dess invånare. Att inte tänka att det inte spelar någon roll vad lilla jag gör i det stora hela, att allt handlar om politiska beslut och stora företags agerande.

På samma sätt envisas jag med att våga tänka att när jag gör något som är bra för världen – oavsett hur obetydligt det kan kännas – så gör det faktiskt skillnad. Den här veckan har jag fått två bevis på att jag tänkt rätt, när några av mina samtalscirkeldeltagare delat med sig av underbart fina berättelser om hur vårt arbete i cirkeln gett ringar på vattnet.

Samma sak upplever jag när jag får mejl från för mig helt okända människor som berättar om hur mina – ganska amatörmässigt gjorda poddsamtal i Drömmen om Målajord (jag är ju varken utbildad journalist eller särskilt teknikkompetent) betytt något för dem. En lyssnare skrev: “Podden har blivit något av ett livselixir och mental snuttefilt”.

Snart kommer min och dottern Sannas tredje bilderbok, Lovis Ansjovis och jorden, som handlar om hur Lovis och hennes kompisar drar igång ett miljöprojekt och räddar skolans skog. Vi vill sprida just den där tanken, att ingen är för liten för att göra skillnad, och skapar också en inspirationsguide för lärare som vill jobba med hållbarhet i skolan. Den kommer att vara fylld av tips och goda exempel, bland annat från Vällingby där ett gäng åttaåringar såg till att deras skola nu kommer att utrustas med solpaneler!

Här kan du se ett smakprov ur boken.

Boken finns tillgänglig i nätbokhandlarna från slutet av november, och det går också bra att beställa signerade ex direkt från mig (mejla maria@inrekompass.nu). Eftersom Lovis Ansjovis och jorden utspelar sig veckorna före jul passar den ju också extra bra som julklappsbok!

Kanske du idag vill fundera lite extra över på vilket sätt du gör (eller skulle kunna göra) skillnad, genom små handlingar? Ha en riktigt fin novemberhelg!

Maria

Att leva The Circle Way

För ett par veckor sedan tillbringade jag fem dagar på en lägergård utanför Umeå. Det var mina vänner Camilla och Kalle som arrangerade ett så kallat Circle Way-läger, där vi deltagare fick mötas i fina samtal där våra känslor och tankar fick ta plats och alla fick lika mycket talutrymme. Vi möttes i gråt, skratt, lek, sång, dans och gemensam matlagning och städning.

Här hittar du ett poddsamtal som jag spelade in med Kalle och Camilla under lägret och här finns ett annat poddsamtal, med Ellika Lindén, som tillsammans med sin man Manitonquat (Medicine Story) jobbat med Circle Way-läger över hela världen.

Så vad är då The Circle Way? Ja, det är inte helt lätt att förklara i korta ordalag, men jag skulle vilja säga att det är ett förhållningssätt till livet som innebär att gemenskap och lek, par- och cirkelsamtal, lyssnande och respekt för såväl människor som jorden vi lever på är centrala beståndsdelar. Jag använder bland annat Circle Way-samtalet – där alla får lika mycket talutrymme, där en person i taget pratar (genom användning av en talpinne eller talsten) och de andra lyssnar, utan att avbryta, kommentera eller värdera – både hemma med familjen och i mina samtalscirklar, liksom under kurser och workshops. Det handlar mycket om att få (och våga) dela med sig av sina känslor och tankar, och att mötas med respekt inför dem.

Du som är intresserad kan läsa mer om The Circle Way, t.ex.

Maria

Poddavsnitt 53. Gemenskap, lek och lyssnande. Ett samtal med Camilla Måne och Kalle Grill

Nu ska du få möta två personer som har varsin spännande livsresa bakom sig och också delar en strävan efter att både själva leva enligt och sprida idén om The Circle Way, där gemenskap och lek, par- och cirkelsamtal, lyssnande och respekt för såväl människor som jorden vi lever på är centrala beståndsdelar.

Camilla Måne är nyutexaminerad socionom OCH utbildad prästinna, leder kvinnocirklar, målar, sjunger och trummar. Kalle Grill är lärare och forskare i praktisk filosofi, leder kurser där män bland annat tränar på att prata känslor och inspirerar i Sveriges Radios Tankar för dagen.

Om att våga visa känslor, om samtalets läkande kraft, om att ifrågasätta det mesta och om att försöka förena andlighet med samhällsengagemang – och mycket annat – handlar vårt samtal. Obs! Det smög sig in en felaktig referens i mitt outro: den internationella Circle Way-sidans adress är www.circleway.org.

Maria

 

Tillbakablick 4: Med ett välfyllt bagage

Den förra tillbakablicken handlade om unga framtidsbyggare. Jag blir också väldigt inspirerad av att träffa personer som har levt lite längre, upplevt mycket och lärt sig en massa längs vägen.

Här är några sådana personer, som jag har haft förmånen att möta i samtal:

Sokol Demaku flydde från krigets Kosovo, där han hade jobbat som journalist och lärare. År 2000 kom Sokol till Sverige, och här har han byggt upp ett nytt rikt liv – som lärare, översättare och författare. Vårt samtal handlar om hans spännande livsresa, om mer eller mindre lyckad integration, om att brinna för två olika kulturer och om betydelsen av att hitta meningsfull sysselsättning.

Ann-Christine Ruuth levde under många år som man, pappa och präst i Svenska Kyrkan. För sex år sedan tog hon steget att kliva fram och påbörja processen att bli sig själv. Om den resan – som inneburit både en stor befrielse och stor smärta – handlar vårt samtal, liksom om egen och andras rädslor, om tro och religion, om att avvika från normer av olika slag, och om det viktiga arbete Ann-Christine gör idag, som föreläsare och utbildare med fokus på normkritik och könsidentitet.

I ett av mina poddsamtal fick jag träffa författaren och lyckliga pensionären Birgitta Backlund, som upplevt saker som de allra flesta av oss bara har läst om i deckare. Det blev ett samtal om skrivglädje, om att ta revansch på livet och om livskvalitet och passion på äldre dar.

Ellika Lindén och hennes make, Medicine Story, har inspirerat mig mycket, både privat och professionellt, genom den livsfilosofi – The Circle Way – som de lever efter, i harmoni med såväl jorden som andra människor, och med cirkelsamtal och lyssnande som en viktig grundbult. Ellika har levt ett innehållsrikt liv, där hon gjort allt från barn-TV med Staffan Westerberg till samtalscirklar i amerikanska fängelser. Vi pratar om barndomsmagi, om att ha ett hem på flera platser i världen, om roten till onda handlingar, om kärleken till naturen – bland mycket annat. Snart kommer boken Lek och lyssna – att möta barn med värme och respekt, som Ellikas man har skrivit och jag och min dotter Sanna har översatt.

Dagny Carlsson låter inte det faktum att hon är över hundra år hindra henne från att leva ett så roligt och utvecklande liv som det bara är möjligt. Genom tekniken – inte minst den blogg hon startade för några år sedan – har en ny värld öppnat sig för denna härliga inspirationskälla som blev vald till Årets Senior 2015. Samma kväll som det här avsnittet publicerades gjorde Dagny succé hos Skavlan.

Maria

Till tårarnas lov

Häromkvällen satt jag alldeles ensam i min systers lägenhet i Helsingborg och storbölade. Verkligen fulgrät. Anledningen? Jag blev så oerhört berörd av Ibrahim, en ung kille som bara varit i Sverige i ett år och som sjöng Stad i ljus i TV 4:s Talang så taket lyfte. Aldrig förut hade orden i den sången nått in i mig, trots att jag hört den så många gånger. I Ibrahims tolkning gjorde de det:

Min resa var mot solen, långt bortom alla slutna rum,
Där allting är oändligt, och alla gränser har för evigt suddats ut.
Jag ville se miraklet, och höra ord som föder liv,
Bli buren av en styrka, som bara växer när jag anat mitt motiv.

Stad i ljus, i ett land utan namn,
Ge mig liv, där allting föds på nytt.

Det senaste året har jag haft ovanligt nära till tårar, ibland för att jag varit ledsen för egen del, men oftare för att jag blivit ordentligt rörd eller berörd av något utanför mig själv. Jag har gråtit på bio (till Lion, Moonlight, Sameblod), jag har gråtit till musik (In the Sun på yogamattan, Håll mitt hjärta under en promenad,  skimrande var aldrig havet – en gång var jag tvungen att sitta kvar i bilen bara för att gråta färdigt till Jenny Berggrens tolkning), jag har gråtit när jag läst skönlitteratur (som Jag ger dig solen av Jandy Nelson och – förvånansvärt nog – min egen roman, även i femtioelfte redigeringsrundan).

En av mina inspirationskällor, Medicine Story/Manitonquat, vars bok The Joy of Caring for Children jag nyligen översatte till svenska, brukar säga att han blir glad när han hör ett barn gråta (sedan han försäkrat sig om att barnet är i trygghet och inte är allvarligt skadat), för då vet han att läkningen av det fysiska eller själsliga sår som uppstått har påbörjats.

I Medicine Storys fru Ellikas kvinnocirklar på Circle Way-lägret på Mundekulla Retreatcentrum kunde vi gråta upp en hel toarulle på några timmar, jag och de andra kvinnorna som bara ett par dagar innan samtalslägret där vi möttes var fullkomliga främlingar. Vi grät när vi fick möjligheten att öppna våra hjärtan inför Ellikas kärleksfulla blick, vi grät i sympati med de andra i cirkeln, av sorg och av glädje. Där och då kände jag för första gången också hur otroligt läkande tårar är.

Numera gläds jag varje gång jag känner det där varma som är på väg upp i ögonen. Så länge jag gråter vet jag att jag inte har blivit tom och avtrubbad. Jag kan fortfarande känna. Jag kan vara där. Hundra procent närvarande.

Maria

Special Creative October Time

En av de största skillnaderna mellan mitt liv idag och åren i universitetsvärlden är att jag får så mycket mer utlopp för min kreativitet. Jag hittar på en massa roliga saker (skriva böcker, skapa kurser, göra podd, starta cirklar) utan att behöva be någon om tillåtelse eller söka pengar (ok, det är fattigt, men fritt!). Under oktober månad ger jag en lite extra boost åt min kreativitet genom att delta i  Facebookutmaningen Creative October ChallengeDen går ut på att å ena sidan skapa, å andra sidan inte konsumera mer än det nödvändiga (mat och sånt). Om jag alltså skapar något fysiskt så använder jag material som redan finns hemma.

dsc_0009

Min dotter Sanna, som bjöd in mig till utmaningen, hjälpte till med att ge min kreativa oktober en rivstart. Vi firade hennes nystartade Vide Förlag och boksläppet av den fantastiskt fina Det som andra inte ser (av Al Brookes), som Sanna har översatt, och i anslutning till releasen var det kreativ verkstad. Jag stickade strumpor, Sanna band en liten bok, de yngre barnen gjorde garnbollar.

dsc_0002-jpg

 

Resten av oktober har jag gett mig själv fem kreativa uppgifter:

  • att under en ny skrivhelg på Öland ta itu med min roman, som legat i malpåse i ett och ett halvt år nu – i vinter/vår ska den släppas ut i världen!
  • att skriva en dikt till den en-dikt-i-månden-inför-en-Poetry-Slam-tävling-i-april-utmaning som jag också är med i
  • att jobba vidare med och försöka bli någorlunda klar med den webbkurs om att hitta och följa sin inre kompass som jag håller på att bygga
  • att sticka ett par raggsockar till mig själv av ullgarn jag köpte på rea i somras – tänk att jag har börjat sticka igen efter nästan 25 års avhållsamhet, tack vare mötet med Pia Kammeborn (poddvsnitt 29)
  • att hjälpa min elvaåring att bygga en himmelsäng av material vi har hemma

dsc_0066

Den kreativa oktoberutmaningen passar också bra in i en annan – förhoppningsvis ännu mer permanent – utmaning: Special Time med mina barn. Inspirationen kommer från boken The Joy of Caring for Children som jag och Sanna håller på att översätta, och som är skriven av Medicine Story, livskamrat till min senaste poddgäst, Ellika Lindén.

dsc_0054Det jag läser har satt igång processer i mig i sommar och höst, bidragit till de stundtals ganska smärtsamma grubblerier om hur jag levt och lever mitt liv som jag delat med mig av på bloggen tidigare, men också gett inspiration att pröva nya vägar.

En av de idéer som inspirerat mig är det som Medicine Story kallar Special Time. Att regelbundet avsätta tid för ett barn i taget tillsammans med en vuxen, då ingenting annat får störa och barnet helt och hållet styr aktiviteten och leder den vuxne, medan denne ger sig in i leken med intresse och entusiasm, oavsett vad det handlar om. I en stor stökig familj som vår känns det här extra viktigt. Barnen för en ständig kamp om uppmärksamheten – i förhållande till varandra, till alla vardagssysslor vi vuxna tycker att vi måste ägna oss åt, till mobiltelefoner och annat som splittrar vårt fokus.

Vi brukar ge varje barn julklappar i form av upplevelser i ensamt majestät med någon av oss, men jag vill ha mer av det. Från och med förra veckan testar jag därför en timmes Special Time med varje barn per vecka – kanske blir det mer längre fram, när vi kommit in i det – och så här långt är vi alla väldigt nöjda med konceptet.

dsc_0056

Hittills har jag fått göra garnbollar, spela Alfapet och Tjuv och Polis, skissa på och börja bygga den där himmelsängen, lära mig grunderna i datorspelet Minecraft och bygga mitt första hus där. Jag märker att jag ser fram emot våra Special Time-tillfällen lika mycket som barnen och att jag faktiskt är mycket mer närvarande och har mycket roligare när jag har bestämt mig för att verkligen engagera mig och släppa allt annat för en timme. Mobiltelefonen får plinga på bäst den vill – den klarar sig förstås alldeles utmärkt utan mig!

Jag avslutar med några fler bilder från Sannas mysiga releasefest.

Maria

dsc_0021

 

 

 

dsc_0020

dsc_0016dsc_0006dsc_0018dsc_0065 dsc_0012 dsc_0008dsc_0032

Poddavsnitt 34: Du måste ge dig själv tid att komma ihåg vem du är. Ett samtal med Ellika Lindén

En solig julidag tog jag min portabla inspelningsstudio med mig och åkte till Mundekulla Retreatcentrum, en plats som har betytt så mycket i mitt liv. Där spelade jag också in ett av mina första poddsamtal, med Mundekullas grundare Anne och Peter Elmberg, det avsnitt som flest personer lyssnat på hittills i poddens historia. Men den här gången åkte jag till kursgården mitt i småländska utvandrarbygden för att träffa Ellika Lindén.

Ellika och hennes man, Medicine Story, har inspirerat mig mycket, både privat och professionellt, genom den livsfilosofi – The Circle Way – som de lever efter, i harmoni med såväl jorden som andra människor, och med cirkelsamtal och lyssnande som en viktig grundbult.

Ellika har levt ett innehållsrikt liv, där hon gjort allt från barn-TV med Staffan Westerberg till samtalscirklar i amerikanska fängelser. Vi pratar om barndomsmagi, om att ha ett hem på flera platser i världen, om roten till onda handlingar, om kärleken till naturen – bland mycket annat.

Maria

Hello darkness, my old friend

Sommaren 2016. Dig kommer jag inte att glömma i första taget. Efter ett pärlband av somrar som glittrat och gett energi, somrar där jag funnit en alldeles lagom balans – mellan vara och göra, borta och hemma, ensamhet och gemensamhet – kom den nu. En sommar då balansen varit som bortblåst, då jag titt som tätt har känt stress, otillräcklighet, irritation, frustration. Grubblat och ältat. Ifrågasatt smått och stort, nästan allt utom mitt yrkesliv. Och därmed ständigt längtat efter just det. Smitit iväg då och då, självklart med skulden som en pålitlig följeslagare. Hur kan jag gå och längta efter att jobba när jag har en stor fin familj att njuta långt sommarlov tillsammans med?

DSC_0064Kanske kan man kalla det någon sorts existentiell ångest. Sorg, förtvivlan och vanmakt över att världen ser ut som den gör. Att den är så orättvis. Att den är så grym. Att vi behandlar jorden, barnen och andra utsatta grupper så illa. Att så få verkar bry sig. Att jag själv skulle kunna göra så mycket mer. Att jag kunde ha gjort andra val i livet. Varför blev det ett villa-vovve-volvo-liv i stället för ett liv i en självförsörjande ekoby?

DSC_0019Medierapporteringen har gjort sitt till. Nästan varje dag en ny skräckhistoria. De viktiga Sommarprogrammen som griper tag, gör ont, skakar om: Gunhild Stordalen, Ahmad Khan Mahmoodzada, Ulrika Rogland, Anders Kompass, Sara MohammadParul Sharma. Mitt arbete med översättningen av en bok om en helt annan relation till planeten, till våra medmänniskor och framförallt till våra barn än den som större delen av mänskligheten lever i. Min äldsta dotters sommar på Mundekulla Retreatcentrum och de insikter hon får där, om hur hon vill leva sitt liv, om vad hon vill ge sina framtida barn. Allt det där som jag inte har gett mina. Samtidigt som jag är så glad att hon hittar sin väg så mycket tidigare än jag gör det ont. Jag betraktar min egen familj, ser bara hur fel jag har gjort och gör. Vill fly ifrån dem för att de påminner mig.

DSC_0043

Som en fysisk spegling av den existentiella ångesten har min häl värkt hela sommaren, – en tragikomisk rimsaga. Hjärta och smärta, själ och häl. Den har begränsat mig, hindrat mig från att röra på mig i den utsträckning som jag behöver för att må bra. Därmed förstärkt det där andra som gör ont. Det är ju till och med forskningsbelagt, att fysisk aktivitet är en av de mest effektiva verktygen mot depression. Och så rädslan att missa vandringsretreaten i september, med min poddgäst Kajsa Ingemarsson i jämtländska fjällen.

DSC_0040Kanske är det precis som Kajsa pratade om i vårt poddsamtal; när man har tagit sig igenom en stor utmaning – häromsistens var det fem år sedan natten då jag låg sömnlös och gråtande över min borttappade yrkesmässiga kompass – blir nästa ännu lite större. Jag vet att jag kommer att gå både starkare och klokare ur den här sommarens grubblerier, är redan en bra bit på väg.

DSC_0044Jag har haft goda samtal med människor som betyder mycket för mig. Jag har skrivit av mig, på Facebook, i diktform och nu här i bloggen. Arbetet med poddavsnitt 31, med Selina Hami, gav tröst, liksom ett nyhetsbrev från min tidigare poddgäst Anna Lovind: om att bidra på sitt sätt, att alla inte kan göra samma. Jag har yogat, mediterat och bett Universum om stöd och hjälp. Jag har skapat mig små stunder av eget utrymme, och blivit allt bättre på att släppa det dåliga samvetet för att jag smiter. Jag har (inte alltid, men emellanåt) haft nytta av mina ACT-verktyg, att både våga möta mörkret och att ställa mig lite vid sidan och observera, i stället för att låta de mörka tankarna och känslorna äta upp mig.

DSC_0043Det som nog har hjälpt mig allra mest är ett samtal med min älskade syster. När jag berättade om kvalen över mina livsval bad hon mig att fundera över vad jag egentligen jämför mig med. Hur så många i min bekantskapskrets är extremt engagerade världsförbättrare av olika slag – vegetarianer och veganer, miljöaktivister, politiker, ideellt arbetande för nyanlända eller i olika organisationer. Etcetera etcetera. Hennes egen vänkrets ser ganska annorlunda ut. I den är det jag som är en av de mest engagerade. Och så berättade hon att hon själv blir mycket mer inspirerad av sådana som jag, som lever just det där Svenssonlivet och ändå lyckas väva in ett engagemang i den vanliga vardagen.

DSC_0045Och så tänker jag så här: om jag hade levt i en ekoby, varit självförsörjande och låtit mina barn växa upp på ett annat sätt hade kanske jag (och möjligen också de) mått bättre själv, haft mindre skuldkänslor gentemot planeten och mina barn. Men kanske gör jag ändå mest nytta för världen genom att leva just det liv jag lever. Att försöka inspirera, dels genom mitt arbete, dels genom det lilla jag ändå gör i min vardag. Att vara en brygga mellan det extrema och det alldeles vanliga. Kanske är jag på precis rätt plats i tillvaron, med eller utan ont i själen.

Maria