Hello darkness, my old friend

Sommaren 2016. Dig kommer jag inte att glömma i första taget. Efter ett pärlband av somrar som glittrat och gett energi, somrar där jag funnit en alldeles lagom balans – mellan vara och göra, borta och hemma, ensamhet och gemensamhet – kom den nu. En sommar då balansen varit som bortblåst, då jag titt som tätt har känt stress, otillräcklighet, irritation, frustration. Grubblat och ältat. Ifrågasatt smått och stort, nästan allt utom mitt yrkesliv. Och därmed ständigt längtat efter just det. Smitit iväg då och då, självklart med skulden som en pålitlig följeslagare. Hur kan jag gå och längta efter att jobba när jag har en stor fin familj att njuta långt sommarlov tillsammans med?

DSC_0064Kanske kan man kalla det någon sorts existentiell ångest. Sorg, förtvivlan och vanmakt över att världen ser ut som den gör. Att den är så orättvis. Att den är så grym. Att vi behandlar jorden, barnen och andra utsatta grupper så illa. Att så få verkar bry sig. Att jag själv skulle kunna göra så mycket mer. Att jag kunde ha gjort andra val i livet. Varför blev det ett villa-vovve-volvo-liv i stället för ett liv i en självförsörjande ekoby?

DSC_0019Medierapporteringen har gjort sitt till. Nästan varje dag en ny skräckhistoria. De viktiga Sommarprogrammen som griper tag, gör ont, skakar om: Gunhild Stordalen, Ahmad Khan Mahmoodzada, Ulrika Rogland, Anders Kompass, Sara MohammadParul Sharma. Mitt arbete med översättningen av en bok om en helt annan relation till planeten, till våra medmänniskor och framförallt till våra barn än den som större delen av mänskligheten lever i. Min äldsta dotters sommar på Mundekulla Retreatcentrum och de insikter hon får där, om hur hon vill leva sitt liv, om vad hon vill ge sina framtida barn. Allt det där som jag inte har gett mina. Samtidigt som jag är så glad att hon hittar sin väg så mycket tidigare än jag gör det ont. Jag betraktar min egen familj, ser bara hur fel jag har gjort och gör. Vill fly ifrån dem för att de påminner mig.

DSC_0043

Som en fysisk spegling av den existentiella ångesten har min häl värkt hela sommaren, – en tragikomisk rimsaga. Hjärta och smärta, själ och häl. Den har begränsat mig, hindrat mig från att röra på mig i den utsträckning som jag behöver för att må bra. Därmed förstärkt det där andra som gör ont. Det är ju till och med forskningsbelagt, att fysisk aktivitet är en av de mest effektiva verktygen mot depression. Och så rädslan att missa vandringsretreaten i september, med min poddgäst Kajsa Ingemarsson i jämtländska fjällen.

DSC_0040Kanske är det precis som Kajsa pratade om i vårt poddsamtal; när man har tagit sig igenom en stor utmaning – häromsistens var det fem år sedan natten då jag låg sömnlös och gråtande över min borttappade yrkesmässiga kompass – blir nästa ännu lite större. Jag vet att jag kommer att gå både starkare och klokare ur den här sommarens grubblerier, är redan en bra bit på väg.

DSC_0044Jag har haft goda samtal med människor som betyder mycket för mig. Jag har skrivit av mig, på Facebook, i diktform och nu här i bloggen. Arbetet med poddavsnitt 31, med Selina Hami, gav tröst, liksom ett nyhetsbrev från min tidigare poddgäst Anna Lovind: om att bidra på sitt sätt, att alla inte kan göra samma. Jag har yogat, mediterat och bett Universum om stöd och hjälp. Jag har skapat mig små stunder av eget utrymme, och blivit allt bättre på att släppa det dåliga samvetet för att jag smiter. Jag har (inte alltid, men emellanåt) haft nytta av mina ACT-verktyg, att både våga möta mörkret och att ställa mig lite vid sidan och observera, i stället för att låta de mörka tankarna och känslorna äta upp mig.

DSC_0043Det som nog har hjälpt mig allra mest är ett samtal med min älskade syster. När jag berättade om kvalen över mina livsval bad hon mig att fundera över vad jag egentligen jämför mig med. Hur så många i min bekantskapskrets är extremt engagerade världsförbättrare av olika slag – vegetarianer och veganer, miljöaktivister, politiker, ideellt arbetande för nyanlända eller i olika organisationer. Etcetera etcetera. Hennes egen vänkrets ser ganska annorlunda ut. I den är det jag som är en av de mest engagerade. Och så berättade hon att hon själv blir mycket mer inspirerad av sådana som jag, som lever just det där Svenssonlivet och ändå lyckas väva in ett engagemang i den vanliga vardagen.

DSC_0045Och så tänker jag så här: om jag hade levt i en ekoby, varit självförsörjande och låtit mina barn växa upp på ett annat sätt hade kanske jag (och möjligen också de) mått bättre själv, haft mindre skuldkänslor gentemot planeten och mina barn. Men kanske gör jag ändå mest nytta för världen genom att leva just det liv jag lever. Att försöka inspirera, dels genom mitt arbete, dels genom det lilla jag ändå gör i min vardag. Att vara en brygga mellan det extrema och det alldeles vanliga. Kanske är jag på precis rätt plats i tillvaron, med eller utan ont i själen.

Maria

En dos Mundekulla, tack!

“Man behöver fylla på med en dos Mundekulla en gång om året för att det ska räcka till i vardagen.” Något i den stilen sa min parhäst Saras kloka dotter efter en av våra vistelser på Mundekulla Retreatcentrum, som drivs av Anne och Peter Elmberg, mina gäster i poddavsnitt 3. Under tre somrar var jag och Sara medarrangörer till sommarlägret Circle Way Camp i Mundekulla, samtidigt som vi under lägrets fem dagar deltog i aktiviteterna tillsammans med våra familjer.

Mundekullacirkel beskurenDet är nästan omöjligt att beskriva hur ett Circle Way-läger är för någon som inte har varit med, men det går i stora drag ut på att man tillsammans skapar en gemenskap där barn och vuxna umgås under både lekfulla och allvarliga former, och där alla – oavsett ålder, kön, religion, etnicitet etc. – möts på lika villkor. Det blir mycket skratt, musik och dans, men också djupa samtal om viktiga saker, och ibland tårar, när tunga känslor får chansen att komma upp till ytan i samtalscirklar och parsamtal. Om du blir nyfiken på att veta mer kan du läsa de blogginlägg som Sara och jag skrev om lägret i vår Livstidsblogg.

DSC_0037Nu har vi inte varit med på ett par år, men häromdagen besökte jag Mundekulla under Circle Way-veckan. Jag ville dels hälsa på en god vän och min dotter som volontärjobbar där – bland hästar och kurs-, läger- och festivaldeltagare – hela sommaren, dels spela in ett poddsamtal med Ellika Lindén. Tillsammans med sin man Medicine Story (Manitonquat), 87-årig stamäldste i Wampanoagstammen i Massachusetts, står hon för en stor del av innehållet i lägerveckorna, baserat på den livsfilosofi som de båda lever efter, The Circle Way.

DSC_0027Ellika, som också har en bakgrund som skådespelare, och bland annat har spelat in barnprogram med Staffan Westerberg, är en av de mest inspirerande människor jag har mött. Hon utstrålar en sådan otrolig trygghet och kärlek till alla i sin omgivning, och jag är så glad att vi – efter en hel del logistikpusslande – fick till vårt poddsamtal, som spelades in till en fond av vindsus, barnskratt och fågelsång. Det avsnittet kommer du att kunna lyssna till senare i sommar eller tidig höst.

Just nu är Medicine Story och Ellika extra aktuella i mitt liv eftersom jag och min dotter håller på att översätta en av Storys böcker, The Joy of Caring for Children in the Circle Way till svenska. Det är en otrolig lyx att få översätta en bok som man tycker så mycket om att man önskar att hela världen kunde få läsa den. Den beskriver grunden till den värld jag drömmer om, en värld där vi är rädda om jorden och varandra, där människor i alla åldrar möts med respekt, medkänsla och kärlek i stället för misstänksamhet, rädsla och hat och där leken spelar en central roll.

DSC_0050Visst är jag naiv, men för att orka fortsätta leva när världen runt omkring är så mörk som den är just nu, måste jag våga tro på ljuset. Eller som en av Sommarpratarna, jag minns inte vilken, berättade att en vis man (kanske Dalai Lama?) hade sagt en gång om ett vitt papper med en svart prick:

– Vad ser du här?

– En svart prick?

– Jag ser ett vitt papper!

Circle Way-filosofin hjälper mig att se det vita pappret, och inte bara den svarta pricken.

Maria