Summertime Sadness och dimman som lättar

Lite drygt halvvägs genom såväl 2021 som mitt långa sommarlov – där jag varvar ledighet med jobbstunder – kände jag att det var läge att stanna upp ett tag, ta några djupa andetag och reflektera över görandet och varandet, bakåt och framåt. Ett litet halvtidsbokslut, helt enkelt. Guldkorn och utmaningar från det som varit, tankar och önskningar om det som komma ska. Sådär som jag brukar göra vid varje årsskifte, när jag utgår från Susannah Conways material Unravel Your Year och pratar om det med vännen Sara i våra årliga poddsamtal. Varför jag ville göra en sådan avstämning så här mitt i sommaren vet jag inte, det bara kom till mig under en simtur i den ljumma Smålandssjön igår kväll.

Jag har haft en fantastisk jobbperiod under vintern och våren, skrivit klart min anhörigbok (som just nu är på korrekturläsning) och haft flera andra roliga uppdrag, bland annat som samtalsledare och mentor. Jag har fått skriva intressanta artiklar, poddat en del, pysslat lite med nästa roman och kommit igång med omarbetningen av min webbkurs, Den inre kompassen. Samtidigt har det varit ett riktigt tungt halvår på det privata planet, med barn som inte mått bra och motgångar i odlandet som fått mig att nästan (men bara nästan) lägga ner mina självhushållarwannabeambitioner.

Men även när det varit tungt privat har livsglädjen och känslan av att jag lever ett så spännande och meningsfullt liv, utifrån min inre kompass, överskuggat det jobbiga – fram tills för ungefär en och en halv månad sedan. Jag vet inte om det var något som kom ifatt mig, att det helt enkelt har varit för mycket som varit jobbigt under för lång tid nu, eller om det handlar om klimakteriehormoner. Förmodligen en kombination. Oavsett orsaken har den livsglädje jag brukar känna oavsett utmaningar nuförtiden liksom satts på paus – som om någon har fällt ner en emotionell dimridå framför mig.

Jag har förstås lärt mig att uttrycket “this too shall pass” alltid stämmer, men hur många gånger jag än har upplevt att jobbiga perioder faktiskt går över känns det ibland inte som att det ska vara möjligt. Kanske är det också som örtterapeuten Asia Suler skrev om i sitt senaste inspirationsbrev, att för en del av oss blir sommaren en tung period just för att våra förväntningar är så höga. I alla fall är det ofta just på somrarna jag fastnar i existentiella grubblerier – som jag har bloggat om tidigare, exempelvis i inläggen Hello darkness, my old friend och Sorgen i sommarnatten.

Den här sommaren har grubblandet bland annat handlat om min etiska/moraliska kompass, inte minst efter poddintervjun med minimalisten, veganen och klimataktivisten Gurgîn Bakircioglu: hur kan jag bli bättre på att leva mer i enlighet med just den kompassen? Lyssna gärna på – eller läs – en intressant essä om moral och personligt ansvar i förhållande till klimatkrisen ur serien Etiska dilemman från Sveriges Radio.

Och när odlingarna inte ger den energi de brukar, när regnet aldrig kommer, när mina barn har det tungt (det gör förstås lika ont oavsett hur stora de blir) och när jag om och om igen fastnar i prioriteringsfrustration mellan (1) den långa att-göra-listan (vedklyvning, målning, trädgårdsjobb…), (2) min önskan om att umgås mycket med min familj och (3) min längtan efter egna stunder, ja då har jag emellanåt svårt att njuta av sommaren, hur ljuvlig den än må vara.

Men så hittar de tillbaka till mig, ett efter ett – verktygen jag behöver för att ta mig upp ur det existentiella ångestträsket. De där tre t:na som är så viktiga för mig: Tacksamhet, Tålamod, Tillit. Ledstjärnan för året: Den öppna handen, som med Björn Natthiko Lindeblads egna ord påminner mig om “Lite mindre kontroll. Lite mer tillit. Lite mindre jag måste veta allt i förväg. Lite mer kommer tid kommer råd.” Magin som uppstår när jag mediterar eller drar några kort att reflektera kring. Och så något alldeles nytt: idén om att under september månad testa veganism fullt ut (inte bara lite halvhjärtat här och där som hittills), för att lära mig tillräckligt mycket för att kunna avgöra om det är ett sätt för mig att leva framöver, eftersom det skulle vara ett sätt att navigera mer efter den där etiska kompassen.

Och undan för undan lättar dimman och jag kan se klart igen. Tack livet för alla utmaningar du ger mig och för allt jag lär mig av dem! <3

Tillbakablick: Klokskaper från Poddklanen

Hösten 2018 kom jag på att jag förutom att bjuda in en massa nya inspirerande gäster till min podcast också vill göra djupdykningar i olika frågeställningar, gärna sådana som mina lyssnare funderar över, tillsammans med två av mina allra klokaste vänner, Sara Norrby Wallin och Lisa Moraeus. Sedan dess har det blivit inte mindre än nio avsnitt med min “poddklan”, som jag kallar den med en liten blinkning åt samtalslägren på Mundekulla Retreatcentrum där jag och Sara var medarrangörer i några år, och där en del av samtalen fördes i små “klaner”. Här har jag fångat upp några fragment ur våra samtal. Kanske kan det inspirera dig att lyssna på  ett samtal som du har missat?

Premiäravsnittet utgår från frågan Ska det inte gå lätt att följa sitt hjärta? och känns viktig att ställa i en podd som min. Det är ju faktiskt sällan så himla enkelt som det kan låta. Vi pratar bland annat om att det finns två aspekter av att följa hjärtat: dels att få syn på det som är viktigt för mig och gå i den riktningen, dels att använda sin magkänsla, intuition eller vad vi nu vill kalla den. Vårt samtal handlar också om att välja och välja om – gång på gång – att inte fastna igen bara för att vi följde vårt hjärta och tog ut en ny färdriktning, om att det kan finnas olika röster inom oss (som barnet och den vuxna, hjärtat och hjärnan) och om att båda kan ha viktig information till oss, om att vi ofta är mer vana vid att följa förnuft och normer än lust och hjärta och därför kan behöva öva oss på det senare – och mycket annat spännande. Här kan du lyssna på hela avsnitt 1.

I det andra avsnittet reflekterar vi kring andlighet, vad det betyder är för oss och hur de inre faktorerna påverkar oss. Här har vi tre – som annars ofta är ganska lika på många sätt – ganska olika perspektiv. Vi pratar om hur komplext begreppet andlighet är, att det precis som för oss kan betyda alltifrån att tro på någon sorts högre makt till att se det som något som finns helt och hållet inom oss – eller i naturen. Det handlar också om vikten av att ibland stoppa bruset och stanna upp i tillvaron, om att tron på något större å ena sidan kan ge trygghet och tillit, men att det också finns en risk för att vi lämnar ifrån oss allt ansvar till något utanför oss själva – och en hel del annat.  Här kan du lyssna på hela avsnitt 2.

Poddklansavsnitt tre handlar om att driva företag för att få jobba med det vi älskar, ett val vi alla tre har gjort och är väldigt nöjda med. Vi pratar bland annat om hur företagandet ger oss möjlighet att skapa egna ramar, förverkliga idéer och alltid veta varför vi jobbar. Det kan kanske låta egoistiskt, men vi är alla övertygade om att det för just oss tre är det bästa sättet att kunna göra skillnad och bidra till världen. Vi pratar också bland annat om huruvida det är viktigt eller inte att göra upp affärsplaner, budgetar och sätta upp mål, och Sara lanserar en helt ny akronym, SOL, för sina mål: de ska vara  Stödjande, Omförhandlingsbara och Lustfyllda. Här kan du lyssna på hela avsnitt 3.

I avsnitt fyra försöker vi reda ut vad framgång egentligen är för något, eller i alla fall vad det innebär för oss, vilket inte är detsamma som den definition som ofta handlar om pengar, status, prestation och jämförelser med andra. Vi pratar om vikten av att definiera vad framgång är för just mig och att om jag inte upplever framgång kanske det kan bero på att jag använder fel mål eller kriterier (som att spela fotboll och känna sig misslyckad när jag egentligen borde spela hockey). Jag presenterar också det japanska begreppet ikigai som tilltalar mig mycket mer än framgång. Här kan du lyssna på hela avsnitt 4.

Avsnitt fem handlar om att hitta sammanhang och nätverk för att utvecklas och få stöd på sin livsresa. Vi pratar om att struktur och fyrkantighet ibland kan bidra till goda förutsättningar för såväl privata som professionella nätverk, om betydelsen av att omge sig med människor som tror på oss när vi vill göra en förändring, om att själv skapa de sammanhang vi behöver och våga fråga om någon vill leka (som när vi var barn) och om vikten av intentioner, ton och kultur i ett nätverk. Och så får du förstås ta del av exempel på våra egna bästa nätverk och sammanhang. Här kan du lyssna på hela avsnitt 5.

Det sjätte avsnittet kom till på grund av coronapandemin och handlar om hur vi tänker kring att hantera livet när världen gungar, som den ju har gjort för oss alla det senaste året. Vi pratar bland annat om att det i tider av kris blir ännu viktigare med tydlig kommunikation och att lyssna på såväl varandra som oss själva, om att utforska vår oro och sorg och våga vara i de känslorna, om att försöka acceptera det vi inte kan påverka, om att hantera besvikelser genom att förändra våra mål, och så om skrivande och andra verktyg som kan hjälpa oss när livet utmanar. Här kan du lyssna på hela avsnitt 6.

Poddklansavsnitt sju handlar om kontrasterna vi alla tre gillar – struktur och kontroll å ena sidan, kreativitet och tillit å den andra. Hur hänger det ihop egentligen? Vi pratar om att det finns struktur och ramar som dödar kreativiteten men andra som faktiskt underlättar för den att blomstra, om att  utforska “the whole body YES”, om att ibland gå emot hjärtats röst, om hur struktur kan bidra till effektiv tidsanvändning, om vad filosofen Habermas och filmen Terminator kan tillföra det här ämnet och mycket annat. Här kan du lyssna på hela avsnitt 7.

Det åttonde avsnittet handlar om drivkrafter – vad de är och hur de hjälper oss i våra liv. Det handlar bland annat om hur förståelse för både egna och andras drivkrafter kan skapa bättre förutsättningar för gott samarbete, huruvida man över huvud taget kan tala om positiva och negativa drivkrafter, om hur drivkrafter kan förändras över tid, om drivkrafter som håller i längden, om förföriska sirener som ibland lockar oss i fel riktning, och om gränsvakter som kan signalera att vi har tappat bort vår inre drivkraft. Här kan du lyssna på hela avsnitt 8.

Och så det färskaste avsnittet av Poddklanen. Här fick vi finbesök av vår vän Ulrika Persson och temat var “det goda samtalet – hur hittar man det?”. Vi ger exempel från våra egna liv på hur vi skapar förutsättningar för goda samtal både privat och professionellt, bland annat genom såväl lite fyrkantiga strukturer – exempelvis att dela upp tiden mellan sig – som genom lekfulla aktiviteter. Samtalet handlar också om att få syn på både sig själv och andra i ett gott samtal, om att omfamna den lilla pausen, om hur nya fina samtalsformer och -rutiner kan födas ur en pandemikris och en hel del annat. Här kan du lyssna på hela avsnitt 9.

Visst finns det många spännande teman i våra poddklanssamtal – kanske något som du blir sugen på att utforska direkt? Skriv gärna och berätta om det väcks några tankar hos dig när du lyssnar!

Maria

 

 

 

Poddavsnitt 95. Struktur, kontroll, kreativitet och tillit. Poddklanen reflekterar, #7

Här kommer poddavsnitt 95, vårterminens sista reflektionsstund tillsammans med min Poddklan, d.v.s. Lisa Moraeus och Sara Norrby Wallin. Den här gången försöker vi reda ut begrepp som struktur, kontroll och överblick å ena sidan och kreativitet, frihet och tillit å den andra. När är det bra med struktur och när kan den hindra oss att från att leva utifrån vår inre kompass? Hur är det egentligen med balansen mellan kontroll och tillit? Och står de där olika motsatsbegreppen verkligen alltid på varsin sida? Det handlar också om egenskapade och yttre strukturer, om ”the whole body yes”, om stresshantering, om utforskande samspel, om våra olika inre röster och om att vi kanske ibland kan behöva gå emot vår magkänsla för att hitta rätt väg i livet. Här är en länk till avsnittet i Lisas podd Leva gott som vi nämner i samtalet.

I verktygslådan: tacksamhet, tillit och tålamod

Jag mediterar ofta till något som låter – stämningsfull musik eller en röst som guidar mig genom stunden. Jag tycker mycket om det, men ibland finns inte förutsättningarna eller lusten och då får andningen vara mitt ankare, som hjälper mig att hålla fokus och låta tankarna segla vidare. Vid enstaka tillfällen – inte alls varje gång – är det som att jag då kopplar upp mig någonstans och “får till mig” något, som man ofta säger i andliga kretsar (det kan förresten också hända under en guidad meditation eller musikstund, men lite oftare när det är tyst – det når väl igenom brusfiltret lättare då, helt enkelt).

Foto: Sage Friedman, Unsplash

Det som kom till mig under en sådan tyst meditation häromdagen var absolut ingenting nytt, ingenting jag inte redan visste. Det blev bara så tydligt för mig – ungefär som när en vän beskrev att hon upplevde något “som i eldskrift” framför sig vid ett tillfälle – att mina tre (förmodligen) viktigaste verktyg alla börjar på bokstaven T. Tacksamhet, tillit och tålamod.

Att utgå från tacksamhet, som Joanna Macy och Chris Johnstone skriver om i boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen (som jag har översatt tillsammans med min dotter) i mitt dagliga liv är något jag har bloggat om tidigare. Att stanna upp ett ögonblick, inte bara under den lilla kvällsstunden med min tacksamhetsdagbok, utan många gånger varje dag och känna tacksamhet över allt det som är bra i mitt liv har kommit att bli en självklarhet. Vissa dagar är det förstås en utmaning, men så här i sköna maj, när solen skiner, det intensiva jobblivet har lugnat sig och jag får ägna en stor del av dagen åt mina älskade odlingar blir jag övermannad av tacksamheten, gång på gång.

Foto: Priscilla du Preez, Unsplash

Att träna mig i tillit är en annan grundpelare i mitt liv. Även här är det stundtals en större utmaning än jag klarar av och jag tappar modet, trots att jag så väl vet att this too shall pass – om det handlar om något svårt jag går igenom – eller att Allt jag behöver kommer till mig – om det är fråga om något jag drömmer om eller hoppas på. Som jag skrev om häromsistens innebär den här tilliten ofta en känsla av att på något sätt vara i kontakt med Universum. Men den där sista sentensen fungerar inte riktigt om den står så där ensam. Den har fått ett viktigt tillägg i min verktygslåda.

Att ha tålamod har inte varit min bästa gren genom livet. Jag hade (och har ibland fortfarande) ett ganska otåligt personlighetsdrag i mig. Vill att saker ska hända NU och kan bli ganska irriterad när något går långsammare än jag tänkt mig, eller när människor i min omgivning inte håller samma tempo som jag (ett inte särskilt klädsamt personlighetsdrag, jag vet). Men jag övar! Och för ett antal år sedan fick den där lilla affirmationen Allt jag behöver kommer till mig tillägget när jag är redo. Jag har för längesen insett att det i många fall faktiskt finns en anledning – något jag ska lära mig ordentligt – när jobbiga saker känns som om de aldrig tar slut. Eller, i det andra fallet, att jag behöver förbereda mig mer innan det är dags att ta ett nytt steg i den riktning som min kompass pekar ut åt mig – jag kanske till och med behöver ta en liten omväg på vägen!

Mm, jag tror jag tar med mig de här tre orden som ett mantra in i kvällens lilla meditationsstund. Har jag riktig tur kommer mina vänner kattugglorna och gör mig sällskap (jag hörde dem till och med ända in i huset häromkvällen). Nu blir det strax vårpremiär för fullmånemeditation på altanen!

Maria

Drömkorn 11: Man får en tillit till människan – ett samtal med Stefan Thorendal

I Drömmen om Målajords tionde Drömkorn får du några glimtar ur mitt poddsamtal med vandrarhemsägaren och globetrottern Stefan Thorendal. Det handlar om fördelen med att ibland inte tänka efter för mycket, om vikten av sammanhang och nätverk och om att utgå från tillit i stället för rädsla.

***

Drömkorn finns både som film och ljudfil:

Här kan du lyssna på hela poddavsnittet med Stefan:

Maria

Att utgå från tacksamhet

Att utgå från tacksamhet. Det är första steget i den metod som ekofilosofen Joanna Macy har utvecklat och som hon beskriver i boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen. Metoden kallas The Work That Reconnects, eftersom den hjälper oss att återknyta till känslan av att vi är en del av naturen, vilket hjälper oss att hitta kraft och energi att orka kämpa för att bevara den.

Tacksamhet är ett begrepp som jag har utforskat för egen del under lång tid. För kanske femton år sedan började jag skriva tacksamhetsdagbok. Tre saker (eller fler) – små eller stora – att vara tacksam över har jag skrivit ner i stort sett varje kväll sedan dess. För en tid sedan reflekterade jag över vad det här har gjort med mig; det kändes som om jag har fått lättare att hitta anledning till tacksamhet inte bara där vid skrivandet om kvällen, utan hela tiden. Att rutinen liksom har förändrat min inställning till livet, från att fokusera på det jag inte har eller är till det jag faktiskt kan glädjas åt, även en tung dag. Det handlar inte om att trycka undan det negativa, utan om att lägga mer energi och uppmärksamhet på det som är bra i livet.

Gissa om jag blev glad när jag jobbade med översättningen av Aktivt hopp och läste följande:

Forskning har visat att personer som är tacksamma också är lyckligare och mer nöjda med sina liv. Men är de tacksamma för att de är lyckliga eller är det tacksamheten som gör dem lyckligare? För att ta reda på detta har studier gjorts där försökspersoner regelbundet fick skriva ner händelser som de kände sig tacksamma över i en tacksamhetsdagbok. Studierna visade att den här enkla övningen har en djupgående positiv inverkan på humöret. Resultaten är så slående att en medicin med liknande fördelar förmodligen skulle ha beskrivits som en ny mirakelkur (Macy & Johnstone 2019: 62f).

Det som jag intuitivt hade känt finns alltså till och med forskningsbelagt!

Jag har skrivit tacksamhetsdagbok i med- och motgång, och faktiskt alltid lyckats hitta något, även om det vid några tillfällen mest har varit fråga om “Tack för att den här skitdagen äntligen är över!”. När jag deltog i SvT:s Go’Kväll för att berätta om min debutroman Lex Katarina blev jag ombedd att ta med mig tacksamhetsdagboken och läsa ur den från tiden med min demenssjuka mamma. Det kändes fint att titta tillbaka och se att jag hittat saker att glädjas åt även när det var som jobbigast.

Kanske är tacksamhet över vardagens små mirakler också det område där jag allra mest liknar min mamma, som jag annars inte hade så väldigt mycket gemensamt med. Mamma var expert på just det där – att njuta alldeles kolossalt av en doftande syrenkvist, en bukett liljekonvaljer på köksbordet, en nybakt brödlimpa eller en solnedgång över sjön hemmavid. Och jag är så glad att jag verkar ha ärvt den där talangen, eller om det nu är så att jag har tränat upp den alldeles själv. Förmodligen en kombination av båda.

Att ha tacksamheten som en utgångspunkt för vårt varande får enligt Joanna Macy och Chris Johnstone flera djupgående positiva konsekvenser. Förutom att vi ökar vårt generella välmående kan tacksamheten exempelvis stärka vår tillit till andra människor “eftersom den hjälper oss att minnas alla gånger vi har kunnat räkna med varandra” och göra oss mer generösa gentemot andra.  Den är också ett bra “vaccin” mot konsumtionshysterin, eftersom den tar oss bort från bristtänkande och får oss att värdesätta det vi redan har (Macy & Johnstone 2019: 64f).

Medan vi i vårt västerländska samhälle ofta har ett helt annat fokus, är tacksamhet gentemot allt som naturen ger oss en självklarhet hos många ursprungsfolk. I Aktivt hopp nämns bland annat Haudenosaunee och Mohawkerna i Nordamerika, och jag läser just nu om samma förhållningssätt i boken Budskap från andra sidan (av Marlo Morgan) som handlar om hur en läkare under en tid vandrar tillsammans med aboriginer i Australien och tar del av deras kunskap och tankar.

Precis som Joanna Macy och Chris Johnstone beskriver det är jag helt övertygad om att tacksamhet är en av de viktigaste grundförutsättningarna för att vi ska kunna ta hand om vår planet på ett bättre sätt än vi gör idag. Så låt oss alla göra vad vi kan för att hitta tillbaka till den där tacksamheten som jag är övertygad finns inom oss alla, och som ibland kanske bara behöver lite träning för att ta sig upp till vattenytan. Ett sätt kan vara att skriva tacksamhetsdagbok, ett annat att jobba med att återknyta vår naturkontakt, som jag pratar om med Josefin Wilkins i senaste poddavsnittet. För tänk så mycket det finns att vara tacksam över runtomkring oss, inte minst nu i gröna, sköna maj!

Maria

Poddavsnitt 79. Kärna och framgång. Nyårspodd med Sara Norrby Wallin

Foto: Malin Enestubbe

I 2019 års första poddavsnitt får du, som traditionen bjuder, lyssna på ett samtal mellan mig och min vän Sara Norrby Wallin. Vi reflekterar över året som gått, vad vi tar med oss i form av guldkorn och lärdomar, och visionerar inför det som just har börjat, bland annat utifrån våra valda ledord för året, kärna och framgång.

I Saras fall handlar det bland annat om att sakta ner lite och gå mer inåt, såväl i det professionella livet som i det privata. Hos mig finns en förhoppning om ett år med mindre tyngd på axlarna, liksom om att få fortsätta att jobba utifrån det japanska begreppet ikigai – med något som jag älskar, något som jag är bra på, som är bra för världen och som det går att leva på.

Vårt samtal handlar också om hur det kanske minst förväntade kan bli de största guldkornen, hur ett långt föräldraskap kan erbjuda nya utmaningar, om att kunna släppa längtan efter facit och kontroll, om att hitta sitt eget sätt att reflektera och mycket annat.

Här är länken till Greta Thunbergs TEDx-talk i Stockholm och här är intervjun med henne i Skavlan.

Är du också en sådan som gör bokslut och visionerar i samband med ett nytt år, eller låter du det gamla gå och det nya komma utan att göra något särskilt av det? Berätta gärna om hur du tänker i en kommentar!

Maria

Poddavsnitt 67. Min livsuppgift är att skapa ett mer lekfullt samhälle. Ett samtal med Sofi Aronsson

I det här avsnittet får du möta konstnären Sofi Aronsson, som har kreativiteten som en viktig grundbult i både sin personliga och professionella utveckling. Välkommen till ett samtal om att välja med hjärtat, om matmissbruk och läkande, om att älska måndagar, om att hitta tillbaka till sin tillit, om förbandslådor och vandringsstavar, om att möta rädslor, om döden som en viktig del av livet och en hel del annat. Scrolla ner för att få ett smakprov på Sofis häftiga papier maché-skulpturer.

   

   

Poddavsnitt 61. Flöde och tillit. Nyårspodd med Sara Norrby Wallin

Foto: Malin Enestubbe

Välkommen till årets första poddavsnitt, ett samtal med min vän och kollega Sara Norrby Wallin, där vi – liksom vid tidigare årsskiften – reflekterar kring vad vi tar med oss och vad vi vill med nästa år. Det blir ett samtal om guldklimpar och tacksamhet, utmaningar och lärdomar, liksom om kravlöst umgänge och relationskapital, egot och själen, livets flöde, gränssättning, om att hitta komfortzoner i nya sammanhang, om att kalibrera kompassen i bakändan, om att lägga sig på marken för att tanka närvaro och mycket annat. Här hittar du Susannah Conways reflektionsmaterial Unravel Your Year som vi nämner i vårt samtal.

Maria

Poddavsnitt 49: Skapandekraft, nyfikenhet och tillit. Ett samtal med Stina Balkfors

I det här poddavsnittet har jag träffat Stina Balkfors, som är en av grundarna till Tillitsverket, en stiftelse som jobbar för ett samhälle där tillit, kreativitet och hållbarhet är centralt. Tillitsverket ordnar bland annat lekdagar och läger, workshops och kurser.

Vi pratar om att bryta med föreställningar om hur man ska leva, om att släppa kontrollen och våga möta sin osäkerhet, om tillit som ett aktivt val, om varför vårt skolsystem inte passar alla barn och om vad som kan hända när man tar en främmande människa i handen och går på äventyr i skogen.

Maria