Som föräldrar till en sjuttonårig transkille har jag och min man haft några veckor med mycket grubblande efter det avsnitt av Uppdrag granskning, Tranståget och tonårsflickorna, som sändes den 2 april. Vi har sett programmet två gånger, först ensamma, sedan tillsammans med vår son. Några i min bekantskapskrets har hört av sig och undrat hur vi tänker och känner nu, och jag gissar att det är fler som undrar men som inte har vågat fråga. Därför tar jag tillfället i akt att dela mina tankar här på bloggen. Jag passar på att varna för ett långt inlägg.
I Uppdrag granskning ifrågasätts rutinerna vid de enheter som arbetar med utredningar av könsdysfori, den diagnos som en transperson får, i ljuset av den stora ökningen av remisser för unga tonårstjejer från landets olika BUP-mottagningar. Programmet nämner bara Karolinska sjukhuset, som vi är knutna till, men utredning och behandling görs vid flera andra sjukhus i landet också, bland annat i Lund.
Man har intervjuat två personer som fått diagnosen könsdysfori och därefter könsbekräftande behandling (en i Finland, en i Sverige), men sedan ångrat sig. De är så kallade “detransitionerade”. Vidare intervjuas ett antal oroliga föräldrar, varav en mamma som framträder helt öppet. Alla har det gemensamt att de menar att utredningar görs för snabbt och lättvindigt, att vården inte ifrågasätter utan bara stöttar och att alltihop är ett enda stort experimenterande, utan tillräckligt och forskningsbaserat kunskapsunderlag. Vi får också möta ett antal personer som arbetar (eller har arbetat) med könsdysfori i Sverige, Norge och England, varav vissa är kritiska mot eller oroliga över det som pågår.
Självklart har programmet skapat oro även hos oss. Vad händer om vårt barn ångrar sig sedan han har påbörjat en livslång (och irreversibel) könsbekräftande behandling? Har vi varit allt för stöttande, för lite ifrågasättande? Jag har hela tiden resonerat som så att vi som föräldrar i mesta möjliga mån ska finnas där som ett stöd för vårt barn, och att det är vårdens uppgift att utreda och ifrågasätta, för att det här ska bli så bra som möjligt för vår Samuel. Men om vi inte kan lita på vården, om vi inte kan lita på att utredningarna görs på ett professionellt sätt, var står vi då?
Ja, det finns definitivt ett och annat att fundera över här, men jag skulle också vilja diskutera programmets ganska vinklade framställning utifrån några olika aspekter. Flera av dessa diskuteras också i P1:s Medierna, för dig som är intresserad av att veta mer.
För det första, genom hela programmet talas det om att utredningstiderna är så korta, bara några månader, att utredningarna liksom skulle vara slarvigt gjorda. Den bilden ger exempelvis “Mika” som är en av dem som ångrat sig, men detta är en bild som vi är många som ifrågasätter. I vårt fall tog det nästan två år från det första besöket på BUP i Växjö till att Samuel fick sin definitiva diagnos i februari i år. Den tiden har också inkluderat så kallad “real-life experience”, alltså att han på alla sätt det är möjligt har levt som man – använt ett manligt namn och manliga pronomen, använt manliga hygienprodukter, handlat kläder på herravdelningen, gått på herrtoaletter och så vidare. Så har Samuel levt sedan juli 2017. Eftersom han har många kontakter inom transvärlden har han också förstått att hans process har varit ovanligt snabb. För många andra har det tagit betydligt längre tid än så. Jag vet inte var de personer som intervjuas i programmet har blivit utredda, men vi känner alltså inte alls igen oss i den bild som presenteras där.
Vidare talas det om att i princip alla som utreds också skulle få den könsbekräftande behandlingen. “Vi säger inte nej till någon” hävdar en förälder att han har fått höra. Möjligen stämmer det när det gäller vuxna personer som söker hjälp (överläkaren på Karolinskas vuxenmottagning säger i UG att det är längesedan de nekade någon behandling), men det är ju inte den gruppen som det här programmet handlar om. Varför är det då läkaren på vuxenmottagningen som får frågor om detta, när det nu är tonåringar som är i fokus i programmet? I efterhand har Karolinska gått ut och berättat att på KID-teamet, som vi tillhör, är det bara en av tre sökande som faktiskt diagnosticeras med könsdysfori och därmed får möjlighet att gå vidare med könsbekräftande behandling. Detta nämns över huvud taget inte i Uppdrag granskning.
Man pratar om att den nya växande gruppen som söker för könsdysfori ofta har andra psykiska problem, och det är lätt att tolka det som sägs i programmet som att man inte alls fångar upp de här ungdomarna och lotsar dem vidare till andra instanser inom barn- och ungdomspsykiatrin. Men enligt Karolinska är det precis det man gör med de två tredjedelar av patienterna som inte får diagnosen könsdysfori. Det kan säkert vara så att en och annan felaktigt slinker igenom systemet, men att framställa det som att det skulle vara många upplever vi som väldigt vinklat.
Och så till något som gör oss ordentligt upprörda. En ung transpersons mamma framträder öppet i programmet. Hon är väldigt kritisk mot vården och hennes barn framställs som en tonårsflicka med svåra psykiska problem, och hängs alltså ut offentligt på ett väldigt obehagligt sätt. Transpersonen, som inte visste att mamman skulle framträda så öppet att man skulle förstå vem det handlade om, har efter programmet gett sin bild av situationen i sociala medier, och den skiljer sig ganska rejält från den som ges i Uppdrag granskning. Exempelvis tillhör Hannes (som är en snart tjugoettårig transkille, inte en ung, förvirrad tonårstjej) inte gruppen detransitionerande, utan är mycket nöjd med sin nya manliga identitet, men detta nämns överhuvudtaget inte i programmet. Och mamman omnämner, trots att han levt som man i flera år, hela tiden sin son som hon. Relationen till mamman, som var dålig redan innan programmet sändes, eftersom hon inte har velat acceptera sitt barns könsbyte, blev knappast bättre av hennes medverkan i programmet. Här kan man läsa Hannes egen replik på mammans uttalanden, och han intervjuas också i radioprogrammet Medierna, som nämns ovan.
Fallet med den finska kvinnan Sametti, som diagnosticerats med könsdysfori och fått könsbekräftande behandling, är komplicerat. Hon upplevde att behandlingen fick henne att må bättre – under en period – men att hon efter flera år insåg att det inte var rätt. Här har Samuel lärt mig något som skulle kunna vara en förklaring, nämligen att Sametti kanske inte led av könsdysfori utan av det som kallas dysmorfofobi och innebär en (ej könsrelaterad) vantrivsel i den egna kroppen. Hon säger själv att hon tyckte att hon var ful, men möjligheten att hon helt enkelt fått fel diagnos nämns inte i programmet. Självklart kan Samettis resa skapa stor ångest hos transpersoner. Sametti själv säger att hon “hade könsdysfori”, men att den försvann – efter flera år! Hur sjutton ska man då kunna vara säker på att man tar rätt beslut? Här tycker jag att Uppdrag granskning borde ha diskuterat fallet Sametti med erfarna läkare eller psykologer, men det tas inget ansvar för de frågetecken som berättelsen väcker.
Samuel och vi föräldrar är helt överens om att Uppdrag granskning tar upp viktiga frågor. Vad är det som får unga tjejer med psykiska problem att söka svar i könsidentiteten? Och hur kan man undvika att människor feldiagnosticeras och genomgår irreversibel behandling som de senare ångrar? Samuel har själv råkat illa ut i diskussioner där han ifrågasatt den “romantisering” av transgrejen som finns hos somliga unga tonårstjejer, vilka förmodligen inte alls lider av könsdysfori (möjligen i vissa fall av dysmorfofobi) men av någon märklig anledning kanaliserar sitt dåliga mående på det här sättet. Det finns ett begrepp för dessa personer: “transtrenders”. Han som själv är transperson har till och med anklagats för att vara transfobisk! Fast det enda han vill är att människor ska få rätt diagnos och rätt behandling.
Så hur tänker vi om Samuel då, undrar kanske du? Ja, självklart har det här programmet skakat om både oss föräldrar och honom själv ordentligt. Vi har alla ifrågasatt såväl vården som våra egna beslut. Och trots att vi är relativt säkra på att Samuel är på rätt väg, så tänker vi ta det här ett varv till nu. Han har visserligen redan haft ganska gott om tid att fundera, eftersom han levt som man i snart två år och gått igenom en långdragen och grundlig utredning, där man bland annat har pratat om hans kroppsbild, för att utesluta risken för att dysmorfofobi felaktigt tolkas som könsdysfori. Men vi blir imponerade av att han, trots att han mår dåligt i sin kropp, är mogen nog att vilja pausa processen ett tag, vänta lite innan han startar sin irreversibla könsbekräftande behandling, för att få mer betänketid och bli ännu mer säker.
Så, summa summarum, självklart är det jätteviktigt att lyfta de frågor som Uppdrag granskning gör, men vi är besvikna på sättet det görs på. Framförallt är det väldigt sorgligt att en redan utsatt grupp människor riskerar att bli ännu mer utsatta – med god hjälp av Public Service.
OBS! Självklart har Samuel läst och godkänt inlägget innan jag nu publicerar det.
Maria