Kompassnavigerande i lust och nöd

Ska det inte gå lätt att följa sitt hjärta? var frågan vi ställde oss i det allra första avsnittet av “Poddklanen reflekterar”, som jag återvände till häromdagen inför ett inlägg om samlade klokskaper från poddklansavsnitten. Det kan ju vara lätt att förledas att tro att det här med att följa sin inre kompass innebär att ständigt glida omkring på en smaskig räkmacka, tvärsäker i alla vägskäl och med lustfanan konstant vajande.

Jodå, visst kan det vara så där härligt ibland. Hjärtat spritter och visar vägen, och kanske killar det i magen men det finns ingen riktig tvekan och jag kastar mig in i spännande projekt, får just det stöd jag behöver längs vägen och känner att jag kommer till min rätt på alla sätt. Lite samma känsla som min dotter Sannas sex år gamla Instagraminlägg förmedlar från tiden då hon reste världen över med hjärtat som vägvisare: “I love how the challenges of travelling come in all shapes, and how I’ve started searching for them instead of hiding from them”. Utmanande, javisst, men roligt och spännande!

I andra sammanhang är det helt andra saker det handlar om, små vardagsbeslut som kan verka triviala men som ändå blir viktiga i det långa loppet (alltifrån vilka tapeter jag ska välja till vem jag vill vara som anhörig, som jag bloggade om nyligen).

Men det finns också tillfällen då kompassen utmanar mig ordentligt, då det på ett eller annat sätt gör ont och/eller krävs mod (alltså att jag går emot min rädsla) att gå i den riktning som känns rätt för mig. I förra veckan upplevde jag en sådan situation då jag fick en förfrågan om ett uppdrag (från universitetsvärlden, den jag lämnade för mer än åtta år sedan). Först kände jag mig lite smickrad över att mitt akademiska bäst-före-datum tydligen inte var helt passerat, det skulle kanske vara lite kul ändå och dessutom kännas bra att kunna hjälpa till. Pengar är ju också alltid välkomna när man som jag har valt att ägna en så stor del av mitt yrkesliv åt sådant som ger väldigt lite eller inget alls. Och samtidigt: jag har ju lämnat den världen! Dessutom har jag en bok att skriva klart, poddar att spela in, en kurs som ska uppdateras, en massa odlingar och en del andra små uppdrag den här våren … Hallå, kompassen, var är du?

Något jag genom åren har lärt mig är att aldrig säga ja direkt, om inte något känns alldeles fullkomligt självklart från första början, “a heartful YES”, liksom. Jag sov på saken, kände mig fortfarande osäker när jag vaknade och bad om mer information för att kunna ta ett välinformerat beslut (jag kopplade alltså in hjärnan en sväng i hjärtarbetet). När informationen kom var det ingen tvekan längre. Med dokumenten från universitetet kom ångestklumpen jag så ofta vandrat runt med där i korridorerna som ett brev på posten. Den inre rösten skrek nu högt och tydligt: NEJ, NEJ, NEJ! Tack, då var första steget avklarat.

Och vad hände då? Jo, nu gick skuld- och skammaskineriet igång. Om jag säger nej lämnar jag dem i sticket. Nu när uppdragsgivaren har tagit sig tiden att skaffa fram mer information och allt. Så kan jag väl inte göra. Efter en stund i skamvrån påminde jag mig om det jag har pratat med flera poddgäster om, nämligen att ibland innebär att följa sin inre kompass att man gör andra människor besvikna. Nu handlade ju detta inte om liv och död, precis, men det tog ändå en stund innan jag vågade trycka på knappen och sända mitt “Tack, men nej tack!” ut i cyberspace, inklusive en ärlig förklaring i stället för någon svamlig bortförklaring. Att säga nej är att säga ja – till det jag är här för att göra.

Foto: Markus Spiske, Unsplash

Min kära kontorskompis Sara, som hörde min vånda, frågade innan jag skickade mitt svar: “Ska jag hålla dig i handen när du trycker?”. Det var metaforiskt förstås – här hålls ju inga fysiska händer i coronatider – men bara den lilla gesten bidrog till att jag vågade. Och jag blev än en gång påmind om hur bra det är att kunna “bolstra upp” eller “ordna det för sig” (som vi två brukar kalla det) när man ska till att göra något som är svårt, jobbigt, obekvämt, tråkigt … Jag bet på mina (återigen metaforiska) naglar i någon timme innan svaret kom: “Det är HELT OK! Jag blir inte ett dugg sur, utan förstår precis. Du ska absolut inte ta på dig något som du får en klump i magen av. Tänk inte mera på det.”

Och så blev jag påmind om det som Björn Nathiko Lindeblad brukar säga: “Tro inte på allt du tänker.” Nej, än en gång hade jag i mina tankar målat upp en bild som inte stämde. Och även om den hade gjort det så hade det inte varit rätt att tacka ja till något som så uppenbart inte var det jag skulle göra.

Foto: Pawel Czerwinski, Unsplash

Tack hjärtat – och hjärnan – för vägledningen! Tack för modet att lyssna på den! Tack Sara för den metaforiska handen! Och tack för att jag både fick en nyttig övning i att leva som jag lär och för att mitt nej togs emot med vänlighet och medkänsla!

Har du övervunnit en rädsla eller annan jobbig känsla för att följa just din kompass på sistone?

Maria

PS. När jag nu ändå var igång och utmanade mig så passade jag på att boka in en tid för näspiercing tillsammans med min sextonåring. Ett impulsbeslut byggt på 27 år av längtan. Så kan det gå.

Poddavsnitt 102. Att hitta sin kompass när livet ställs på ända. Ett samtal med Anna Pella

Foto: Anders Furuvik Pella

I det här avsnittet möter du Anna Pella, journalist, författare och föreläsare, vars liv vändes upp och ner när hennes dotter Agnes föddes med svåra hjärnskador för snart arton år sedan. Hur går det med den inre kompassen när yttre omständigheter förändrar spelplanen så radikalt? Anna delar med sig av sin berättelse i vårt samtal, som handlar om ovisshet, oro och ”väntesorg”, men också om försoning, acceptans och förmågan att vara tillfreds, om att fokusera på här och nu när man inte vet något om morgondagen, om att omdefiniera begreppet livskvalitet, om att hitta en gnutta ljus även i det mörkaste mörker och om den frihet man också kan uppleva när valmöjligheterna begränsas.