Det har varit så tyst, så tyst här på bloggen i höst. Ett par ynka små inlägg har jag lyckats klämma ur mig, men nu var det eoner sedan. Till en början mest bara på grund av väldigt mycket arbete. Äntligen hade det lossnat med uppdrag och jag jobbade som en galning från slutet av september, MEN utan att känna stressen flåsa i nacken.
Uppdragen var ju både spännande, stimulerande och (för en gångs skull) inkomstbringande. Och mina stressförebyggande strategier, som jag byggt upp under många års tid – ända sedan jag var med näsan i väggen för nästan tjugo år sedan – fungerade, trots att jag staplade långa arbetsveckor på varandra. Jag var lite trött emellanåt, men inte särskilt sliten och vid gott mod.
Det gick bra länge, trots att det har varit tungt på hemmaplan ända sedan i somras. Barn som inte mår bra tär ju på oss som satt de där små eller stora glinen till världen, men i någon mån vägde allt roligt arbete upp sorgen över det som var trasigt och svårt här hemma. Visst är det ofta så – att så länge det funkar på ett område i livet kan man orka ganska mycket på ett annat.
Så plötsligt landade kaoset i mitt liv på alla plan samtidigt. En av mina uppdragsgivare meddelade plötsligt att det inte fanns budget för uppdraget jag arbetat med i flera månader och jag hamnade i ett jobbmässigt limbo. Ett par dagar senare träffade jag och mitt barn en BUP-läkare som visade såväl respektlöshet som total brist på kompetens, till en grad som fick mig att göra en anmälan till Patientnämnden.
Detta tajmade jag in under terminens mest intensiva och utåtriktade vecka, med tre kvällar i rad på scen och en hel lördag på vår lokala bokmässa, där det hos mina bordsgrannar pratades varmt om en “fantastisk” webb-tv-kanal som avslöjar “sanningen” om bland annat “det påstådda klimathotet” och suckades över att “man får ju inte säga någonting om invandring” och “alla dessa transpersoner i vartenda kulturprogram på teve”. (Och jag är alltså (1) klimataktivist, (2) ideell integrationsarbetare och (3) förälder till en transperson.)
Så här i efterhand fattar jag inte riktigt hur jag höll ihop mig själv den där veckan. Varför jag inte bara kröp under täcket och vägrade komma ut. Men på något sätt tog jag mig igenom och min föreläsning om att vara anhörig blev nog den bästa jag någonsin gjort. Kanske just för att jag verkligen var där, i mitt eget kaosiga känslohav.
Veckan därpå löste sig flera saker på en gång, inom loppet av ett dygn. Jag och min uppdragsgivare hittade en lösning på jobbstrulet. Mitt barn fick plötsligt löfte om stöd i skolan – trots att man hela hösten sagt att det krävdes en utredning som det är två års kö till. Till råga på allt rev grannen äntligen den gamla lutande silon vars brädor vi skulle ha byggt hönshus av i somras. Den kvällen firade vi med köpepizza i Målajord!
Allt blev förstås inte en dans på rosor efter det där glädjedygnet. Barnet har mått fortsatt dålig, jag har råkat ut för en massa teknikstrul och ett annat uppdrag har skapat orimligt mycket stress och prestationsångest. Ja, det har varit lite av en helveteshöst på många sätt.
Men jag är ju en enveten människa som alltid försöker hitta någon slags mening med det som är jobbigt – något att lära eller utvecklas av. Den här gången har jag både lärt mig om vikten av tydlighet kring alla uppdrag och fått större förståelse för min sons ångest efter att själv ha upplevt något liknande emellanåt.
Kanske har jag framförallt insett att jag klarar mycket mer än vad jag tror. Och så än en gång blivit påmind om att även riktigt tunga perioder förr eller senare blir lättare. “This too shall pass”, som ordstävet säger. Allt förändras. Kanske kan jag minnas det nästa gång – när man är mitt i skiten känns det förstås som att det aldrig ska ta slut.
Igår träffade jag en vän som tackade mig för att jag vågar vara öppen med det tunga i sociala medier, för att jag inte bara skriver om det som går lätt och bra. Och jag tänker fortsätta med det, även om somliga säkert hellre skulle slippa. Jag hoppas att det kan få någon att känna sig lite mindre ensam, kanske ge en smula tröst. Jag hoppas att det kan få någon mer att våga lyfta på locket, till sårbarheten och tyngden. För vi drabbas ju alla då och då. Det är liksom det som är livet.
Maria
I avsnitt 115 av Drömmen om Målajord ska du få träffa “Borgmästarinnan i Häradsbäck”, som hon kallas ibland, Mette Adolfsson. Som landsbygdsutvecklare under många år och på senare tid projektledare för Mötesplats Häradsbäck har hon varit med och förändrat en by i Småland från avfolkningsbygd till något alldeles unikt, blomstrande, fantastiskt och framtidshoppingivande.
Så har återigen Poddklanen (med