Följa sin rytm

Har du funderat över hur du påverkas av i vilken utsträckning du har (eller ger dig själv) möjlighet att följa din egen rytm och skapa dina egna rutiner, i smått och stort? För mig har det blivit allt tydligare hur mycket det gör för min känsla av välbefinnande, och jag hittar alltmer rytm och egenskapade rutiner som hjälper mig med navigationen genom livet – utan att för den skull låsa fast mig i något som inskränker min frihet och spontanitet.

I den lilla vardagen kan det handla om att hitta en fungerande rytm under en arbetsdag. Såväl kropp som själ mår väl – oops, rim! 🙂 –  av Pomodoro-metoden, där jag arbetar i 25-minuterspass varvade med 5-minuterspauser med olika former av rörelse, inte bara genom toalettbesök och tekokning utan också med artrosövningar eller yoga. Min son som har ADHD/ADD hittar ibland sin rytm i ett schema med ännu kortare pass (10 minuters aktivitet, 3 minuters paus).

På samma sätt mår jag extra bra om jag får följa min egen sömnrytm. Jag har insett och accepterat att jag inte är någon morgonmänniska, utan trivs mycket bättre om jag får sitta uppe sent, när övriga familjen krupit till kojs, och sedan ha sovmorgon – ibland tills kroppen vaknar av sig själv, men åtminstone utan att göra avkall på det antal timmar jag lärt mig att jag behöver (i nuläget ganska precis 7,5). Några dagar i veckan bryter jag min rytm och kliver upp tidigare än kroppen vill för att kunna samåka med familjen in till kontoret, men det är definitivt inte varje arbetsdag och jag försöker verkligen att komma i säng tidigare de dagarna (det går sådär…).

Oavsett tidig morgon eller inte ligger jag alltid kvar i sängen och mediterar – somliga kanske snarare skulla kalla det att snooza, men jag är vaken och försöker i alla fall fokusera på mitt andetag … 🙂 – en liten stund innan jag kliver upp. En dag då jag jobbar hemma väljer jag också att – förutom att sova ut – börja dagen mjukt och stilla med ett yogapass och ibland också en morgonpromenad. Levande ljus, gott te och en favoritlista på Spotify (just nu med jultema) under hela arbetsdagen ingår i rutinen, oavsett om jag jobbar hemifrån eller på kontoret.

Vardagskvällarna har på sistone också fått en tydlig rytm, där vi vanligtvis äter middag vid sjutiden och jag sedan ägnar några timmar åt de yngsta barnen, ett i taget (ofta genom att se på film eller en teveserie vi gillar, ibland spela spel eller läsa). Därefter är det (ofta) relationstid med min man – ett område som annars varit eftersatt i många år – vilket kan innebära en teveserie eller film som vi båda (men inte barnen) gillar eller en stund med goda samtal i utomhusbadet (det där som jag har en sådan hatkärlek till…).

Även om det ibland blir sent ser jag så gott som alltid till att få till en stund för mig själv också innan jag släcker lampan. Det innebär tacksamhetsdagbok, meditation och bokläsning – och ibland ett yogapass (om jag inte morgonyogat) – ofta efter en stunds bokskrivande eller annat mysjobb om det är det min själ just då behöver för att somna gott.

Jag börjar också hitta min livsrytm ur ett större perspektiv, i förhållande till årstidsväxlingarna. Här kan jag förstås inte påverka årstid och väder, men jag kan påverka hur jag förhåller mig till dem. Ju äldre jag blir, desto mer har jag kommit att uppskatta alla årstider och hitta skönheten i en grådisig novemberdag nästan lika lätt som en solig majdag. Jag mår gott av att stänga trädgården och gå i odlaride på senhösten (provade först att inspireras av min poddgäst Sara Bäckmos vinterodlande, men kände snart att det inte alls stämmer överens med min rytm). Jag behöver vilan, att under några månader varje år krypa in under en filt framför brasan inomhus, och så prioritera skogen framför trädgården när jag väl är ute.

På samma sätt har jag – sedan jag blev storodlare – lärt mig att jag behöver skala bort en massa annat, framförallt jobb, under våren, för att hinna med mina odlingar. Den rytmen föll i våras, när jag fick ett stort översättningsuppdrag med deadline vid Valborg, vilket bet mig i svansen under hela resten av våren, sommaren och hösten. Jag kom liksom aldrig ikapp, vilket jag dels tror delvis förklarar varför jag lyckades lite sämre än vanligt i trädgården, dels kände mer stress och mindre odlingsglädje än jag brukar göra. Nästa vår hoppas jag hitta tillbaka till min odlarrytm.

På tal om årstidsrytm har min kloka vän Ulrika ganska nyligen startat ett fint inspirationsbrev med fokus på att vara i kontakt med oss själva och de olika årstiderna. Förutom att brevet, A Seasoned Connection, är mycket vackert skrivet ger det mig en välbehövlig påminnelse om årstidsväxlingarna och hur viktigt det är att försöka hitta min rytm i förhållande till dem. Följ också gärna Ulrika fina Instagramkonto! Du hittar det på Ulrika.Maria.Terese.

Och nu spratt det till av glädje i magen när jag kom på att det bara är en dryg månad kvar tills det är dags för en viktig, rolig och spännande rutin i mitt liv sedan ett antal år tillbaka: att sammanfatta året som gått – dess utmaningar, lärdomar och guldkorn – och att blicka framåt, mot det som komma ska, bland annat genom att bestämma mig för ett ledord som vägleder mig genom det nya året. Susannah Conways material Unravel Your Year hjälper mig med detta, och så blir det som vanligt en reflektion kring resultatet i samtal med vännen Sara i årets första poddavsnitt! (Ett av mina senaste Drömkorn är förresten just ett sådant poddsamtal – det allra första nyårsavsnittet för fem år sedan.)

Hur har du det med din rytm, i smått och stort? Vet du vilken rytm och vilka rutiner du mår bra av, och finns det förutsättningar i ditt liv för att ge dig detta? Om inte, vad skulle behöva förändras?

Maria

Poddavsnitt 93. Med båda hjärnhalvorna blir man hel. Ett samtal med Manereia Hanuman (Magnus Hjortstam)

I poddavsnitt 93 får du träffa Manereia Hanuman (eller Magnus Hjortstam som en del känner honom som), som blev ingenjör för att rädda världen, men ville lite för mycket och drabbades av utmattning. En tid därefter fick han en upplevelse som kom att förändra hans liv, och idag står Manereia med ett ben i ingenjörsvärlden och ett i yoga- och meditationsvärlden – ett sätt att ha tillgång till båda sina hjärnhalvor. Välkommen att ta del av hans spännande livsresa och tankar om hur vi alla kan få vägledning – om vi bara vågar lyssna!

Andas igenom

Det är konstiga tider nu. Och trots att jag väl egentligen inte har tid att blogga – jag hör inte till dem som har fått oceaner av tid i coronatider, tvärtom – så vill jag ändå dela med mig av några tankar till er, kära bloggläsare. Det mesta är hämtat från mitt senaste månadsbrev, Brevet från Målajord, som jag skickade i fredags.

I höstas bloggade jag om min kaoshöst, med stora utmaningar på både det professionella och privata planet. Då var det bara min egen lilla värld som gungade – nu gungar den stora också. Den här gången påverkas vi alla på olika sätt och många känner sig rädda, oroliga och förvirrade. Det är så mycket osäkerhet, så mycket som vi inte riktigt vet hur vi ska förhålla oss till. Jag gillar ju vanligtvis uttrycket embrace uncertainty (‘omfamna osäkerheten’), men kaos av det här slaget kan verkligen vara svårt att välkomna med öppna armar.

Jag tänker att det nu ändå är viktigare än någonsin, allt det där som jag brukar tjata om – att andas, att stanna upp, att försöka acceptera det vi inte kan påverka runt omkring oss, liksom de känslor som väcks inom oss (såsom rädsla, oro, besvikelse och frustration) och emellanåt försöka släppa taget om det som annars kan tendera att äta upp oss. Själv känner jag naturligtvis oro precis som alla andra, men jag tror att jag dels är ganska väl förberedd genom bland annat den klimatoro jag har brottats med de senaste åren (förutom allt privat och professionellt kaos), dels har en hel del strategier som hjälper mig nu. Jag tänkte dela med mig av några väldigt konkreta tips strax.

I månadsbreven brukar jag och mina läsare ta några djupa andetag tillsammans, och kanske kan vi göra det här också, jag som skriver och du som läser. Ordet tillsammans känns också viktigare än någonsin i en tid då vi uppmanas att begränsa vårt sociala umgänge. Det här är något som man har pratat mycket om inom Omställningsrörelsen (som arbetar för ett mer hållbart samhälle) – att det blir så viktigt att skapa lokala gemenskaper när samhället inte fungerar som vi är vana. Och om vi går bortom det lokala är sociala medier fantastiska på många sätt (även om jag är fullt medveten om att det också sprids mycket negativitet där nu, precis som annars).

Jag blir varm i hjärtat av mycket av det jag läser om. Som en lokal grupp som hjälper människor i riskgrupper med exempelvis matinköp. Som en grupp där mattestudenter vid KTH och pensionerade lärare hjälper hemmapluggande gymnasielever. Som olika initiativ för att stötta sårbara småföretagare och kulturaktörer, exempelvis att man genom att prenumerera på en streamingtjänst för kvalitetsfilmer kan stötta min lokala Folkets Bio i Växjö (som jag så innerligt gärna vill ska få vara kvar).

Så vad kan vi mer göra för att orka med livet när ovissheten är stor och många dras med i en masspsykos av rädsla och oro? Här kommer några konkreta tankar och tips, som kanske någon kan ha nytta av (en del har jag nämnt här tidigare).

Yoga. Förstås. Just nu är jag extra glad över att jag har blivit så van vid att hemmayoga att jag inte behöver sakna en yogastudio som kanske håller stängt. Min husgud Adriene Mishler har många avslappnande pass som känns lite extra lämpliga just nu, exempelvis Let it go Yoga FlowYoga for AnxietyYoga for Anxiety and Stress och Yoga for Grief. Men självklart finns det också gott om pass för att utmana sig mer fysiskt när det är det man behöver.

Meditation. Att sitta ner en stund på kudden, andas och lyssna på mina andetag, lugn musik eller en guidad vägledning hjälper mig att hitta stillhet. Adriene har inte bara fysiska yogapass utan också en del som är mer tydligt fokuserade på meditation. Några exempel är Meditation for Anxiety och Meditation for Inner Peace. Några av mina egna meditationer på Insight Timer tror jag också kan passa riktigt bra för närvarande, exempelvis Meditation för tröst och hopp eller Rensa ut och släpp taget, som finns både i en kort och och lång version, liksom Dags att sova, om man har svårt med sömnen. En bekant berättade häromdagen att hon hade mått väldigt dåligt av världskaoset, men somnat gott efter att ha lyssnat på min meditation. Det värmde verkligen.

Hemmaretreat. För den som blir isolerad hemma kan jag varmt rekommendera att skapa en eget litet retreat. Jag gjorde det för några år sedan, under en kurs i mindfulness och meditation med Tara Brach, och det var en väldigt fin och speciell upplevelse. Här tipsar Tara om hur man kan göra.

Jag tror att vi kanske över huvud taget behöver bli ännu bättre än vanligt på att faktiskt ta hand om och vara snälla mot oss själva i dessa tider, för att orka med alla känslor och för att orka hjälpa till där det behövs. Så kanske en meditation om självmedkänsla kan vara användbar? Här finns en med Tara Brach.

Att vistas i naturen skapar också lugn hos mig. Det mesta av det kaos vi upplever är ju faktiskt kopplade till mänskliga sammanhang, men i skogen är det mesta precis som vanligt. Jag minns så tydligt en upplevelse under en fjällvandring med Kajsa Ingemarsson för några år sedan när jag insåg att all stress hör till sådant som vi människor skapar, den fanns inte där ute på fjället (och finns inte heller i skogen, vid havet eller var du nu trivs bäst). Så ta en promenad, en cykeltur eller en joggingrunda. Krama ett träd (det boostar dessutom immunförsvaret visar forskning – inte alls dumt just nu). Eller gå bara ut och lägg dig på marken en stund – ett fantastiskt sätt att jorda sig när tankarna rusar.

Slutligen försöker jag också välja att (för mig själv och för andra) uppmärksamma  positiva saker som redan kommer – eller kan komma framöver – ur kaoset, . Människor som stöttar varandra har jag redan nämnt. Kreativiteten som väcks när det inte går att göra som vi brukar. Vi upptäcker att man kan jobba på nya sätt, mötas utan att flyga och fara över världen. Min artonåring, som har det tufft på många sätt, inte minst i skolan, stortrivs med gymnasieskolans distansundervisning och får mycket mer gjort hemifrån än i ångestskapande klassrum. Och som en annan bekant formulerade det så bra: “Vi ser också att våra folkvalda myndigheter runt om i alla länder kan fatta snabba och obekväma beslut. Den typen av beslut som kanske också behövs för att inte klimatet ska kollapsa men som sitter så väldigt långt inne.” Ja, i mina bästa stunder tänker jag att det kanske var precis den här väckarklockan som behövdes för att världen skulle vakna upp och förstå att vi inte kan fortsätta leva som vi har gjort. Jag har överhuvud taget inga som helst problem med att fylla min tacksamhetsdagbok för närvarande.

Och så, i boken Meditations from the Mat, som består av 365 små korta reflektioner med utgångspunkt i yogafilosofin, hittar jag idag följande uppmaning: “Do not take counsel of your fears” (ung. “Låt inte dina rädslor bli dina rådgivare).

Som min vän Lisa Moraeus (en av mina poddklansmedarbetare) uttryckte det så fint: “Lyssna med empati på dina rädslor, håll dem i famnen när det behövs, men gör dem inte till dina rådgivare eller guider”. Lisa släppte förresten ett litet fint poddavsnitt idag, med sina tankar om hur vi kan hålla oss lugna mitt i stormen.

Så hur påverkas dina tankar och känslor av det som händer i världen runt omkring just nu? Vad kan just du göra för att inte styras av rädslor och oro? Vilka sammanhang blir extra viktiga för dig i orostider som dessa? Finns det något du skulle behöva hjälp med och vågar du i så fall be om den hjälpen? Finns det något du skulle kunna göra för att hjälpa eller stötta någon annan?

Till sist, många småföretagare drabbas hårt just nu. Själv är jag (förhoppningsvis) inte så utsatt, men visst har även jag fått uppdrag inställda eller uppskjutna, vilket påverkar ekonomin i vår och sommar. Du som har möjlighet, fundera gärna över om du skulle vilja stötta en småföretagare på något sätt. Här kommer några mer generella tips på hur du kan göra det:

Nu har jag i princip jobbat hemifrån varje dag i flera veckors tid, så jag är tyvärr mycket sämre än vanligt på att stötta lokala restauranger och caféer, men i helgen åkte hela familjen in och spelade badminton på ett litet idrottsställe och tog en rejäl fika efteråt på ett café i stan. Och så har vi bestämt oss för att köpa hem takeaway-mat från några små restauranger till fredagsmyset den här veckan. Allt för att stötta några små lokala småföretagare.

Och om du tror att du skulle kunna ha glädje av något av det jag själv erbjuder – böcker, meditationskuddar, digitalt mentorskap eller en digital kurs/verktygslåda – får du gärna kika in på Drömmen om Målajords Facebooksida, där mitt näst senaste inlägg är en liten “godisbutik” över mina produkter och tjänster. Exempelvis tar jag just nu halva priset på webbkursen “Den inre kompassen” för att fler ska få möjlighet att kunna gå den – det handlar ju om att stå stadigt i sig själv, vilket vi alla behöver göra just nu! 🙂

Ljus och kärlek mitt i stormens öga!

Maria

Poddavsnitt 89. Att lära och inspireras av olika världar. Ett samtal med Vanja Bengtsson

Välkommen till årets sista poddavsnitt, där du får träffa Vanja Bengtsson som har en spännande och brokig livsresa bakom sig. Den har bland annat tagit henne till Norge, Frankrike och Indien innan hon till sist landade hemma i sina föräldrars gård utanför Växjö, där hon nu siktar på att bli självhushållande och kunna erbjuda mötesplatser för bland annat yoga och samtal. Vi pratar om kulturer och miljöer att både krocka med och inspireras av, om stad och landsbygd, om självhushållning och permakultur, om att kombinera självsäkerhet med ödmjukhet och mycket annat.

Har du mer än 24 timmar på ditt dygn?

“Vad ska du göra idag?” undrar den vuxna, utflyttade dottern på Messenger. Och så kommer en lång lista med alltifrån poddklippning och webbflytt till äppelmoskok och ogräsrensning. “Jo, och så ska jag blogga om varför jag har mer än 24 timmar på dygnet”, avslutar jag. Jag får nämligen ganska ofta den frågan: “Har du fler timmar än vi andra?” eller “Hur hinner du allt?”. Nu ska jag försöka reda ut begreppen en smula.

För det första tror jag absolut inte att jag gör särskilt mycket mer än de flesta på ett dygn (jag brukar exempelvis se till att alltid försöka sova minst 7 timmar). Min man jobbar ofta mer än jag, fast det syns liksom inte på samma sätt när man har ett lite mer vanligt jobb. Det är nog mest det att jag gör en massa olika saker – och berättar om en del av dem i sociala medier. Varför gör jag det då?

Dels tycker jag det är så himla kul att kunna inspirera andra till exempelvis odling, göra saker själv och försöka leva mer efter sin egen inre kompass, och jag får många kvitton på att jag faktiskt lyckas en del med det, även om somliga förstås blir superstressade och tror att de måste göra allt det där jag gör. Jag hoppas att de stänger av mig från sina flöden i så fall, i stället för att låta mina inlägg påverka dem negativt.

Dels är jag egenföretagare, och om jag inte berättar om det jag gör finns det ingen som vet om det och exempelvis kan köpa mina återbrukskuddar och böcker eller läsa mina kurser. Att använda sig av gratis marknadsföringskanaler är himla praktiskt när man inte har några pengar att betala för sånt.

Så är jag ju en berättare  också – annars hade jag väl inte satsat på författaryrket. Jag älskar att berätta små historier – om mitt liv och om saker jag snappar upp omkring mig. Det är också ett sätt för mig att få lite extra skrivträning.

Och visst hinner jag med en massa saker, och jag har nog alltid varit ganska bra på att få saker gjorda. Men det finns också en hel del medvetna val som påverkar.

Jag har skalat bort en hel del inbillade måsten ur mitt liv. Jag tycker inte saker måste vara så perfekta, varken jag själv, det jag skapar, mitt hem eller något annat. Devisen “good enough” har jag haft stor nytta av ända sedan jag hörde den första gången (på temat föräldraskap) när jag var i väggen och vände.

Ett exempel på detta är att min podcast säkert aldrig hade blivit av om jag inte vågat tänka så (jag hade ju varken koll på intervjuteknik, mikrofoner, klippning eller något annat). Ett annat är att jag har gett ut mina romaner själv när inget förlag har nappat. Jag kunde ju ha gett upp och tänkt att jag inte dög som författare, men alla fina ord jag har fått höra om böckerna har fått mig att tro att de faktiskt är “good enough” även om förlagen inte tyckte det.

Ett tredje exempel är odlandet, där jag prövar mig fram, lyckas ibland, misslyckas ibland, men inte tänker att jag måste kunna allt innan jag börjar. Och jag lär mig ju så himla mycket längs (den stundtals ganska krokiga) vägen, precis som med allt annat i livet.

Jag ägnar en stor del av mina dagar åt saker som jag tycker är roliga och ger mig energi. Jag har hoppat av en karriär som inte var för mig, tagit reda på vad som är mina viktiga livsriktningar (såsom frihet, kreativitet, nära relationer, hållbarhet) och försöker utgå från dem och göra medvetna val, helt enkelt prioritera det som ger mig lust att leva och aktivt hopp om framtiden.

Jag omger mig idag också så mycket mer än tidigare av personer som brinner för olika saker, som också har kommit fram till vad som är viktigt för dem och lever efter det – och som jag både kan gråta och skratta tillsammans med. Då kan vi ge varandra energi och ork, även när det är motigt. För det är det såklart för mig också emellanåt.

Även det där som är ganska tråkigt och ändå måste göras förr eller senare (som disk och tvätt) tycker jag blir mycket roligare om jag exempelvis lyssnar på ett intressant poddsamtal samtidigt. Eller så gör jag det tillsammans med barn eller man och får ett litet samtal om livet på köpet.

När man är en aktiv och drivande person är det förstås lätt att gå i fällan att driva sig för hårt, slita ut sig, bli utmattad. Jag har varit där – flera gånger – men jag blir allt bättre på att ta hand om mig själv, och det är väl därför jag också orkar mycket. Jag ser helt enkelt till att ge mig själv små mellanrum här och där. Meditation (igår på en parkbänk i stan inför två kvällsmöten), yoga, skogspromenader – allt är sådant som ger mig utrymme för både återhämtning och reflektion. Och så älskar jag att titta på bra teveserier, ensam eller tillsammans med en eller flera familjemedlem(mar).

Till sist: “Vad gör du INTE då?” undrade någon häromsistens. Jag är skitdålig på nyheter – läser knappt tidningen, lyssnar sällan på radio och tittar inte på tevenyheter. Jag slötittar heller ALDRIG på teveprogram jag inte vill se. Jag tränar inte på gym utan springer, cyklar eller simmar härhemma (eftersom jag trivs så bra här) och spar pengar och tid på det sättet. Yogar gör jag också oftast hemma, även om jag älskar att vara i yogastudion när jag väl tar mig dit.

Jag väljer bort många aktiviteter, särskilt sådana som jag ser som “inbillade måsten”, som det där med att man som företagare måste gå på affärsmingel och liknande. Jag prioriterar också ofta att vara med barnen framför något ur det otroliga utbudet av spännande evenemang – kulturaktiviteter och annat – som min lilla stad bjuder på. Det kommer snart en tid då det fönstret öppnar sig på vid gavel igen.

Ja, och så kan du få komma hem till mig en vanlig tisdagskväll och spana in den överfyllda köksbänken, dammråttorna under sängarna, de försummade krukväxterna inomhus, igenväxta odlingsbäddar, tvättberg i fåtöljen och kassarna med stoppning till mina kuddar som jag skulle packat upp för två veckor sedan … Jodå, när det gäller vissa saker är jag också väldigt bra på att prokrastinera.

Hur tänker du själv kring de här frågorna? Är du en prokrastinerare? Har du några inbillade måsten som hindrar dig från att göra det du hellre skulle vilja? Eller har du hittat en bra balans mellan plikten och lusten? Och vad är det som ger just dig energi? Berätta gärna i en kommentar här eller på Facebook!

Maria

 

Drömkorn 10: Vem hade du varit om du inte haft yogan? Ett samtal med Cina Persson

I Drömmen om Målajords tionde Drömkorn får du några glimtar ur mitt poddsamtal med yogaläraren Cina Persson. Det är ett väldigt speciellt avsnitt, eftersom Cina in tid efter vårt möte drabbades av en hjärntumör och gick bort i januari 2018. Men hennes erfarenheter av att hitta till yogan finns bevarade i vårt poddsamtal, som du får höra utdrag ur här. Det handlar om att inte se sig som ett offer, om att möta smärtan i stället för att kämpa emot den, om att hitta sitt kall och om barns möte med yoga. Och så förstås frågan: Är yoga något för alla?

***

Drömkorn finns både som film och ljudfil:

Här kan du lyssna på hela poddavsnittet med Cina:

Maria

Att få lov att sörja fast ingen har dött

När vi tänker på sorg tänker vi ofta på det allra värsta. Att mista en nära anhörig genom ett dödsfall. Men sorg kan ha många olika orsaker och nyanser.

Jag minns att vi pratade om detta, min poddgäst Ingela Hansson och jag, i avsnitt 39. Att vi kan ha nytta av att betrakta även andra situationer än när någon dör som en sorg, som något vi behöver ta oss igenom på ungefär samma sätt. När vi skiljer oss eller en vänskapsrelation går sönder, när vi blir uppsagda eller går i pension från ett jobb som har betytt mycket för oss …

Häromdagen tog jag farväl av ett flerårigt projekt som jag har älskat att arbeta med, bilderböckerna om Lovis Ansjovis, som jag har skrivit tillsammans med min äldsta dotter Sanna, och som hon har illustrerat. Det blir ingen fjärde bilderbok som planerat. Kanske återuppstår Lovis Ansjovis i annan form i framtiden, men än så länge är inget bestämt.

Det gör ont att det är över, även om jag vet att det kommer att bli bra, och jag har bestämt mig för att tillåta mig att sörja – trots att ingen har dött. Kvällen beslutet hade tagits lyssnade jag på mina allra gråtigaste låtar, gjorde min yogaguru Adrienes Yoga for a Broken Heart.

Och jag tror på att ge plats för sorgen även i sådana här till synes ganska banala situationer, som om det hade handlat om ett dödsfall eller en brusten relation, för att inte fastna i besvikelse eller bitterhet. Det gör det så mycket lättare att känna tacksamhet över allt det fina som har varit, acceptera det som blev och gå vidare sedan.

Maria

En hyllning till mitt femtioåriga barn

Tänk att den här lilla rödtotten fyller femtio år idag! Mitt i livet om det blir som jag har tänkt mig – att jag ska bli (minst) hundra (som Dagny). Nu är jag alltså (mega)vuxen, medelålders, (kultur)tant på riktigt. Men också väldigt mycket barn, mer och mer faktiskt sedan den där fyrtioårskrisen fick mig att styra om mitt liv. Ett barn som leker mycket, som känner efter hur hon vill ha det och ordnar det för sig.

Det innebär inte att det bara är tjo och tjim i livet – jag har fått min beskärda del av motgångar, utmaningar, dramatik och sorg under de senaste tio åren. Men jag gör det som känns viktigt och meningsfullt, sådant som får mig att känna mig fri och kreativ. Jag jobbar inte längre för att prestera för någon annan utan för att jag själv vill, och för att jag tror och hoppas att jag kan göra skillnad.

Igår frågade jag det lilla barnet hur hon ville fira sin femtioårsdag. Det blev en liten retreat, i självvald ensamhet, bestående av att …

… krypa ner i sängen och sova en timme till efter familjens skönsång
… ta en lugn, meditativ yogastund med Adriene
… packa kamera, te och mackor i ryggsäcken och gå på vandring i mitt älskade Målajord, klättra över stock och sten, äta lunch till ljudet av vågkluck, krama mitt favoritträd, ligga en stund på marken
… dricka te, tända kakelugnsbrasa, virka och sträcktitta på alla fem avsnitt av Storuman forever med Heidi Andersson och Björn Ferry

Till kvällen fick jag också …
… äta sushi och gratis-grattistårta från den lokala ICA-handlaren tillsammans med älsklingarna
… en Uppskattningscirkelrunda av desamma
… sjunga My Chemical Romance, Broder Daniel och Håkan Hellström med födelsedagsbandet Save the Tomatoes (min man på trummor, min son på gitarr och jag på rytmägg)
… titta på Anne på Grönkulla på Netflix med minstingarna

Det har varit en typisk gråmulen novemberdag, men just när jag var ute fick jag en födelsedagshälsning från Universum i form av några solstrålar.

Jag är ju inte mycket för presenter, men jag är så tacksam för det jag har fått. Det fina växthuset som Anders och jag satte ihop tillsammans i somras, som redan har gett grönt och som förhoppningsvis kommer att ge så mycket mat under många år framöver. Fröpengar och en fin sekatör till odlingarna. Ett spännande presentkort. Hemvirkade grytlappar och tygpåsar sydda av gamla tyger att handla frukt och grönsaker i. Vackra blommor att njuta av och så gratulationer från både mitt gamla förlag Studentlitteratur och bästaste GodEl, vår elleverantör.

Faktiskt har jag gett tre presenter till mig själv också (förutom den här härliga dagen): en kombinerad ACT-fördjupning och firarhelg med min vän Sara i Stockholm i januari, en helårsprenumeration på Moderskeppet – där jag ska lära mig en massa om foto, film, layout och annat roligt och kreativt – och så en helgkurs om Aktivt hopp i april.

Min äldsta dotter Sanna skrev till mig i morse: ”Lova att du inte går och blir vuxen nu, bara för att du är femtio!”. Nej, jag ska göra mitt bästa, i alla fall inte vuxen på det viset att jag slutar leka eller utforska livet med nyfikenhet.

Kram på er!

Maria

En älskvärd krigare?

Du som yogar kanske känner till positionen The Humble/Peaceful Warrior (den ödmjuka/fredliga krigaren). Jag minns att jag i början funderade över namnet – hur kan den fredliga yogatraditionen överhuvudtaget använda ett begrepp som ger mig associationer till våld (krigaren finns dessutom i flera varianter), och går det verkligen att vara en fredlig krigare?

adult-balance-beach-616997
Foto: Artem Bali

Året som gått har gett mig anledning att återvända till det där begreppet. När jag började känna att det går för långsamt, att det inte räcker med att lirka med och inspirera min omgivning till att ta bättre hand om världen vi lever i. När jag började känna att jag kanske ibland också måste få vara en ”jobbig jävel”, som jag har benämnt mig själv emellanåt. Någon som inte bara skapar hopp och inspiration utan också – då och då – vågar prata om elefanten i rummet, presenterar obehagliga sanningar, kryper in under skinnet, öppet ifrågasätter livsstilar och värderingar, utifrån perspektivet att vi alla måste hjälpas åt om vi ska ha någon chans. Att det inte bara kan vara en uppgift för en del av oss att ställa om.

ben-o-bro-652122-unsplash
Foto: Ben O’Bro

Min inre kompass pekar ju så tydligt ibland att jag måste våga göra just så, trots att jag är avskyr konflikter, är rädd för att bli påhoppad, ifrågasatt, utskrattad. Ja, det är inte alls alltid så behagligt att lyssna på den där rösten inuti.

Efter mycket sommargrubbel kom jag fram till att jag inte ska engagera mig i politiken; det är helt enkelt inte där jag kommer till min rätt. Jag är betydligt bättre på att inspirera genom mina egna livsval än på att debattera, även om jag på senare tid har märkt att jag allt oftare får sista ordet i en Facebookdiskussion. Kanske har jag lärt mig mer, slipat mina egna argument. Kanske har mina ”opponenter” helt enkelt inte någon riktigt stabil grund för sina ståndpunkter. Eller kanske blir de bara less på att jag inte ger mig? 🙂

Jag tror inte heller på att ständigt dela negativa, frustrerade, ilskna och bittra inlägg. Jag tror till och med att de kan göra mer skada än nytta om de bidrar till att man stänger av känslorna och än mer stoppar huvudet i sanden. Jag tror så mycket mer på konkreta tips, inspiration och hoppfullhet.

MEN, det finns ett men. För lite lagom ”jobbig jävel” måste jag nog ändå fortsätta vara ibland, för sinnesfridens skull. Jag har till och och med fått det forskningsbelagt att det kanske inte är en så dum tanke, att den forskning som visar att det är bättre att vara positiv än att måla upp skräckscenarier faktiskt verkar vara överdriven.

Och egentligen räcker det att jag går till mig själv. Det mesta av de förändringar jag har gjort i mitt liv (små såväl som stora) har kommit till utifrån en kombination av navelskådande och yttre positiv inspiration, exempelvis genom goda exempel på vad och hur andra har gjort. Då och då har jag däremot också behövt bli ordentligt skitskraj eller samvetstyngd. Det var exempelvis det som fick mig att för ett drygt halvår sedan bestämma mig för att det är slutfluget i mitt liv. Och det är bråttom, riktigt bråttom nu, visar inte minst FN:s klimatrapport som kom i natt. Det handlar inte längre (bara) om våra barnbarns och barnbarnsbarns framtid utan också om den värld vi själva och våra egna barn ska leva i.

Foto: Matthew Huang

Så jag fortsätter att försöka inspirera en sisådär 95% av tiden, och så kanske jag sticker ut hakan med en obekväm sanning eller påminnelse på de där sista fem procenten. Häromdagen pratade jag och några vänner om att vi som vågar göra så också kan stötta varandra, att det är så viktigt att inte känna sig alldeles ensam i sitt “krigande”. Tack och lov för att jag har en stor stödtrupp omkring mig, som hejar på och älskar oavsett vad jag kläcker ur mig. När jag för en tid sedan skrev om mitt ”jobbiga jävlande” på Facebook skrev en god vän att mitt sätt att vara jobbig på nog var det mest älskvärda han kunde tänka sig.

Så får jag fortsätta vara en älskvärd krigare i ditt cyberspace? En krigare som kämpar för det jag tror så starkt på, men som krigar med fredliga medel och strävan efter respekt och förståelse för andra perspektiv. Kanske du rent av vill kriga tillsammans med mig? Jag hoppas det, för jag har bestämt mig för att våga tro att våra röster kan göra skillnad.

Maria

PS. På tal om yoga. I senaste avsnittet av Drömmen om Målajords podcast intervjuar jag yogaläraren Linda Wikström. Missa inte det!

Poddavsnitt 75. Att möta sig själv, lite i taget. Ett samtal med Linda Wikström

Foto: Natalie Johansson

Den här gången är det sjuttiofemavsnittsjubileum – med yogaläraren Linda Wikström, som driver Veda Yoga i Växjö. Linda har en bakgrund som konstsimmare på elitnivå, och det var just via idrotten som hon hittade till yogan – den som idag är hennes stora passion och livsstil.

Vårt samtal handlar bland annat om skillnaden mellan yoga på riktigt och bilden av yoga, om sökandet efter sammanhang, om varje människas inneboende passion, om tillit inför att det man längtar efter kan bli verklighet utan att man själv styr varje steg i processen – och så om att även yogalärare faktiskt är alldeles vanliga människor. På YouTube (eller Veda Yogas webbplats) hittar du Lindas egna yogavideor.

Maria