Häromdagen fick jag i en liten företagargrupp jag är med uppmaningen att försöka hitta metaforer som skulle kunna beskriva vem jag vill vara i mitt yrkesliv.
Först tyckte jag att frågan var svår, men när jag väl började fundera dök det upp en hel rad bilder, som beskriver en del av mina roller – som författare, föreläsare, kursledare, mentor, meditationsguide och så vidare. Smaka på de här:
– Jag är din livboj när du guppar runt i ett stormigt hav av tankar och känslor.
– Jag är fyrgubben som tänder fyrens lykta för dig att navigera mot.
– Jag är magneten som får din kompass att sluta snurra.
– Jag är trädet du kan krama för att boosta ditt immunförsvar.
– Jag är gnistan som tänder din sprakande inre eld.
– Jag är vaggsången som vaggar dig till sömns när dina malande tankar vill hålla dig vaken.
– Jag är den mjuka handen som stryker din kind och berättar att du duger precis som du är.
– Jag är näsduken som torkar din våta kind och viskar “This too shall pass”.
Jag tänker att de här metaforerna inte bara säger något om vem jag vill vara i mitt yrkesliv, utan också mer allmänt, vem jag vill vara som människa, helt enkelt. Någon slags riktningar att sträva mot i mina relationer med andra.
Strax efteråt lyssnade jag på en fin meditation med en av mina inspirationskällor, Björn Natthiko Lindeblad. Den handlade bland annat om självmedkänsla – att helt enkelt vara lite snäll mot sig själv. Och då kopplade jag ihop de där metaforerna jag hade hittat fram till med det perspektivet. Att de kanske säger precis lika mycket om vem jag vill vara mot mig själv.
För visst är det så att vi ofta ställer högre krav på oss själva än på andra, och dömer oss själva mycket hårdare än vi dömer andra. Jag tänker att vi kanske skulle behöva skruva lite på den där gyllene regeln, som finns uttryckt i många religioner och filosofiska läror. Den handlar ju om att vi ska behandla andra människor så som vi själva vill bli behandlade. Men kanske borde vi också tänka tvärtom. Att vi borde vara lika snälla mot oss själva som vi ofta är mot andra. Låter inte det som en rimlig tanke?
Vem eller vad vill du vara – för dig själv och andra? Kan du hitta några metaforer eller bilder som beskriver det?